Praefatio
Trådstartare
Hur gör man? Varning för långt inlägg. Situationen ser ut såhär:
I september-januari 2010/2011 stod min häst i ett ganska stort stall med 17 hästar. Tyvärr blev det inte så bra som det verkade när jag var där och tittade på sommaren, bland annat fick de mot sitt eget ord komma in tidigare och tidigare tills de endast stod i hagen 5-6 timmar om dagen och de stora, grusade hagarna delades sakta men säkert av till små grusplättar där hästarna stod själva - enligt de andra ägarnas önskemål. Det var mycket intriger mellan tjejerna i stallet och jag blev bland annat, helt taget ur luften, anklagad av den ena av tjejerna att stjäla spån. Var den enda westernryttaren i ett stall fullt av dressyrryttare och hamnade lite utanför.
Rutinerna passade inte mig egentligen, betalade väldigt dyra extrapengar för att en tjej skulle ta mina morgonpass (väldigt bökigt för mig som åker kommunalt) och blev, trots att det sagts annat, tvungen att ta in eget spån vilket gjorde att jag ständigt hade spånbrist i brist på folk som kunde köra spånbalar. Botten var nådd när hästen vantrivdes med den korta utevistelsen, blev bråkig att rida, omotiverad och dessutom både halt och stel pga att han inte fick röra sig varje dag.
Flyttade till nuvarande stället. Skitfin lösdrift i mycket kuperad terräng. Sommartid finns det helt otroligt mycket ridvägar, paddock finns men den är väldigt illa däran och långsmal. Vi hjälps åt att sköta fodring så att det är fri tillgång med hö. I vintras var vi sex tjejer tror jag som hade hästar där, men det var bara jag och två till som var där regelbundet. Jättegoa tjejer, inga westerntjejer men "alternativa ryttare" i form av akademiska ryttare. Prestigelöst ställe, härlig stämning mellan oss som är där. Hästen trivs som fisken i vattnet och är helt fri från alla hältor, stelheter och mentala blockeringar. Han mår verkligen jättebra.
Jag börjar ha ångest när jag tänker på hösten och vintern. I det andra stallet var det så himla enkelt att ha häst på många sätt, stallet var verkligen HELT underbart, det tog 40 minuter från dörr till dörr att ta sig dit och visst var det kasst med ridvägar men de som fanns var upplysta på vintern. Paddocken saltades och plogades flera gånger i månaden, toppen underlag, hinderpark, jättebra belysning. Det fanns toalett i stallet, massor av utrymme för utrustning och bra ordning med Hitler-stallchef. Spolspilta, tvättmaskin för täcken, alltid rinnande vatten i stallet och en massa andra positiva saker. Om vissa personer inte var i stallet så var det som att man kom in i det lilla paradiset när man kom till stallet med mysbelysning vid stalldörren, hästar som stod i sina fina boxar och gnäggade (för att de var uttråkade...), folk att hälsa på... Ljust, luftigt och fint i stallet med varm belysning. Inga problem att ta hand om sin grusplätt, det fanns strålkastare.
I nuvarande stallet så tar det 1 h 10 min enkel väg med buss inklusive 20 minuters promenad på oplogad väg med en backe som är nästan fysiskt omöjlig att ta sig uppför när det ligger 2 dm is överallt. Det är mörkt överallt, pannlampa är ett måste. Åker man dit varje dag så träffar man någon av de andra tjejerna max en gång i veckan, oftast inte ens det. Det finns ett stall är vattnet fryser, stallet är litet och jätteslitet och känns väldigt deppigt med gamla kalla lysrör på uppbidningsplatsen. Uppvärmd sadelkammare visserligen men det är den enda lyxen. Vintertid plogas paddocken absolut inte men det finns en byggarbetslampa som man kan ta ut och hänga i trädet om man vill pulsa runt i 1 meter snö.... Då finns det också väldigt få ställen där man kan rida, man får mest rida på asfaltsvägarna runt omkring om det är mycket snö. Är det lite snö så finns en jättestor, jättefin äng att rida på som är perfekt på vårkanten och hösten men återigen - snön. Höst och vår är nästan alla bra ridvägar förstörda pga kärr och träsk som inte har hunnit torka upp, man kommer inte långt innan det tar stopp.
Alltså, det känns så jävla deppigt. Jättemörkt, jättekallt, jätteensamt, jättedystert. Ser senhösten komma med stoooooora steg och ser bara mörker och depression framför mig. Minns såklart mest de bra grejerna från förra stallet nu, att det alltid fanns både paddock och någon upplyst, plogad väg att rida på, att det var varmt, mysigt och socialt i stallet, att var sak hade sin plats, att det var så himla enkelt att åka dit... Jag saknar så sjukt mycket att ha mina små "territorium" att pyssla om med box som ska mockas, foderskåp som ska fyllas, förvaringsutrymmen som ska hållas fina. Jag trivs verkligen inte med att bara åka ut (vilket alltså tar 2,5 timme fram och tillbaka), hämta hästen från hagen, borsta lite, rida, slänga in lite hö i hagen och åka hem. Alltihopa i beckmörker. Stallet på lösdriften är inte ett ställe där man går och myser och borstar extra länge bara för att det är trevligt, för det känns bara mörkt och dystert att vara inne i stallet. Jag saknar känslan av att hästägandet är lite lyxigt och jag saknar att ha någon att snacka med. Jag kan såklart aldrig flytta tillbaka just till senaste stallet i och med att hästen mår piss av att stå på det sättet och eftersom stämningen mellan människorna var kass. Men jag vet ärligt talat inte om jag klarar en vinter där jag står nu
Jag älskar stall"chefen", hon är underbar och uppskattar så himla mycket att jag är där, men i slutändan blir det så att man aldrig vill åka till stallet, det känns alltid motigt och jobbigt och deppigt. Till och med nu på sommaren kan det kännas så!
Jag bläddrade i Hööks-katalogen och kom på mig själv med att till och med sakna att sätta ett värde på ridkläders utseende och ordning och reda. Jätteytligt, men jag saknar nog helt enkelt gemenskapen och att människorna är en del av stallet, inte bara hästarna. Jag hatar när det blir intriger och skit, när folk snackar bakom varandras ryggar och man känner att man vill undvika vissa personer. Jag gillar att få vara själv i stallet ibland. Men inte jämt, och inte på det där deppiga sättet.
Uuuusch... Vad tar man sig till?
I september-januari 2010/2011 stod min häst i ett ganska stort stall med 17 hästar. Tyvärr blev det inte så bra som det verkade när jag var där och tittade på sommaren, bland annat fick de mot sitt eget ord komma in tidigare och tidigare tills de endast stod i hagen 5-6 timmar om dagen och de stora, grusade hagarna delades sakta men säkert av till små grusplättar där hästarna stod själva - enligt de andra ägarnas önskemål. Det var mycket intriger mellan tjejerna i stallet och jag blev bland annat, helt taget ur luften, anklagad av den ena av tjejerna att stjäla spån. Var den enda westernryttaren i ett stall fullt av dressyrryttare och hamnade lite utanför.
Rutinerna passade inte mig egentligen, betalade väldigt dyra extrapengar för att en tjej skulle ta mina morgonpass (väldigt bökigt för mig som åker kommunalt) och blev, trots att det sagts annat, tvungen att ta in eget spån vilket gjorde att jag ständigt hade spånbrist i brist på folk som kunde köra spånbalar. Botten var nådd när hästen vantrivdes med den korta utevistelsen, blev bråkig att rida, omotiverad och dessutom både halt och stel pga att han inte fick röra sig varje dag.
Flyttade till nuvarande stället. Skitfin lösdrift i mycket kuperad terräng. Sommartid finns det helt otroligt mycket ridvägar, paddock finns men den är väldigt illa däran och långsmal. Vi hjälps åt att sköta fodring så att det är fri tillgång med hö. I vintras var vi sex tjejer tror jag som hade hästar där, men det var bara jag och två till som var där regelbundet. Jättegoa tjejer, inga westerntjejer men "alternativa ryttare" i form av akademiska ryttare. Prestigelöst ställe, härlig stämning mellan oss som är där. Hästen trivs som fisken i vattnet och är helt fri från alla hältor, stelheter och mentala blockeringar. Han mår verkligen jättebra.
Jag börjar ha ångest när jag tänker på hösten och vintern. I det andra stallet var det så himla enkelt att ha häst på många sätt, stallet var verkligen HELT underbart, det tog 40 minuter från dörr till dörr att ta sig dit och visst var det kasst med ridvägar men de som fanns var upplysta på vintern. Paddocken saltades och plogades flera gånger i månaden, toppen underlag, hinderpark, jättebra belysning. Det fanns toalett i stallet, massor av utrymme för utrustning och bra ordning med Hitler-stallchef. Spolspilta, tvättmaskin för täcken, alltid rinnande vatten i stallet och en massa andra positiva saker. Om vissa personer inte var i stallet så var det som att man kom in i det lilla paradiset när man kom till stallet med mysbelysning vid stalldörren, hästar som stod i sina fina boxar och gnäggade (för att de var uttråkade...), folk att hälsa på... Ljust, luftigt och fint i stallet med varm belysning. Inga problem att ta hand om sin grusplätt, det fanns strålkastare.
I nuvarande stallet så tar det 1 h 10 min enkel väg med buss inklusive 20 minuters promenad på oplogad väg med en backe som är nästan fysiskt omöjlig att ta sig uppför när det ligger 2 dm is överallt. Det är mörkt överallt, pannlampa är ett måste. Åker man dit varje dag så träffar man någon av de andra tjejerna max en gång i veckan, oftast inte ens det. Det finns ett stall är vattnet fryser, stallet är litet och jätteslitet och känns väldigt deppigt med gamla kalla lysrör på uppbidningsplatsen. Uppvärmd sadelkammare visserligen men det är den enda lyxen. Vintertid plogas paddocken absolut inte men det finns en byggarbetslampa som man kan ta ut och hänga i trädet om man vill pulsa runt i 1 meter snö.... Då finns det också väldigt få ställen där man kan rida, man får mest rida på asfaltsvägarna runt omkring om det är mycket snö. Är det lite snö så finns en jättestor, jättefin äng att rida på som är perfekt på vårkanten och hösten men återigen - snön. Höst och vår är nästan alla bra ridvägar förstörda pga kärr och träsk som inte har hunnit torka upp, man kommer inte långt innan det tar stopp.
Alltså, det känns så jävla deppigt. Jättemörkt, jättekallt, jätteensamt, jättedystert. Ser senhösten komma med stoooooora steg och ser bara mörker och depression framför mig. Minns såklart mest de bra grejerna från förra stallet nu, att det alltid fanns både paddock och någon upplyst, plogad väg att rida på, att det var varmt, mysigt och socialt i stallet, att var sak hade sin plats, att det var så himla enkelt att åka dit... Jag saknar så sjukt mycket att ha mina små "territorium" att pyssla om med box som ska mockas, foderskåp som ska fyllas, förvaringsutrymmen som ska hållas fina. Jag trivs verkligen inte med att bara åka ut (vilket alltså tar 2,5 timme fram och tillbaka), hämta hästen från hagen, borsta lite, rida, slänga in lite hö i hagen och åka hem. Alltihopa i beckmörker. Stallet på lösdriften är inte ett ställe där man går och myser och borstar extra länge bara för att det är trevligt, för det känns bara mörkt och dystert att vara inne i stallet. Jag saknar känslan av att hästägandet är lite lyxigt och jag saknar att ha någon att snacka med. Jag kan såklart aldrig flytta tillbaka just till senaste stallet i och med att hästen mår piss av att stå på det sättet och eftersom stämningen mellan människorna var kass. Men jag vet ärligt talat inte om jag klarar en vinter där jag står nu
Jag älskar stall"chefen", hon är underbar och uppskattar så himla mycket att jag är där, men i slutändan blir det så att man aldrig vill åka till stallet, det känns alltid motigt och jobbigt och deppigt. Till och med nu på sommaren kan det kännas så!Jag bläddrade i Hööks-katalogen och kom på mig själv med att till och med sakna att sätta ett värde på ridkläders utseende och ordning och reda. Jätteytligt, men jag saknar nog helt enkelt gemenskapen och att människorna är en del av stallet, inte bara hästarna. Jag hatar när det blir intriger och skit, när folk snackar bakom varandras ryggar och man känner att man vill undvika vissa personer. Jag gillar att få vara själv i stallet ibland. Men inte jämt, och inte på det där deppiga sättet.
Uuuusch... Vad tar man sig till?
