Hästägare som inte kan läsa häst - hur illa är det i Sverige?

[skiesabove]

Jag läste en intressant artikel imorse på Hippson, om brittiska hästägare som var otroligt dåliga på att tolka hästars signaler på rädsla och oro. Två av hundra var bra! Två...

Artikeln: https://www.hippson.se/artikelarkivet/forskning/hastagare-extremt-daliga-pa-att-kanna.htm

Studien:
https://www.mdpi.com/2076-2615/12/21/2904

Hur illa ställt tror ni det är i Sverige? Vad har ni upplevt i stallen? Hur skulle ni skatta er egen förmåga till att känna igen oro hos er egen häst, och andras?

Och sen hade jag velat diskutera hur ni väljer att handskas med det. Jag har själv sett både de som inte ser, de som ser men straffar, och de som ser men blir oroliga hönsmammor som gör det värre. Så min egen upplevelse är att även om jag tror att folk i Sverige är bättre på att känna igen det, så är många, från traditionella ryttare till klickerfolk, otroligt dåliga på att handskas med en häst som är orolig/stressad/uppe i varv. Allt från oetiskt våld till "medberoende/del av problemet" har jag sett ute i paddockarna, men sällan folk som är BRA på att både se och lugna hästen.

 

[Stefffie]

Jag läste en intressant artikel imorse på Hippson, om brittiska hästägare som var otroligt dåliga på att tolka hästars signaler på rädsla och oro. Två av hundra var bra! Två...

Artikeln: https://www.hippson.se/artikelarkivet/forskning/hastagare-extremt-daliga-pa-att-kanna.htm

Studien:
https://www.mdpi.com/2076-2615/12/21/2904

Hur illa ställt tror ni det är i Sverige? Vad har ni upplevt i stallen? Hur skulle ni skatta er egen förmåga till att känna igen oro hos er egen häst, och andras?

Och sen hade jag velat diskutera hur ni väljer att handskas med det. Jag har själv sett både de som inte ser, de som ser men straffar, och de som ser men blir oroliga hönsmammor som gör det värre. Så min egen upplevelse är att även om jag tror att folk i Sverige är bättre på att känna igen det, så är många, från traditionella ryttare till klickerfolk, otroligt dåliga på att handskas med en häst som är orolig/stressad/uppe i varv. Allt från oetiskt våld till "medberoende/del av problemet" har jag sett ute i paddockarna, men sällan folk som är BRA på att både se och lugna hästen.

Min observation ar att brittiska hobbyhastfolk definitivt ar mindre utbildad om hastars valfard och valmaende and svenska overlag, och det galler allt fran foderstat till att passa utrustning till att lasa hastens beteende, dar det ar mycket antromorfism som pagar. Tror den svenska ridskolan och skotarsystem med mer fokus pa teori kan ta en del av berommet har

 

[Habina]

Jag ser tyvärr mest personer som öht inte kan läsa sina hästar. Många som kallar sin häst för dum när den är rädd/nervös.

Jag är bra på att läsa mina hästar, men har helt lagt av att försöka förklara för andra, för de tror att jag hittar på. Så jag sköter mitt helt enkelt.

Mitt ena sto är väldigt nervöst lagd, med henne jobbar jag mycket med beröm och godis när hon ändå vågar gå förbi det farliga. Förr var jag ”bestämd” och jag märker helt klart en skillnad nu när hon istället bekräftas och får beröm för att hon ändå vågar.

 

[Ray]

Läste också det i morse och tycker det är intressant. Kan själv känna att jag är en av dom som nog kan läsa av rädsla/stress/missnöje hyfsat men inte alltid hanterar det bra.
Lite eftersom det är så svårt att riktigt veta vad som stressar hästen. Och i felsökandet provar man sig fram och ibland fastnar man i mönster man rotat hos sig själv.
Samma med barn känner jag ibland. Jag kan egentligen veta att min 5 åring mest vill hitta sätt att kontrollera tillvaron och testa sig fram. Men hanterar det fel ändå. Fast jag vet. Fast vi är samma art...

Och jag tror det är många i stallen som antingen är tvärsäkra och kör sin metod, eller osäkra och aldrig tar ett beslut- eller pendlar där emellan.
Någonstans är det väl viktigt att man vågar göra fel och förlåta sig för det och sen vara ödmjuk nog att prova annat.

 

[Karoliten]

Läste också det i morse och tycker det är intressant. Kan själv känna att jag är en av dom som nog kan läsa av rädsla/stress/missnöje hyfsat men inte alltid hanterar det bra.
Lite eftersom det är så svårt att riktigt veta vad som stressar hästen. Och i felsökandet provar man sig fram och ibland fastnar man i mönster man rotat hos sig själv.
Samma med barn känner jag ibland. Jag kan egentligen veta att min 5 åring mest vill hitta sätt att kontrollera tillvaron och testa sig fram. Men hanterar det fel ändå. Fast jag vet. Fast vi är samma art...

Och jag tror det är många i stallen som antingen är tvärsäkra och kör sin metod, eller osäkra och aldrig tar ett beslut- eller pendlar där emellan.
Någonstans är det väl viktigt att man vågar göra fel och förlåta sig för det och sen vara ödmjuk nog att prova annat.

Bland det bästa jag läst på länge. Håller helt med.

 

[SiZo]

Jag själv tycker att jag har hyffsad koll - men det är ju inte säkert att andra håller med mig. Men jag ser ofta tecken på att hästar är stressade eller rädda där ägaren säger "nej hen är absolut inte rädd". Jag skulle tillomed säga att jag blir förvånad om folk ser att en häst som inte springer runt (typ) är stressad.

Jag själv är nog lite medberoende. Anpassar mig lätt efter hästen, sänker mitt kroppsspråk till absolut minimum och säger absolut ingenting med kroppen om jag märker att hästen är känslig. Och där fastnar jag lätt - och det är svårt att gå vidare.

 

[villhöver]

Jag läste en intressant artikel imorse på Hippson, om brittiska hästägare som var otroligt dåliga på att tolka hästars signaler på rädsla och oro. Två av hundra var bra! Två...

Artikeln: https://www.hippson.se/artikelarkivet/forskning/hastagare-extremt-daliga-pa-att-kanna.htm

Studien:
https://www.mdpi.com/2076-2615/12/21/2904

Hur illa ställt tror ni det är i Sverige? Vad har ni upplevt i stallen? Hur skulle ni skatta er egen förmåga till att känna igen oro hos er egen häst, och andras?

Och sen hade jag velat diskutera hur ni väljer att handskas med det. Jag har själv sett både de som inte ser, de som ser men straffar, och de som ser men blir oroliga hönsmammor som gör det värre. Så min egen upplevelse är att även om jag tror att folk i Sverige är bättre på att känna igen det, så är många, från traditionella ryttare till klickerfolk, otroligt dåliga på att handskas med en häst som är orolig/stressad/uppe i varv. Allt från oetiskt våld till "medberoende/del av problemet" har jag sett ute i paddockarna, men sällan folk som är BRA på att både se och lugna hästen.

Jag tror att de flesta behöver bli bättre på det. Men att det pendlar nog mellan de som inte ser alls, till de som ser men inte har något verktyg för att hantera det man ser.

Min egen häst har ett väldigt tydligt minspel som inte går att missa när det är något som bekymrar honom i en eller annan situation, men det som kanske kan vara svårare är att lista ut vad det var som störde och hur jag ska hjälpa honom att komma ur det. Det som funkar minst dåligt är iallafall att backa av och ge utrymme att lugna sig och tänka över vad som sker.

 

[skiesabove]

Jaa, det håller jag verkligen med om. Och jag minns ju själv hur det var i början med min första häst, hade inte alls tillräckligt med verktyg . Learning by doing...

 

[Habina]

Jag minns min och Ariels första tävling ihop. Hon var helt vansinnigt nervös (nytt ställe, oklart vad hon skulle göra) och min kompis som följde med kommenterade hur lugn hon verkade vara. Jag svarade att nä, hon är supernervös och som på en given signal bajsade hon en rejäl koblaja. Men det är så svårt med de här introverta hästarna, som inte skuttar runt och har sig.

Jag upplever dessutom, iaf i de kretsar jag rör mig just nu, att få tar sig tiden att umgås med hästen. Man tar in från hagen, gör i ordning för ridning, rider, släpper ut i hagen igen. Fort ska det helst gå också. Jag kan, ffa under sommarhalvåret, sitta i hagen och iaktta hästarna när de interagerar.

Blev tex ifrågasatt häromdagen för hur jag kunde veta att Ariel äter hälften av Storms hö ute i hagen. Men det är ju enkelt, jag har tittat när de ätit och sett att det som händer är att Ariel äter upp fortast och då går hon till Storm och tar hennes hö. Eftersom jag vet äthastighet hos bägge hästarna är det lätt att räkna ut hur mycket foder som finns kvar (ännu en grej, få verkar veta hur fort just deras häst äter och hur äthastigheten ändras beroende på situation. Ariel äter tex fortare i hage än i box, just för att motivationen att äta fort minskar när ingen annan kan komma åt fodret).

 

[MiniLi]

Väldigt olika. Ingen är ju perfekt såklart, men tycker det finns folk i alla kategorier.
Men jag står på ett jättestort ställe så inte konstigt att jag ser stor variation

 

[Badger]

Jag läste en intressant artikel imorse på Hippson, om brittiska hästägare som var otroligt dåliga på att tolka hästars signaler på rädsla och oro. Två av hundra var bra! Två...

Artikeln: https://www.hippson.se/artikelarkivet/forskning/hastagare-extremt-daliga-pa-att-kanna.htm

Studien:
https://www.mdpi.com/2076-2615/12/21/2904

Hur illa ställt tror ni det är i Sverige? Vad har ni upplevt i stallen? Hur skulle ni skatta er egen förmåga till att känna igen oro hos er egen häst, och andras?

Och sen hade jag velat diskutera hur ni väljer att handskas med det. Jag har själv sett både de som inte ser, de som ser men straffar, och de som ser men blir oroliga hönsmammor som gör det värre. Så min egen upplevelse är att även om jag tror att folk i Sverige är bättre på att känna igen det, så är många, från traditionella ryttare till klickerfolk, otroligt dåliga på att handskas med en häst som är orolig/stressad/uppe i varv. Allt från oetiskt våld till "medberoende/del av problemet" har jag sett ute i paddockarna, men sällan folk som är BRA på att både se och lugna hästen.

Vet inte, jag gissar att de flesta anser att de är ganska bra på det, men att det kanske inte stämmer överens med verkligheten helt enkelt. Dvs baserat på undersökningen då.

Själv tror jag att jag är bättre än jag varit, ursprungligen lärd att en rejäl borstning osv alltid går går före hästens eventuella känslor inför densamma. Dvs det är bäst för hästen att bli borstad, den förstår bara inte alltid bättre själv. Men har efter ett par artiklar övergått till att försöka lyssna in och se mer på minen om man kanske ska ta det lite isigt och vara mer inväntande, tex även inför lyfta hovar osv. Men jag tror inte jag är bra på att se smärtuttryck i ansiktet, som tex spetsad ögonbåge osv. Speciellt som jag inte är så inkännande på sådant för människor tyvärr heller.

När det gäller damerna o herrarna i ridskolegruppen skulle jag säga att de generellt sett verkar oerhört inkännande inför hästen och har lärt mig mycket. (de har alla ridit väldigt länge och har eller har haft häst osv)

Men jag har onekligen också träffat ryttare och häst där jag tänkt att den där hästen bara tokignorerar ägaren, den interagerar inte alls, typ även negativ interaktion hade sett mer naturligt ut. (tänk putsa en byrå, kontra ignorera en fluga (där hästen är byrån och ägaren fluga)) . Eller någon annan där jag sett en avslappnad, häst bli mer och mer stirrig för att ägare studsar runt och viftar för att den trodde hästen var stirrig.

Läste en artikel som var hjärterörande om hästar som hade fått en morot gömd under en bunke och försökte uppmärksamma människor på det så att de skulle hjälpa till. Så hästar hade samma hjälpsökande till människa som hund, men väldigt få människor förstod ens att de försökte säga något och bara de hästar som tidigare fått hjälp försökte ens.
En annan artikel om hur mycket positivare till borstning hästar var om de hade blivit borstade försiktigt och inlyssnande snarare än ordentligt och rejält från topp till tå.

Jag tror tyvärr inte att jag skulle märka om en häst i en hage försökte få mig att hjälpa den.

 

[Badger]

Läste också det i morse och tycker det är intressant. Kan själv känna att jag är en av dom som nog kan läsa av rädsla/stress/missnöje hyfsat men inte alltid hanterar det bra.
Lite eftersom det är så svårt att riktigt veta vad som stressar hästen. Och i felsökandet provar man sig fram och ibland fastnar man i mönster man rotat hos sig själv.
Samma med barn känner jag ibland. Jag kan egentligen veta att min 5 åring mest vill hitta sätt att kontrollera tillvaron och testa sig fram. Men hanterar det fel ändå. Fast jag vet. Fast vi är samma art...

Och jag tror det är många i stallen som antingen är tvärsäkra och kör sin metod, eller osäkra och aldrig tar ett beslut- eller pendlar där emellan.
Någonstans är det väl viktigt att man vågar göra fel och förlåta sig för det och sen vara ödmjuk nog att prova annat.

Bra jämförelse med barn! vi är ju ändå båda däggdjur och det är ju inte som att vi alltid kopplar så himla snabbt med våra barn heller. Men gissar att det är väl där någonstans vi varit historiskt?

 

[Cherarriduracell]

Det är väldigt illa i stallen och jag blir illa berörd av hur dåliga folk är på att förstå sina hästar. Man vet inte vad man inte vet och därför upplever jag att folk inte ens förstår att de skulle kunna bli bättre. Hästarna kommer i kläm.

 

[Habina]

Vet inte, jag gissar att de flesta anser att de är ganska bra på det, men att det kanske inte stämmer överens med verkligheten helt enkelt. Dvs baserat på undersökningen då.

Själv tror jag att jag är bättre än jag varit, ursprungligen lärd att en rejäl borstning osv alltid går går före hästens eventuella känslor inför densamma. Dvs det är bäst för hästen att bli borstad, den förstår bara inte alltid bättre själv. Men har efter ett par artiklar övergått till att försöka lyssna in och se mer på minen om man kanske ska ta det lite isigt och vara mer inväntande, tex även inför lyfta hovar osv. Men jag tror inte jag är bra på att se smärtuttryck i ansiktet, som tex spetsad ögonbåge osv. Speciellt som jag inte är så inkännande på sådant för människor tyvärr heller.

När det gäller damerna o herrarna i ridskolegruppen skulle jag säga att de generellt sett verkar oerhört inkännande inför hästen och har lärt mig mycket. (de har alla ridit väldigt länge och har eller har haft häst osv)

Men jag har onekligen också träffat ryttare och häst där jag tänkt att den där hästen bara tokignorerar ägaren, den interagerar inte alls, typ även negativ interaktion hade sett mer naturligt ut. (tänk putsa en byrå, kontra ignorera en fluga (där hästen är byrån och ägaren fluga)) . Eller någon annan där jag sett en avslappnad, häst bli mer och mer stirrig för att ägare studsar runt och viftar för att den trodde hästen var stirrig.

Läste en artikel som var hjärterörande om hästar som hade fått en morot gömd under en bunke och försökte uppmärksamma människor på det så att de skulle hjälpa till. Så hästar hade samma hjälpsökande till människa som hund, men väldigt få människor förstod ens att de försökte säga något och bara de hästar som tidigare fått hjälp försökte ens.
En annan artikel om hur mycket positivare till borstning hästar var om de hade blivit borstade försiktigt och inlyssnande snarare än ordentligt och rejält från topp till tå.

Jag tror tyvärr inte att jag skulle märka om en häst i en hage försökte få mig att hjälpa den.

Det där med borstning är så intressant! Jag har alltid haft hästar som uppskattat att bli borstade, speciellt i samband med pälsfällning, tills jag skaffade welshen. Första åren envisades jag med att "plåga" henne med borstning, men det var aldrig en rolig/trevlig stund för oss. Nu i våras fick hon vara ifred under pälsfällningen och jag borstade henne endast när jag var tvungen pga körning och då endast där utrustningen låg an. Mycket nöjdare ponny som dessutom klarade av fällningen hur bra som helst utan min hjälp.

Så då har jag såklart dåligt samvete över hur jag varit tidigare.

 

[Cherarriduracell]

Det där med borstning är så intressant! Jag har alltid haft hästar som uppskattat att bli borstade, speciellt i samband med pälsfällning, tills jag skaffade welshen. Första åren envisades jag med att "plåga" henne med borstning, men det var aldrig en rolig/trevlig stund för oss. Nu i våras fick hon vara ifred under pälsfällningen och jag borstade henne endast när jag var tvungen pga körning och då endast där utrustningen låg an. Mycket nöjdare ponny som dessutom klarade av fällningen hur bra som helst utan min hjälp.

Så då har jag såklart dåligt samvete över hur jag varit tidigare.

samma här, min häst blir lite grinig kring pälsfällning och visar det vid borstning genom att lyfta ett bakben när jag borstar under magen. Jag har medinackorderingar som tycker att min häst kör över mig för att jag låter honom visa missnöje utan att tillrättavisa. Själv kan jag inte med att korrigera (vad det ens innebär i situationen, slå och fräsa till?) en häst som bara säger "uh, inte där va". Såklart har han också rätt till sina känslor. Jag ändrar borstningen (byter borste, tryck eller rörelse) till något han accepterar så blir han ren (mina villkor) på sina villkor. Samarbete.

 

[skiesabove]

samma här, min häst blir lite grinig kring pälsfällning och visar det vid borstning genom att lyfta ett bakben när jag borstar under magen. Jag har medinackorderingar som tycker att min häst kör över mig för att jag låter honom visa missnöje utan att tillrättavisa. Själv kan jag inte med att korrigera (vad det ens innebär i situationen, slå och fräsa till?) en häst som bara säger "uh, inte där va". Såklart har han också rätt till sina känslor. Jag ändrar borstningen (byter borste, tryck eller rörelse) till något han accepterar så blir han ren (mina villkor) på sina villkor. Samarbete.

Det där tycker jag är så sjukt, varför skulle man straffa någon för att de uttrycker sig? Jag har också sett det ofta.

Om man tänker det med en arbetskollega blir det helt bisarrt:
Du: borstar kollegans hår hårdhänt (ni är väl frisörer som övar eller nåt)
Kollega: Aj, jag är lite håröm, kan du vara försiktigare?
Du: Håll käften och sitt still!!
Kollegan:

Det måste ju grunda sig i den där felaktiga industrialiseringen-och-framåt-tron om att djur varken tänker eller känner, och att människan är av Gud satt att bestämma över djuren. Och det vet vi ju nu att det är helt inkorrekt.

Mycket av det vi gör med hästarna är ju inte för deras skull, borstning tillexempel. Det gör vi ju för att utrustningen inte ska skava och att dom ska se snygga ut. Hästen själv föredrar ett sandbad för att hålla pälsen i skick. Så då kan vi ju åtminstone försöka balansera det mot hästens behov, gillar den det inte tar man bara det nödvändigaste och låter den slippa resten.

Jag upplever att det är så med många människors hästrutiner, dom har inte alls reflekterat över vad dom gör och varför, vad syftet är så att säga. Och då kan det bli väldigt tokigt om människan samtidigt är avstängd/otränad och inte kan läsa hästars otroligt tydliga kroppsspråk.

Hästar är för snälla djur . Dom flesta bara tar skiten...

 

[Ace]

Vet inte, jag gissar att de flesta anser att de är ganska bra på det, men att det kanske inte stämmer överens med verkligheten helt enkelt. Dvs baserat på undersökningen då.

Själv tror jag att jag är bättre än jag varit, ursprungligen lärd att en rejäl borstning osv alltid går går före hästens eventuella känslor inför densamma. Dvs det är bäst för hästen att bli borstad, den förstår bara inte alltid bättre själv. Men har efter ett par artiklar övergått till att försöka lyssna in och se mer på minen om man kanske ska ta det lite isigt och vara mer inväntande, tex även inför lyfta hovar osv. Men jag tror inte jag är bra på att se smärtuttryck i ansiktet, som tex spetsad ögonbåge osv. Speciellt som jag inte är så inkännande på sådant för människor tyvärr heller.

När det gäller damerna o herrarna i ridskolegruppen skulle jag säga att de generellt sett verkar oerhört inkännande inför hästen och har lärt mig mycket. (de har alla ridit väldigt länge och har eller har haft häst osv)

Men jag har onekligen också träffat ryttare och häst där jag tänkt att den där hästen bara tokignorerar ägaren, den interagerar inte alls, typ även negativ interaktion hade sett mer naturligt ut. (tänk putsa en byrå, kontra ignorera en fluga (där hästen är byrån och ägaren fluga)) . Eller någon annan där jag sett en avslappnad, häst bli mer och mer stirrig för att ägare studsar runt och viftar för att den trodde hästen var stirrig.

Läste en artikel som var hjärterörande om hästar som hade fått en morot gömd under en bunke och försökte uppmärksamma människor på det så att de skulle hjälpa till. Så hästar hade samma hjälpsökande till människa som hund, men väldigt få människor förstod ens att de försökte säga något och bara de hästar som tidigare fått hjälp försökte ens.
En annan artikel om hur mycket positivare till borstning hästar var om de hade blivit borstade försiktigt och inlyssnande snarare än ordentligt och rejält från topp till tå.

Jag tror tyvärr inte att jag skulle märka om en häst i en hage försökte få mig att hjälpa den.

Den artikeln läste jag också och har egen erfarenhet av just att hästar som är vana att inte bli lyssnade på inte heller försöker kommunicera. Det innebär att det blir en ond cirkel där människor som är dåliga på att lyssna skapar hästar som inte pratar tydligt och därmed får ännu svårare att lära sig att lyssna. Tyvärr tycker jag att många är dåliga på att läsa sina hästar.

Just tiden som någon nämnde tror jag spelar in. Vissa har hämtat, ridit och släppt ut sin häst innan jag hunnit ta fram borstarna. Jag har inte mer tid än andra men prioriterar annorlunda.

De första åren med min häst hanterade jag honom som jag var upplärd av massa ”duktiga” hästmänniskor utan att bry mig om att lyssna.

Det tog ett par år och ett antal specifika händelser för att jag skulle börja märka, och uppskatta, hans input. När jag väl började lyssna och låta honom välja blomstrade vår kommunikation på väldigt kort tid. han är så mycket lyckligare nu. Nu är mitt problem att jag bemöts med ”det ser inte ut som en sjuk häst” av tränare och stallägare när jag har märkt att något inte står rätt till och försöker åtgärda det.

Min sambo blev medryttare på en dressyrhäst som var van vid att inte kunna prata med sina människor utan bara lyda. Det var så fint att se hästen så sakteliga komma ut ur sitt skal.

 

[Ace]

Det där tycker jag är så sjukt, varför skulle man straffa någon för att de uttrycker sig? Jag har också sett det ofta.

Om man tänker det med en arbetskollega blir det helt bisarrt:
Du: borstar kollegans hår hårdhänt (ni är väl frisörer som övar eller nåt)
Kollega: Aj, jag är lite håröm, kan du vara försiktigare?
Du: Håll käften och sitt still!!

Den här liknelsen!

Det är helt sjukt hur ofta ovan konversation utspelar sig i stallen där ute, h e l t s j u k t!!

 

[Habina]

Det där tycker jag är så sjukt, varför skulle man straffa någon för att de uttrycker sig? Jag har också sett det ofta.

Om man tänker det med en arbetskollega blir det helt bisarrt:
Du: borstar kollegans hår hårdhänt (ni är väl frisörer som övar eller nåt)
Kollega: Aj, jag är lite håröm, kan du vara försiktigare?
Du: Håll käften och sitt still!!
Kollegan:

Det måste ju grunda sig i den där felaktiga industrialiseringen-och-framåt-tron om att djur varken tänker eller känner, och att människan är av Gud satt att bestämma över djuren. Och det vet vi ju nu att det är helt inkorrekt.

Mycket av det vi gör med hästarna är ju inte för deras skull, borstning tillexempel. Det gör vi ju för att utrustningen inte ska skava och att dom ska se snygga ut. Hästen själv föredrar ett sandbad för att hålla pälsen i skick. Så då kan vi ju åtminstone försöka balansera det mot hästens behov, gillar den det inte tar man bara det nödvändigaste och låter den slippa resten.

Jag upplever att det är så med många människors hästrutiner, dom har inte alls reflekterat över vad dom gör och varför, vad syftet är så att säga. Och då kan det bli väldigt tokigt om människan samtidigt är avstängd/otränad och inte kan läsa hästars otroligt tydliga kroppsspråk.

Hästar är för snälla djur . Dom flesta bara tar skiten...

Jag kom på mig själv igår med att gräla på Leia att hon var så skitig. Men när hagen är lerig så blir det ju svårt att inte bli skitig om man måste lägga sig. Nu grälade jag ju inte upprört, utan mer sådär som man gör med sina älsklingar. När jag insåg vad jag sagt så sa jag åt henne att i fortsättningen gå in i ligghallen och sova. Får se om hon lyder.

 

[Habina]

Vi har fö grisar på gården nu. De tjuter högt när de får en elstöt (det sägs att grisar är intelligenta, men de här envisas med att få stötar lite då och då fortfarande) och jag har tänkt många gånger att vi skulle agera annorlunda mot hästar om de hade högre ljud för sig. Alltså om de skrek varje gång man ryckte i grimskaftet eller slog hälarna i magen på dem. Fast jag kanske har för höga tankar om folks förmåga till inkänning.