Har slyngeln kommit i puberteten - igen?

[Viveka]

Min svågers 16 månader gamla ESS, allmänt kallad "Slyngeln", har fram till nu varit en ganska normal valp och unghund för sin ras. D.v.s en livlig, supersocial, glad, positiv och allmänt trevlig jycke.

Största problemet har egentligen varit att han kan vara lite bufflig mot både folk och hundar, och inte fattar när det är dags att sluta hälsa. Speciellt när motparten inte är särskilt trakterad av uppvaktningen, blir han ännu mera påträngande i sina försök att försöka blidka och ställa sig in. Det kan möjligen bottna i att han var lite feg och försiktig av sig som valp, (men efter att ha umgåtts med min stabila, supersnälla och totalt orädda tik under hela sin uppväxt, har det problemet vuxit bort och snarast bytts till sin motsats).

Jag har haft honom som "dagbarn" tre dar i veckan sen han var drygt 4 månader, eftersom hans matte inte riktigt orkar med hans energi, och det har varit helt problemfritt. Han har hängt med på våra skogspromenader hela tiden, och följt mig lika bra som min egen hund.

Han har vad jag uppfattat som ganska god vardagslydnad för sin ålder, husse jobbar mycket med honom, går på kurser och tränar regelbundet på Brukshundsklubben två dar i veckan. Normala lydnadskommandon, som sitt, ligg, hit, stanna etc, sitter som en smäck - trodde jag.

Men så kommer han hem från en månads vistelse på lantstället med husse, och plötsligt är han en helt annan hund. På de senaste två veckorna har han tydligen avvikit under promenaderna mer än ett halvdussin gånger, tre gånger har han blivit omhändertagen av personer som hittat honom irrande omkring på ställen kilometervis ifrån där han borde varit, och ringt till telefonnumret på halsbandet.

Och idag försvann han från mig också. Vi hade varit ute i skogen bortåt en timme, båda hundarna hade varit nästan irriterande runt fötterna på mig hela tiden, och så plötsligt är han bara borta. Jag ropade förstås. Normalt kommer han i full fart på inkallning, nu ser jag inte röken av honom. Efter ett tag hör jag dock en kvinna ropa tillbaka en bra bit bort, och så småningom får vi kontakt. Det visar sig att hennes tik just har slutat löpa, men fortfarande tydligen luktar väldigt gott, eftersom Slyngeln har nosen klistrad i hennes ända. När han ser mig, ger han mig en förströdd blick, slår ett par ursäktande tag med svansen, och fortsätter sedan att ranta efter tiken, som om jag inte existerar. Jag fick släpa honom därifrån i kopplet.

I och för sig hade jag misstänkt att det var något sådant som låg bakom alla de andra gångerna också, eftersom han inte verkar ha särskilt mycket jaktdrift. Men det här var ju väldigt handfasta bevis.

Frågan är, hur hanterar man det?

Det är väldigt många år sedan jag hade hanhund själv, men jag har haft fyra stycken och inte kan jag minnas att någon av dem uppträdde så här.

Så jag behöver råd och synpunkter från andra med vana vid hanhundar.

Är det här en normal fas. som de flesta hanhundar går igenom, så att man kan hoppas på att den går över? Någon sorts försenad pubertet?

Han var årsgammal och hade just börjat lyfta på benet när min egen tik löpte i april, så det löpet gick ganska oförmärkt förbi, jag tror aldrig han ens fattade vad som pågick. Då trodde jag snarast att han var under-sexuell, men det här verkar ju vara raka motsatsen.

Har han nån sorts onormalt stark könsdrift, som kommer att fortsätta och kanske till och med bli värre?

Finns det något man kan göra åt det i så fall?

Koppel på är ju ett uppenbart råd, som jag säkert kommer att få, men att behöva hålla honom i koppel jämt, ifall någon löptik skulle råka dyka upp är ju ingen särskilt rolig framtidsutsikt, med tanke på att han som alla spaniels har ett stort behov av att röra sig.


,

 

[Migo]

Gör klart att det inte är acceptabelt att ge dig nonchalanta blickar när du kallar på honom.

Och se till att hitta ett sätt att belöna upp inkallningen - vet att folk tränar på att hanhunden får sniffa löpkissfläck OM han går ifrån/förbi den när man kallar... Själv tror jag att "tjejtjusande" är väldigt självförstärkande och det är inte ett beteende jag vill uppmuntra, så jag använder andra belöningsmetoder och tränar inkallning med maximalt svår störning men under väldigt kontrollerade former.

 

[Is]

Hitta en löptik att träna mot dvs träna inkallning med störning
Skulle dock säga att det är en normal fas för åldern men att det ändå är något som måste tränas att "jag förstår att tiken luktar gott men du får ändå inte bry dig om det". Vår hanne markerade tikar redan dagarna innan löp i den perioden men idag är han tre år och inte ett dugg översexuell annat än att han visar lite mer intresse när grannens hundar höglöper. Blir spännande dock när min tik börjar löpa...

 

[Viveka]

"Gör klart att det inte är acceptabelt att ge dig nonchalanta blickar när du kallar på honom."

Heh, jag kallade faktiskt inte på honom just då, eftersom jag var, (och fortfarande är), helt övertygad om att han inte skulle ha lytt mig i den situationen. Jag försöker generellt undvika att kalla in, om jag inte är säker på att hunden kommer att lyda.

Men jag hade ju ropat ett tjugotal gånger på håll tidigare förstås. Och det är klart att jag tog honom rätt omilt i halsbandet, när jag gick fram och kopplade honom, för vi det laget var jag ganska arg.

Och det är en annan fråga som jag skulle vilja ha input på.
Det händer ju ibland att en hund inte kommer direkt, eller till och med sticker iväg åt andra hållet först, när man ropar.
När den sedan väl kommer, hur gör ni då?

- Belönar som vanligt med glad röst och låtsar att ingenting hänt?
- Tar emot den neutralt, men utan belöning?
- Tar tag i hunden lite omilt och läser lusen av den?

 

[Malibu_Stacy]

"Gör klart att det inte är acceptabelt att ge dig nonchalanta blickar när du kallar på honom."

Heh, jag kallade faktiskt inte på honom just då, eftersom jag var, (och fortfarande är), helt övertygad om att han inte skulle ha lytt mig i den situationen. Jag försöker generellt undvika att kalla in, om jag inte är säker på att hunden kommer att lyda.

Men jag hade ju ropat ett tjugotal gånger på håll tidigare förstås. Och det är klart att jag tog honom rätt omilt i halsbandet, när jag gick fram och kopplade honom, för vi det laget var jag ganska arg.

Och det är en annan fråga som jag skulle vilja ha input på.
Det händer ju ibland att en hund inte kommer direkt, eller till och med sticker iväg åt andra hållet först, när man ropar.
När den sedan väl kommer, hur gör ni då?

- Belönar som vanligt med glad röst och låtsar att ingenting hänt?
- Tar emot den neutralt, men utan belöning?
- Tar tag i hunden lite omilt och läser lusen av den?

Sistnämnda är jag också lite frågande över. Har en hund som har stuckit på vilt ett par gånger men alltid kommit tillbaka, det har ej gått att stoppa henne med kommandon men hon har antagligen vänt och kommit när viltet varit ur sikte. Då är frågan hur jag ska bete mig när hon väl kommit tillbaka till mig.
Hon går mest kopplad nuförtiden för att förhindra jakt överhuvudtaget men vill gärna veta ändå.

 

[Is]

"Gör klart att det inte är acceptabelt att ge dig nonchalanta blickar när du kallar på honom."

Heh, jag kallade faktiskt inte på honom just då, eftersom jag var, (och fortfarande är), helt övertygad om att han inte skulle ha lytt mig i den situationen. Jag försöker generellt undvika att kalla in, om jag inte är säker på att hunden kommer att lyda.

Lite tankar: Nu kanske det bara är jag som är negativ men för mig känns det lite fel om man aldrig kallar in när man inte vet om den kommer att lyda. Självklart ska man alltid ge hunden en ärlig chans att lyckas men om man har kommit över den första fasen dvs lära hunden vad ordet Hit betyder(vilket hunden i TS fall verkar veta), så är andra fasen för mig att Hit är ovillkorligt Hit och hit är inget man kan välja på.
(ska prova beskriva hur jag tränar här men ni får ta det med en nypa salt om det låter galet eftersom det är svårt att beskriva i detalj)
Jag tänker att det ALLTID kommer finnas något här i världen som kan vara roligare/intressantare än mig så därför tränas inkallning i ALLA lägen oavsett störning eftersom min hund måste veta att min inkallning är det som gäller oavsett hur roligt något annat är.
Kommer inte hunden när jag ropar så då är det inte hela världen utan ett tillfälle att träna. Jag går helt sonika och hämtar hunden (behöver inte alls nödvändigtvis vara arg utan bara nonchalt hämta hunden, en liten hunden kan jag lyfta upp en stor hund får jag koppla) och oftast om tillfället är bra gör vi om proceduren igen dvs släppa hunden en bit ifrån det som den ville till och sedan kalla in/locka med mig hunden igen. Detta upprepar vi tills vi inser att det är min vilja som gäller och inget annat även om det tar några vändor. Detta kräver ju dock att det hunden vill till finns någonstans i närheten (kan vara svårt att få tex rådjur att stå still men då kanske man kan locka den från spåren tex). När jag börjar träna "andra fasen" kan jag börja med tex en leksak som hunden älskar. Jag lägger leksaken på backen och när hunden vill springa dit och ta den kallar jag istället in, när hunden kommer (eller har en tendens att komma om det är väldigt jobbigt) istället för att ta leksaken så säger jag varsågod och hunden får springa och ta leksaken. Leksaken kan sedan bytas ut till nått annat intressant (en älg hund kanske får träna vid en död älg och en matglad hund kanske få träna innan den får gå och äta) så att hunden får lära sig att "för att få det jag vill ha(eller nått likvärdigt) måste jag komma till de som ropar först"

När det gäller frågan så kan jag bara svara för mig och eftersom jag tränar som sagts ovan så blir mitt svar att jag nochalant hämta hunden oftast. Är den äldre så den vet vad som gäller (dvs även lärt sig kommandot Nej) kan jag vist vara lite "arg" men visar detta genom att vara lite butter på rösten och ha lite stel hållning osv men absolut aldrig långsur utan ger alltid hunden ett nytt tillfälle att göra rätt när något blivit fel.

 

[WildWilma]

Han börjar väl komma in i den mentala könsmognaden. Kan säkert vara betydligt jobbigare för alla parter än den fysiska. Ha långlina tills han verkar vara "normal" igen.

 

[Viveka]

Nja, jag menade ju under inlärningsfasen, och Slyngeln är ju uppenbarligen långt ifrån färdigtränad. Och ju flera gånger ett kommando misslyckas med en ung hund, desto mera negativ förstärkning blir det ju.

(Kommentar till Malibu_Stacy, som tydligen också har en hund med jaktdrift.

Helst vill man ju skapa en betingad reflex, som hos min gamla hund, som automatiskt satte sig och väntade på belöning , när ett rådjur eller en hare sprang upp mitt framför nosen på henne.

Min nuvarande hund, som nu är 2½ år är inte lika säker, så med henne finns det situationer där jag hellre väntar några sekunder, eller där ett STANNA eller SITT-kommando känns som en säkrare väg, eftersom det är lättare att lära in med ett visst tvång. Springer är ju en jaktras, och driften att förfölja allt som rör sig är väldigt stark hos henne, men lyckligtvis drar hon aldrig iväg längre än ett tjugotal meter, eftersom driften att hålla sig nära mig också är stark.

När jag ropar in henne vill jag att hon ska komma med full fart, glädje och förtroende, så därför tar jag alltid emot henne med belöning, oavsett om hon har satt lite fart på ett rådjur minuten innan.

Jag tror att det här är både rasbetingat och individbetingat. Spaniels och retrievers är ofta väldigt förarveka, och min hund är det i väldigt hög grad. Förmodligen kan man ta lite hårdare tag med en
tuffare individ.)

Det här som Slyngeln håller på med har jag svårare att hantera, eftersom han faktiskt sprang ifrån mig, något som min egen hund aldrig skulle göra. Hade inte tjejen med löptiken varit nära nog för att vi skulle höra varandras rop, hade jag inte haft en aning om var han befann sig. Och han hade alldeles uppenbart ingen tanke på att lämna sin nya kärlek frivilligt. Han hade säkert glatt följt med dem hem, om jag inte släpat iväg honom.