Har ni klarat att gå genom nåt fast ni inte trodde det?

[LiviaFilippa]

Jag vill bara veta OM nån har gått genom nånting som var så extremt jobbigt så ni inte trodde att ni skulle klara det men att ni ändå gjorde det? Om nån har det vet ni ungefär hur lång tid det tog tills att det började kännas liiite bättre så ni inte bröt i hop varje dag eller trodde att ni skulle dö varje dag och så?
Jag HAR för lorat både en ponny som dog och en hund. Och jag har sålt en ponny för att jag var tvungen att ge upp hela den drömmen och jag har för lorat migsjälv på FLERA sätt. Och allt det har varit EXTREMT jobbigt men det ALLRA mest jobbiga förmig är att för lora en vän. Alltså inte för att nån har dött utan att denandra väljer att lämna en.
Jag har även varit med om det förut men det är MYCKET jobbigare nu men jag kommer inte gå in på detaljer om varför.
Men ja det be höver ju inte vara att en vän lämnar en utan kanske nån man var ihop med eller även gift med. Eller nåtannat som var en extremt extremt jobbig sak.
Jag skulle bara vilja veta om det GÅR och isåfall HUR? Hur länge måste man stå ut fast varje dag känns helt o möjlig tills att man inte känner sig helt sönder trasad och som att det aldrig kommer bli bättre? Och hur GÖR man för att stå ut fast man inte gör det?

 

[lil-sis]

Ja det går.

Men för mig är det ”lätt” pga mångårig vana att stänga av känslor eller lägga dem åt sidan.

Generellt tror jag att man först efteråt (när det är bra igen) inser när det började kännas mindre fruktansvärt.

 

[Tranan]

Förlorade mitt första barn.
det tog ett halvår tills jag inte bröt ihop varje dag.
2 år tills jag inte bröt ihop varje veka.
efter 25 år bryter jag fortfarande ihop mins en gång i kvartalet.
Trodde aldrig jag skulle klara mig igenom det.
Jag är väldigt känslig att se saker där barn far illa fortfarande.

 

[LiviaFilippa]

Ja det går.

Men för mig är det ”lätt” pga mångårig vana att stänga av känslor eller lägga dem åt sidan.

Generellt tror jag att man först efteråt (när det är bra igen) inser när det började kännas mindre fruktansvärt.

Jag önskar VERKLIGEN att jag också kunde stänga av känslorna bara!
Men går det att säga bara på ett ungefär hur lång tid det kan vara?

 

[LiviaFilippa]

Förlorade mitt första barn.
det tog ett halvår tills jag inte bröt ihop varje dag.
2 år tills jag inte bröt ihop varje veka.
efter 25 år bryter jag fortfarande ihop mins en gång i kvartalet.
Trodde aldrig jag skulle klara mig igenom det.
Jag är väldigt känslig att se saker där barn far illa fortfarande.

Vad hemskt Men tack att du berättade hur lång tid det tog fördig

 

[Squie]

Det går. Tar tid men det går. Kan behövas hjälp i form av samtalshjälp.

 

[Tranan]

Det går. Tar tid men det går. Kan behövas hjälp i form av samtalshjälp.

så sant

 

[LiviaFilippa]

Det går. Tar tid men det går. Kan behövas hjälp i form av samtalshjälp.

Hur lång tid?
Det svåra förmig äratt jag även har tappat för troendet för den psykologen som jag har så jag kan inte ens prata med henne om det.

 

[Tranan]

Hur lång tid?
Det svåra förmig äratt jag även har tappat för troendet för den psykologen som jag har så jag kan inte ens prata med henne om det.

försök att få en ny psykolog.

 

[Eurydome]

Jag vill bara veta OM nån har gått genom nånting som var så extremt jobbigt så ni inte trodde att ni skulle klara det men att ni ändå gjorde det? Om nån har det vet ni ungefär hur lång tid det tog tills att det började kännas liiite bättre så ni inte bröt i hop varje dag eller trodde att ni skulle dö varje dag och så?
Jag HAR för lorat både en ponny som dog och en hund. Och jag har sålt en ponny för att jag var tvungen att ge upp hela den drömmen och jag har för lorat migsjälv på FLERA sätt. Och allt det har varit EXTREMT jobbigt men det ALLRA mest jobbiga förmig är att för lora en vän. Alltså inte för att nån har dött utan att denandra väljer att lämna en.
Jag har även varit med om det förut men det är MYCKET jobbigare nu men jag kommer inte gå in på detaljer om varför.
Men ja det be höver ju inte vara att en vän lämnar en utan kanske nån man var ihop med eller även gift med. Eller nåtannat som var en extremt extremt jobbig sak.
Jag skulle bara vilja veta om det GÅR och isåfall HUR? Hur länge måste man stå ut fast varje dag känns helt o möjlig tills att man inte känner sig helt sönder trasad och som att det aldrig kommer bli bättre? Och hur GÖR man för att stå ut fast man inte gör det?

Jag har blivit lämnad av vänner och personer jag varit i relation med och älskat. Jag har varit jätteledsen men kommit över det!

Jag tror att de allra allra flesta råkar ut för detta någon gång i livet och att också de allra allra flesta så småningom kommer över det. Kanske att man alltid kommer se tillbaka på det som var med en skärva av sorg även om man lever ett bra liv med nya vänskaps- och kärleksrelationer. Inte sällan kan man också se tillbaka på relationen när man har fått distans och se att allt kanske inte var så bra som man trodde då.

Jag försöker tänka att sorg är priset vi betalar för kärlek, alltså att om vi är modiga nog att gå in i en vänskaps-och kärleksrelation så finns det en oundviklig risk att också bli lämnad. Att lämna och bli lämnad är en del av livet.

 

[lil-sis]

Jag önskar VERKLIGEN att jag också kunde stänga av känslorna bara!
Men går det att säga bara på ett ungefär hur lång tid det kan vara?

Jag tänker att det är väldigt individuellt. Om det är sorg kan den ju finnas kvar hela livet men den kommer inte vara lika akut eller närvarande 24/7 resten av livet.

 

[Squie]

Hur lång tid?
Det svåra förmig äratt jag även har tappat för troendet för den psykologen som jag har så jag kan inte ens prata med henne om det.

Hur långt är ett snöre? Dvs helt omöjligt o eg svara på. Beror på många faktorer.
Vad gör att du inte kan prata m psykologen?

 

[LiviaFilippa]

försök att få en ny psykolog.

Ja jag kanske BORDE det men jag orkar bara inte. Jag har haft flera o lika psykologer och andra såna prat personer och det har tagit VÄLDIGT lång tid att komma så långt som jag har med hon som jag har nu. Och jag verkligen orkar inte börja om IGEN.

 

[Lilla]

Jag har blivit lämnad av vänner och personer jag varit i relation med och älskat. Jag har varit jätteledsen men kommit över det!

Jag tror att de allra allra flesta råkar ut för detta någon gång i livet och att också de allra allra flesta så småningom kommer över det. Kanske att man alltid kommer se tillbaka på det som var med en skärva av sorg även om man lever ett bra liv med nya vänskaps- och kärleksrelationer. Inte sällan kan man också se tillbaka på relationen när man har fått distans och se att allt kanske inte var så bra som man trodde då.

Jag försöker tänka att sorg är priset vi betalar för kärlek, alltså att om vi är modiga nog att gå in i en vänskaps-och kärleksrelation så finns det en oundviklig risk att också bli lämnad. Att lämna och bli lämnad är en del av livet.

Så fint och trösterikt skrivet!

 

[LiviaFilippa]

Jag har blivit lämnad av vänner och personer jag varit i relation med och älskat. Jag har varit jätteledsen men kommit över det!

Jag tror att de allra allra flesta råkar ut för detta någon gång i livet och att också de allra allra flesta så småningom kommer över det. Kanske att man alltid kommer se tillbaka på det som var med en skärva av sorg även om man lever ett bra liv med nya vänskaps- och kärleksrelationer. Inte sällan kan man också se tillbaka på relationen när man har fått distans och se att allt kanske inte var så bra som man trodde då.

Jag försöker tänka att sorg är priset vi betalar för kärlek, alltså att om vi är modiga nog att gå in i en vänskaps-och kärleksrelation så finns det en oundviklig risk att också bli lämnad. Att lämna och bli lämnad är en del av livet.

Vet du ungefär hur lång tid det tar tagit tills att det började kännas liiite bättre?
Jag fattar att nog domflesta går genom nånting sånt men det kanske är o lika jobbigt för alla? Och det med att sorg är priset man be talar så det är ju lite som med att ha djur också att man kommer förlora dom. Och att det är som priset för att få ha dom.
Men jag vet inte om det bara är mig det är fel på men jag tycker att det bara blir värre och värre för varje gång. O avsett om det är ett djur som dör eller en vän som lämnar eller nånting så blir det som bara mer sorg och mer ont. Och väldigt mycket mera o säkert förmig iallafall om det ÄR värt det. Men det är också det som känns som helt hopp löst för att jag står inte ut att för lora flera helatiden. Men jag står inte ut att vara helt ensam och INTE försöka ha vänner och ha djur och så heller. Så det finns inget val som funkar förmig egentligen.

 

[LiviaFilippa]

Jag tänker att det är väldigt individuellt. Om det är sorg kan den ju finnas kvar hela livet men den kommer inte vara lika akut eller närvarande 24/7 resten av livet.

Men tänk om den ÄR det? Alltså om det inte blir mindre akut eller när varande. Om det inte går att veta alls hur lång tid det kan ta så kanske det kan vara lika jobbigt föralltid?

 

[LiviaFilippa]

Hur långt är ett snöre? Dvs helt omöjligt o eg svara på. Beror på många faktorer.
Vad gör att du inte kan prata m psykologen?

Ja jag fattar att det nog inte går att säga. Men det skulle nog bara hjälpa att veta ungefär hur lång tid om det kanske oftast är några veckor eller flera år liksom.
Jag vill inte gå in förmycket om psykologen men hon gjorde eller sa en sak som hon hade lovat förut att hon INTE skulle göra. Och det blev VÄLDIGT jobbigt och triggande förmig och då heltenkelt så KAN inte jag prata med henne. Alltså jag varisig känner det som tryggt att prata om jobbiga saker och jag heltenkelt KAN INTE få ut orden.

 

[Enya]

Jag förlorade min man och barnens pappa 2005. Det är svårt att säga hur lång tid det tog innan det var lite bättre, men det är nog för att det för varje dag som går faktiskt blir lite bättre tänker jag. Stund för stund bygger man upp sig själv igen, myrsteg i taget, kanske microsteg i början, men bättre blev det allt eftersom ändå. Vardagen kommer ju fort tillbaka, och den är en trygghet att omsluta sig i. Betyder ju inte att allt är bra, att man inte känner utan att man kan låta sig vara i vardagen längre och längre stunder i taget. Tills det är mer vardag än dåligt mående så att säga.

 

[lil-sis]

Men tänk om den ÄR det? Alltså om det inte blir mindre akut eller när varande. Om det inte går att veta alls hur lång tid det kan ta så kanske det kan vara lika jobbigt föralltid?

Det känns så när det är färskt och ett öppet sår. Det fortsätter inte vara lika jobbigt även om det är svårt att föreställa sig att det kan lätta. När livet fortsätter kommer det andra saker som tar plats i själen och ger smärtan lite mindre utrymme.

 

[LiviaFilippa]

Jag förlorade min man och barnens pappa 2005. Det är svårt att säga hur lång tid det tog innan det var lite bättre, men det är nog för att det för varje dag som går faktiskt blir lite bättre tänker jag. Stund för stund bygger man upp sig själv igen, myrsteg i taget, kanske microsteg i början, men bättre blev det allt eftersom ändå. Vardagen kommer ju fort tillbaka, och den är en trygghet att omsluta sig i. Betyder ju inte att allt är bra, att man inte känner utan att man kan låta sig vara i vardagen längre och längre stunder i taget. Tills det är mer vardag än dåligt mående så att säga.

Tack för ditt svar också!
Jag tror inte att det funkar så förmig. Alltså att man bygger upp sig i pytte små steg så det blir lite bättre för varje dag utan jag tycker att det är exakt lika jobbigt helatiden.