I
IrishDraft
Sv: har du varit sjukt hopprädd men försökt ändå?
Jag har haft nästan samma som trazel förutom att idioten till ridlärare jag hade första hopplektionen ever aldrig märkte att "min" häst vände varje gång vi kom i närheten av hindret dvs. jag fick aldrig hoppa, nästa lektion med samma häst (jag menar vad gör en känt hopprädd häst på nybörjarlektionerna?...) ramlade jag av vid första hoppförsöket. Detta kulminerade något år senare med en annan ridlärare, samma visa som för trazel "ja ska du inte hoppa får du sitta av" jag satt av. Min mamma fick övertyga ridläraren om att ge min en riktigt riktigt snäll häst nästa gång som hoppade om jag så styrde på hindret i skritt, och det fick jag. Jag styrde på, ändrade mig och ja hästen sket ju i det och hoppade ändå...
Jada jada åren gick och den här hopprädslan har kommit och gått, själv tycker jag att komma fel och att hindren är höga är värst. Jag har ingenting emot att det går fort eller att hästen hoppar skyhögt över, det gör inget, bara hindret håller sig under en meter (runt 80 är perfekt...) så är jag nöjd.
Nu de sensate åren har jag kravlat mig upp på diverse gala dressyrhästar och unghästar och hoppat upp till 80 banor på fyråringar som knappt kan galoppskänkel, gladeligen styrt in i kombinationer och relaterade avstånd på ovana hästar och gått omkull en gång utan att faktiskt bli rädd efteråt. Men har jag inte hoppat på länge så håller jag gärna hindren låga fortfarande. Och mitt hoppande är inget jag skryter med... Jag har lyckats lära mig själv att upp till 80 cm klarar jag på alla hästar, högre så bör jag känna dom lite och lita lite på att de ger mig en hjälpande hand om jag strular till det.
Något som hjälpt mig nåt OTROLIGT, det är när jag lärde mig travhoppa på riktigt. Jag har aldrig gillat travhoppning innan men vi tillämpade det mycket på Irland med unghästarna. Du kan öva hemma några gånger varje vecka. Ha ett större kryss (precis för att utmana dig själv bara pytte pytte lite) ingen markbom och trava på långsamt men med action, stå i trepunktsits med sträkta tyglar och bara rid, vänta. När det känns bra gör ett rättupstående och höj allteftersom det känns bättre. Nu för tiden travhoppar jag hellre högre än jag hoppar i galopp. Det är lätt att följa avståndet blir aldrig idiotiskt och man följer alltid med fint... Det tog ett tag innan travhoppandet släppte det kändes inte bra först, men får du med dig hästen så kan du hoppa små hus. Man inbillar sig lätt att hästen inte kan hoppa annat än småhinder i trav men det stämmer inte. Jag vet ingen direkt gräns (den varierar ju såklart) men metern och lite över är ju inga problem för en hoppinriktad häst, och ju bättre du rider desto högre kan du ju travhoppa.
Även hoppa små kryss och leka med galoppsprångets antal har varit bra, både rakt fram och på sk. doglegs, vad det nu heter på svenska... suck... mitt problem har varit att jag sett att avståndet inte stämmer med mest klurat på vad jag ska göra åt det och så helt plötsligt så var man redan framme vid hindret... Men evinerliga övningar med bommar och småhinder har gjort att jag har börjat handla istället för att bara sitta som ett fån och se "katastrofen" komma.
Jag tycker det är jätteroligt att hoppa på min egen nivå och mina vilkor och tycker fortfarande att det är lite jobbigt att hoppa i större grupper på lektion, privatlektion eller leka själv är mer min melodi. För jag som då har väldens minsta tävlingsinstinkt (underligt nog då jag har väldigt starkt ledarinstinkt...) ser hoppningen mest som en "lek" som jag vill bli bättre på så att jag och hästarna kan ha ännu roligare...
I perioder av svackor har "rätt" häst varit oerhört viktigt. Min första försök på en fälttävlansträning hade aldrig tagit mig över ett enda hinder om inte hästen gladeligen kastat sig mot banken som var uppvärmingen (och jätteläskig i mina ögon) då var det så mycket mer jävlar annama i mig när hon vägrade hoppa hinder nummer två... Men vi hade enormt roligt och jag vågade faktiskt hoppa allt... Samma sak på min första turkeytrotting (jakt utan hund och räv, färdigutlagd slinga) när jag av nybörjarens misstag hoppade in över en mur som var runt 120 på vägen ut... "jag kommer bara våga rida på den här en enda gång, sa jag till hästen, så det är bäst att du hoppar annars kommer vi inte ut härifrån" Men den lilla hästen förstod precis vad jag pratade om och hoppade ut, och mina knän skakade när jag landade... Men visst var det härligt att våga, för hoppa är hemskt kul, även om det råkar vara läskigt ibland...
Jag har haft nästan samma som trazel förutom att idioten till ridlärare jag hade första hopplektionen ever aldrig märkte att "min" häst vände varje gång vi kom i närheten av hindret dvs. jag fick aldrig hoppa, nästa lektion med samma häst (jag menar vad gör en känt hopprädd häst på nybörjarlektionerna?...) ramlade jag av vid första hoppförsöket. Detta kulminerade något år senare med en annan ridlärare, samma visa som för trazel "ja ska du inte hoppa får du sitta av" jag satt av. Min mamma fick övertyga ridläraren om att ge min en riktigt riktigt snäll häst nästa gång som hoppade om jag så styrde på hindret i skritt, och det fick jag. Jag styrde på, ändrade mig och ja hästen sket ju i det och hoppade ändå...
Jada jada åren gick och den här hopprädslan har kommit och gått, själv tycker jag att komma fel och att hindren är höga är värst. Jag har ingenting emot att det går fort eller att hästen hoppar skyhögt över, det gör inget, bara hindret håller sig under en meter (runt 80 är perfekt...) så är jag nöjd.
Nu de sensate åren har jag kravlat mig upp på diverse gala dressyrhästar och unghästar och hoppat upp till 80 banor på fyråringar som knappt kan galoppskänkel, gladeligen styrt in i kombinationer och relaterade avstånd på ovana hästar och gått omkull en gång utan att faktiskt bli rädd efteråt. Men har jag inte hoppat på länge så håller jag gärna hindren låga fortfarande. Och mitt hoppande är inget jag skryter med... Jag har lyckats lära mig själv att upp till 80 cm klarar jag på alla hästar, högre så bör jag känna dom lite och lita lite på att de ger mig en hjälpande hand om jag strular till det.
Något som hjälpt mig nåt OTROLIGT, det är när jag lärde mig travhoppa på riktigt. Jag har aldrig gillat travhoppning innan men vi tillämpade det mycket på Irland med unghästarna. Du kan öva hemma några gånger varje vecka. Ha ett större kryss (precis för att utmana dig själv bara pytte pytte lite) ingen markbom och trava på långsamt men med action, stå i trepunktsits med sträkta tyglar och bara rid, vänta. När det känns bra gör ett rättupstående och höj allteftersom det känns bättre. Nu för tiden travhoppar jag hellre högre än jag hoppar i galopp. Det är lätt att följa avståndet blir aldrig idiotiskt och man följer alltid med fint... Det tog ett tag innan travhoppandet släppte det kändes inte bra först, men får du med dig hästen så kan du hoppa små hus. Man inbillar sig lätt att hästen inte kan hoppa annat än småhinder i trav men det stämmer inte. Jag vet ingen direkt gräns (den varierar ju såklart) men metern och lite över är ju inga problem för en hoppinriktad häst, och ju bättre du rider desto högre kan du ju travhoppa.
Även hoppa små kryss och leka med galoppsprångets antal har varit bra, både rakt fram och på sk. doglegs, vad det nu heter på svenska... suck... mitt problem har varit att jag sett att avståndet inte stämmer med mest klurat på vad jag ska göra åt det och så helt plötsligt så var man redan framme vid hindret... Men evinerliga övningar med bommar och småhinder har gjort att jag har börjat handla istället för att bara sitta som ett fån och se "katastrofen" komma.
Jag tycker det är jätteroligt att hoppa på min egen nivå och mina vilkor och tycker fortfarande att det är lite jobbigt att hoppa i större grupper på lektion, privatlektion eller leka själv är mer min melodi. För jag som då har väldens minsta tävlingsinstinkt (underligt nog då jag har väldigt starkt ledarinstinkt...) ser hoppningen mest som en "lek" som jag vill bli bättre på så att jag och hästarna kan ha ännu roligare...
I perioder av svackor har "rätt" häst varit oerhört viktigt. Min första försök på en fälttävlansträning hade aldrig tagit mig över ett enda hinder om inte hästen gladeligen kastat sig mot banken som var uppvärmingen (och jätteläskig i mina ögon) då var det så mycket mer jävlar annama i mig när hon vägrade hoppa hinder nummer två... Men vi hade enormt roligt och jag vågade faktiskt hoppa allt... Samma sak på min första turkeytrotting (jakt utan hund och räv, färdigutlagd slinga) när jag av nybörjarens misstag hoppade in över en mur som var runt 120 på vägen ut... "jag kommer bara våga rida på den här en enda gång, sa jag till hästen, så det är bäst att du hoppar annars kommer vi inte ut härifrån" Men den lilla hästen förstod precis vad jag pratade om och hoppade ut, och mina knän skakade när jag landade... Men visst var det härligt att våga, för hoppa är hemskt kul, även om det råkar vara läskigt ibland...
