Idag har sonen gnällt, gråtit eller skrikit varje vaken minut från 05.20 fram tills nu. Han har tandsprickning, och är förkyld. Jag känner mig helt yr. Han har dragit loss mitt hår, rivits, hängt i mina kläder. Inget hjälper. När jag drar bort filten och ropar ”Tittut!” möts jag av två sura mungipor, ögon som fylls med tårar och ett nytt avgrundsvrål. Timme, efter timme, efter timme, efter timme, efter timme.. Ljudet skär tillslut genom hela kroppen.
Jag såg en rubrik på en krönika som svävade förbi här om dagen, en barnfri som kritiserade att så få verkar ha roligt med sina barn. Vi, och barnen, ser trötta och olyckliga ut i kön på ICA. Tydligen. Vad är då meningen med allt, frågar sig krönikören.
Och jag tänkte skriva någonting här, men jag orkar inte.