Sofie_B
Trådstartare
Jag ska sälja min häst och jag har så himla svårt att hantera det, så jag tänkte höra här om ni har några kloka råd eller tips eller bara har varit i samma sits själva. Anledningen till att jag säljer är att jag är gravid. Det i kombination med mitt jobb (egenföretagare som är väldigt tidskrävande och som jag också vill låta få ta tid) och mitt privatliv (bonusmamma åt två fantastiska grabbar och en bebis på ingång som jag gärna vill vara med så mycket som möjligt, samt att jag önskar mer flexibilitet i vardagen till att kunna resa och hitta på saker vilket hästen försvårar) gör att det är rätt beslut. Jag VET att det är rätt beslut.
Men ändå gråter jag floder varje dag. Jag älskar den där hästen som jag älskar min hund (och det här inser jag att man bara kan skriva på ett hästforum - som min man nästan
). Det är just individen jag sörjer, inte hästlivet som sådant. Det är jag färdig med. Men honom.. gud, det känns så fel, varenda cell i kroppen skriker att det är fel. Det känns lite som att sälja sitt egna barn, man gör det bara inte. När jag var hos veterinären igår och gjorde en pre-check inför veterinärbesiktningen (mest bara för att ha på papper att han är precis så frisk som jag vet att han är) och han säger "det är ju bara att sälja den här! Lycka till!" så började jag störtböla och har gråtit sedan dess. Sitter just nu på kontoret och gråter, är helt orimligt (kan dock finnas viss risk att gravidhormoner spelar in lite.. ).
Jag försöker analysera exakt vad det är som gör det så jobbigt. Jag är inte ett dugg orolig för att han inte ska få det bra. Han är en fantastisk häst, världens snällaste utan några som helst olater och alla har hittills älskat honom. Han själv är nöjd och glad i alla situationer och väldigt enkelt att tillfredsställa. Så det är inte där skon klämmer, det är mer bara en kombination av att säga hej då till någon man älskar så sjukt mycket och ett dåligt samvete över att sälja någon som gett en så mycket bara för att det inte passar riktigt i livet längre. Herregud, jag är verkligen ett vrak.. Har aldrig varit ens i närheten av såhär sentimental i tidigare försäljningar, men å andra sidan har jag inte sålt min drömhäst tidigare.
Känns dock helt orimligt när jag igår kväll står och störtbölar i duschen för att hästen så snällt gick ombord på släpet, var så glad över att ut och åka, skötte sig exemplariskt på kliniken och bara bjöd på pussar åt höger och vänster och inte förstod att han ska säljas.. (lastar snällt och sköter sig gör han ju alltid, men just igår var det liksom för mycket att hantera..) Ni hör ju, jag tillskriver honom känslor en häst aldrig kan ha. Det är till och med så illa att jag inte kan säga att han ska säljas om han hör, då säger jag att dom som kommer och provrider bara söker medlemsskap i hans fan club..
Kan någon hjälpa mig? Tala mig tillrätta, peppa mig, säg vad som fungerat för er, vad som! Såhär kan jag ju inte fortsätta, man får ju faktiskt skämmas.
Men ändå gråter jag floder varje dag. Jag älskar den där hästen som jag älskar min hund (och det här inser jag att man bara kan skriva på ett hästforum - som min man nästan
). Det är just individen jag sörjer, inte hästlivet som sådant. Det är jag färdig med. Men honom.. gud, det känns så fel, varenda cell i kroppen skriker att det är fel. Det känns lite som att sälja sitt egna barn, man gör det bara inte. När jag var hos veterinären igår och gjorde en pre-check inför veterinärbesiktningen (mest bara för att ha på papper att han är precis så frisk som jag vet att han är) och han säger "det är ju bara att sälja den här! Lycka till!" så började jag störtböla och har gråtit sedan dess. Sitter just nu på kontoret och gråter, är helt orimligt (kan dock finnas viss risk att gravidhormoner spelar in lite.. ). Jag försöker analysera exakt vad det är som gör det så jobbigt. Jag är inte ett dugg orolig för att han inte ska få det bra. Han är en fantastisk häst, världens snällaste utan några som helst olater och alla har hittills älskat honom. Han själv är nöjd och glad i alla situationer och väldigt enkelt att tillfredsställa. Så det är inte där skon klämmer, det är mer bara en kombination av att säga hej då till någon man älskar så sjukt mycket och ett dåligt samvete över att sälja någon som gett en så mycket bara för att det inte passar riktigt i livet längre. Herregud, jag är verkligen ett vrak.. Har aldrig varit ens i närheten av såhär sentimental i tidigare försäljningar, men å andra sidan har jag inte sålt min drömhäst tidigare.
Känns dock helt orimligt när jag igår kväll står och störtbölar i duschen för att hästen så snällt gick ombord på släpet, var så glad över att ut och åka, skötte sig exemplariskt på kliniken och bara bjöd på pussar åt höger och vänster och inte förstod att han ska säljas..
(lastar snällt och sköter sig gör han ju alltid, men just igår var det liksom för mycket att hantera..) Ni hör ju, jag tillskriver honom känslor en häst aldrig kan ha. Det är till och med så illa att jag inte kan säga att han ska säljas om han hör, då säger jag att dom som kommer och provrider bara söker medlemsskap i hans fan club.. Kan någon hjälpa mig? Tala mig tillrätta, peppa mig, säg vad som fungerat för er, vad som! Såhär kan jag ju inte fortsätta, man får ju faktiskt skämmas.
