eyz
Trådstartare
Ja, ruriken beskriver ganska bra hur jag känner just nu.
I lördags kom vi hem efter att ha varit på semester i sammanlagt en vecka, först hos mina föäldrar, sedan hos sambons. Under söndagen började jag känna mig lite konstig och det kändes som om mjölken inte riktigt räckte till. Normalt hinner tuttarna bli välfyllda innan sonen vill till och ha mat, nu verkade de tomma hela dagen (sonen åt sig dock mätt mellan gångerna så mjölk kom det ju).
Under natten till måndagen fick jag hög feber, 39,3. Fine då var det därför mjölken strulade då. Hade feber hela måndagen och kände mig som en urkass mamma eftersom jag inte orkade mer än blöjbyten, amning och lite prat i sängen... Under natten till tisdagen tog feern slut och jag började få ont i magen. Kände igen smärtorna från februari då jag låg fem dagar på sjukhus utan att de kom fram till vad det var. På tisdag eftermiddag åker vi in til akuten men jag blir hamskickad direkt. Läkaren tyckte att jag kunde ha lite ont, det var inget som skulle opereras inom det närmsta dygnet i alla fall...
Åker hem, har ont, försöker sova på kvällen. Vaknar efter tolv och har så sjukt ont i magen så jag först inte kommer ur sängen. Vi bestämmer oss för att åka in till akuten igen. På vägen in gör det så ont att jag inte kan andas ordentligt och tillslut får jag lite panik just av den anledningen.
Väl på akuten ser en sköterska att jag behöver hjälp ganska omgående så hon tar mig direkt till väntkorridoren där läkarna och sköterskorna tar emot, själv har jag mest lust att skära bort högra sidan av magen. Efter att en sjuksköterska pratat med mig och tagit blodprover känner en läkare på magen. Han tror att det är gallblåsan så man bestämmer att de ska göra ultraljud för att se vad det är för fel. Nu gör det inte fullt lika ont i magen längre. Man upptäcker att inga anteckningar gjordes under eftermiddagen..?
Sonen sover i barnvagnen, sambon på en stol lutad mot väggen. Onsdag morgon rullar jag iväg till ultraljudet. Man hittar inget fel alls på gallblåsan men blindtarmen ser lite skum ut och det är när jag får tryck däröver som jag reagerar (det var blindtarmen man trodde på i februari när jag hade ont). Någon timme senare kommer en nu läkare och klämmer och kommer fram till att det är blindtarmen. Operation bestäms till eftermiddagen, läkaren uppmanar sambon att gå iväg och köpa flaska + ersättning. Vi blir lite oroliga, sonen har ju enbart ammat och vägrade ju nappen de första två veckorna vi försökte...
Väl inne på operationen visade det sig att blindtarmen spruckit så väl var ju det att de bestämde sig för att titta in i magen på mig. Vad jag tycker om läkare nr 1 som skickade hem mig ett dygn tidigare behöver jag nog inte tala om. Jag hade tänkt mig att uppvaket skulle bli som efter förlossningen (sövdes när man sydde ihop en muskel som brustit inuti) men det fanns ingen likhet. Nu var jag dödstrött och illamående, efter förlossningen vaknade jag fort och var klarvaken därefter. När jag kommer ner på rummet sitter sambon med sonen i famnen som nöjt diar på flaskan. Duktiga unge!
Sjuksköterskorna säger att jag utan problem kan amma trots antibiotikan som jag får. Sambon och sonen åker hem över natten, lika bra det för jag behövde själv sova sova sova. När de kommer på morgonen ammar sonen och sedan gör han det under dagen tills de åker hem igen. Det har inte varit några problem med matning under kvällen/natten.
Så idag på morgonen kommer läkaren som opererade in tillsammans med en anna kvinna som varit in några gånger men som jag aldrig fattat vad exakt hon pysslar med. Han säger iaf att jag bör fortsätta med antibiotika en vecka till eftersom det var så pass illa som det var, risken för komplikationer är stor så det väger över amningsargumentet. Sen kommer det fram att jag fått en antibiotiska som inte sonen bör få i sig - jag borde inte ammat under torsdagen och imorse......
Hur som helst, jag är alltså hemma nu, har lite ont i magen men klarar mig bra. Hur vi ska göra för att kunna ha sambon hemma för att hjälpa till vet vi inte, man kan tydligen inte vabba före det att knoddarna är 8 månader!?! Taskigt om sambno ska behöva ta föräldradagar nu, jag är ju sjukskriven! Men men, det jag mår mest dåligt över är såklart amningen. Det har gått så himla bra hela tiden, sonen har varit så duktig redan från första stunden och nu.. med flaska i en vecka, vad är oddsen för att han ska vilja slita med brösten igen? Jag kommer pumpa för fullt för att få igång produktionen som verkligen klingat av, jag hoppas ju verkligen att han vill snutta på mig igen, men FAAAAAAAAAAN! J*vla blindtarm som kommer och ställer till det så!
Nu blev det här jättelångt, svamligt och ointressant för en utomstående men jag behövde skriva av mig.
I lördags kom vi hem efter att ha varit på semester i sammanlagt en vecka, först hos mina föäldrar, sedan hos sambons. Under söndagen började jag känna mig lite konstig och det kändes som om mjölken inte riktigt räckte till. Normalt hinner tuttarna bli välfyllda innan sonen vill till och ha mat, nu verkade de tomma hela dagen (sonen åt sig dock mätt mellan gångerna så mjölk kom det ju).
Under natten till måndagen fick jag hög feber, 39,3. Fine då var det därför mjölken strulade då. Hade feber hela måndagen och kände mig som en urkass mamma eftersom jag inte orkade mer än blöjbyten, amning och lite prat i sängen... Under natten till tisdagen tog feern slut och jag började få ont i magen. Kände igen smärtorna från februari då jag låg fem dagar på sjukhus utan att de kom fram till vad det var. På tisdag eftermiddag åker vi in til akuten men jag blir hamskickad direkt. Läkaren tyckte att jag kunde ha lite ont, det var inget som skulle opereras inom det närmsta dygnet i alla fall...
Åker hem, har ont, försöker sova på kvällen. Vaknar efter tolv och har så sjukt ont i magen så jag först inte kommer ur sängen. Vi bestämmer oss för att åka in till akuten igen. På vägen in gör det så ont att jag inte kan andas ordentligt och tillslut får jag lite panik just av den anledningen.
Väl på akuten ser en sköterska att jag behöver hjälp ganska omgående så hon tar mig direkt till väntkorridoren där läkarna och sköterskorna tar emot, själv har jag mest lust att skära bort högra sidan av magen. Efter att en sjuksköterska pratat med mig och tagit blodprover känner en läkare på magen. Han tror att det är gallblåsan så man bestämmer att de ska göra ultraljud för att se vad det är för fel. Nu gör det inte fullt lika ont i magen längre. Man upptäcker att inga anteckningar gjordes under eftermiddagen..?
Sonen sover i barnvagnen, sambon på en stol lutad mot väggen.
Onsdag morgon rullar jag iväg till ultraljudet. Man hittar inget fel alls på gallblåsan men blindtarmen ser lite skum ut och det är när jag får tryck däröver som jag reagerar (det var blindtarmen man trodde på i februari när jag hade ont). Någon timme senare kommer en nu läkare och klämmer och kommer fram till att det är blindtarmen. Operation bestäms till eftermiddagen, läkaren uppmanar sambon att gå iväg och köpa flaska + ersättning. Vi blir lite oroliga, sonen har ju enbart ammat och vägrade ju nappen de första två veckorna vi försökte...Väl inne på operationen visade det sig att blindtarmen spruckit så väl var ju det att de bestämde sig för att titta in i magen på mig. Vad jag tycker om läkare nr 1 som skickade hem mig ett dygn tidigare behöver jag nog inte tala om. Jag hade tänkt mig att uppvaket skulle bli som efter förlossningen (sövdes när man sydde ihop en muskel som brustit inuti) men det fanns ingen likhet. Nu var jag dödstrött och illamående, efter förlossningen vaknade jag fort och var klarvaken därefter. När jag kommer ner på rummet sitter sambon med sonen i famnen som nöjt diar på flaskan. Duktiga unge!
Sjuksköterskorna säger att jag utan problem kan amma trots antibiotikan som jag får. Sambon och sonen åker hem över natten, lika bra det för jag behövde själv sova sova sova. När de kommer på morgonen ammar sonen och sedan gör han det under dagen tills de åker hem igen. Det har inte varit några problem med matning under kvällen/natten.
Så idag på morgonen kommer läkaren som opererade in tillsammans med en anna kvinna som varit in några gånger men som jag aldrig fattat vad exakt hon pysslar med. Han säger iaf att jag bör fortsätta med antibiotika en vecka till eftersom det var så pass illa som det var, risken för komplikationer är stor så det väger över amningsargumentet. Sen kommer det fram att jag fått en antibiotiska som inte sonen bör få i sig - jag borde inte ammat under torsdagen och imorse......
Hur som helst, jag är alltså hemma nu, har lite ont i magen men klarar mig bra. Hur vi ska göra för att kunna ha sambon hemma för att hjälpa till vet vi inte, man kan tydligen inte vabba före det att knoddarna är 8 månader!?! Taskigt om sambno ska behöva ta föräldradagar nu, jag är ju sjukskriven! Men men, det jag mår mest dåligt över är såklart amningen. Det har gått så himla bra hela tiden, sonen har varit så duktig redan från första stunden och nu.. med flaska i en vecka, vad är oddsen för att han ska vilja slita med brösten igen? Jag kommer pumpa för fullt för att få igång produktionen som verkligen klingat av, jag hoppas ju verkligen att han vill snutta på mig igen, men FAAAAAAAAAAN! J*vla blindtarm som kommer och ställer till det så!
Nu blev det här jättelångt, svamligt och ointressant för en utomstående men jag behövde skriva av mig.
