Sv: Gris och häst ihop??
asmodeus skrev:
*Lånar knapp*
Nu vet jag inte vad jag pratar om faktamässigt, men jag har aldrig sett en häst som INTE varit rädd eller reagerat kraftigt på just grisar. En egen teori (som inte behöver vara sann för den skull) är att hästar är rädda för lukten av grisar just för att dessa är allätare, därmed också köttätare = rovdjur ??
Hästar brukar ju vara känsliga för alla typer av "rovdjur" , eftersom det är deras naturliga instinkt att fly från dem i naturligt tillstånd.. Men det går ju oftast utmärkt att ha hundar och hästar tillsammans tex. så det kanske funkar ?
Ett litet vardagsexempel är iaf en väninna till mig vars hästar jag skötte några dagar då de inte var hemma: de har grisar på gården, alldeles där man går förbi med hästarna ut till hagen (de gör det varje dag.. näääära) och alla hästarna 5 st var alltid spända precis vid förbigången till grisarna.. ?! Hästar som bott där flera år..
Men hur är det med grisens avföring och hästens luftrör btw?
Hästar har all anledning att vara rädd för grisar om man betänker att hästar från början var SMÅ djur (på den tiden de var tretåiga) och vildsvin då var ganska stora rovdjur i jämförelse och dessutom hade betar.
När jag var i tonåren och red för en connemarauppfödare så frun i huset sysslade med hästar och mannen i huset drev lantbruk med grisuppfödning och kouppfödning. Fanns en massa grisar överallt, och de små kräken rymde med jämna mellanrum.
De flesta hästarna vande sig med grisarna men det fanns individer som fortsatte vara rädd för dem hela livet.
Vid ett tillfälle bodde en liten gris i stallet (den var sjuk eller något, minns inte) och DET hade hästarna inga problem med. Men att gå förbi hagarna med 50 grisar i varje eller något var lääääbbigt.
Så jag tror att grisar i stora flockar fortfarande kan vara knivigt (min ponny, som bott granne med vår gris i många år var aldrig rädd för henne, men fick panik när vi red förbi en grishage med en massa grisar som sprang runt) men jag har inte sett någon häst som inte tolererat en - två grisar t ex?
Sen tar det nogs törre ansträngningar för att få vissa att acceptera dem. Om jag tar min valack (som ALDRIG sett en gris vad jag vet) som ex så var han HYSTERISKT rädd för KOSSOR väldigt länge. Han fick verkligen panik. Jag tränade och tränade utan resultat. Sen flyttade jag hit (ena grannen är kouppfödare och andra fåruppfödare). Valacken tyckte både får och kor var superläskiga. Jag tänkte att med dem i angränsande hagar borde han vänja sig.
Och fåren vande han sig fort med, men korna *sucka* De var hästätande monster. Efter något år kunde han tolerera dem i angränsande hage OM de inte sprang och OM han var lös. Året efter kunde han gå förbi dem i grimskaft om de var i sin hage, stod STILLA och han gick utanför. Kossor på ridturer var jätteläskiga även om de stod pinstill.
Det tog FYRA ÅR med korna i angränsande hage, och jag hade faktiskt gett upp, men i samband med att fölet kom så den sommaren så gick han på slakt grimskaft längs med kossornas hage, en meter innanför stängslet hade ungtjurarna stora rejset och hoppade och for och hade sig. Valacken rörde inte ett öra. Jag har aldrig varit så tacksam över hans timining. När han (i egenskap av flockledare) inte brydde sig så brydde sig inte stoet, och när stoet inte brydde sig så brydde sig inte fölet. (Hade valacken fortfarande haft kofobin hade fölet bergis också blivit korädd, en ENORM nackdel såhär på landet).
Den sommaren var det en kalv som hela tiden rymde in i hästhagen på nätterna. Så på morgonen brukade man hitta den och fölet ihop, och vad valacken anbelangade var kalven bara ytterligare en flockmedlem att hålla koll på och skydda.
Men det tog alltså VÄLDIGT lång tid trots väldigt mycket träning, kossor i angränsade hage osv innan valackens koskräck blev botad. Men det gick (och ja, jag hade gett upp faktiskt), men hade han t ex inte gått med kor i angränande hage flera år tror jag inte han kommit över det. Och jag vet inte vad som hänt om inte fölis fötts (Hästen växte ENORMT mentalt dels av att bli flockledare några år innan, och sen få en liten en att ansvara för. Han är helöt övertygad om att Kele var HANS jänta liksom. Och det hände extremt mycket positivt mentalt med honom när han fick en familj att försvara och värna om =)
Men, grisar i större grupper tror jag kan vara knepigt. Hästar som bott på den gården sen de var föl tyckte det var läskigt även när de grånande närmade sig pensionen. Däremot att en gris ibland bodde i stallet brydde sig ingen om, så där tolkade jag det som att det var så att de ansåg att faran låg i antalet?
Hmm, i någon av mina engelska hästtidningar finns en artikel från Blue Cross (en hästhjälpsorganisation) just hur man vänjer hätar och grisar, och varför hästar är rädd för grisar osv. Och de hade dock alltid lyckats vänja alla sina 60 hästar med olika erfarenheter vid deras grisar (typ 5 st). Så hopp finns nog, sen är frågan om hur mkt jobb man vill lägga ner tror jag?
Men som jag ser det så vänjer de sig, och man får ta om det är läskigt i början.
