C
cafu
Sv: grinig unghäst på 2 år.... *SUCK*
Tänkte komma med en liten rapport från träningen med min 2-åring i går...vilket inte gick så bra men ändå var lärorikt inför fortsättningen!
Tog ut henne på eftermiddagen för en liten promenad längs med hagen. Vi har gått en hel del runt gårdsplanen men nu tänkte jag att vi skulle försöka oss på en lite längre sträcka. Var förberedd och utrustad med hjälm, handskar, repgrimma, långt ledrep och spö, hade också tänkt igenom möjliga förlopp och hur jag skulle hantera dem.
Sagt och gjort, vi kom inte långt förrän damen stannade och tyckte att nu var det dags att vända hemåt. Efter en inledande dragkamp reste hon sig en bit från marken, men jag var förberedd och höll bara emot tills hon landade, hade ordentligt avstånd. Det var nu jag hade tänkt att vi bara skulle gå några korta steg framåt i den riktningen jag ville, innan vi skulle vända tillbaka. Kallade till mig henne och hon gick framåt, men det var nu jag i stället insåg mitt stora misstag. Vägen vi gick på, som går från gårdsplanen och längs med hagen, med en annan hage på andra sidan, var nämligen alldeles för smal för att jag skulle kunna vända henne med tillräckligt avstånd. För att vända henne skulle jag nämligen behöva skicka henne förbi mig och jag själv hamna mellan henne och stallet, med stor risk för att hon skulle springa över eller förbi mig i nästa sekund. Försökte först backa henne och det gick väl några meter, men sen ville hon inte mer - och trots att jag viftade med spöet som förlängning sprang hon förbi mig så att jag hamnade precis mellan henne och stallet. Då sprang hon förbi mig igen, men jag lyckades stoppa henne. Så höll vi på en stund och även om det var lite turbulent kände jag ändå att jag i princip kunde hantera situationen, genom att ha längd i repet och hålla ordentligt avstånd. Det stora problemet var som sagt just att det var för trångt där vi gick. Så till slut stack hon förbi mig och jag hamnade alldeles för långt bakom för att kunna ha den vinkeln mellan oss som behövdes, och trots att jag höll allt jag kunde var jag tvungen att släppa henne (efter att ha stukat fingret efter att krampaktigt försökt hålla igen...)
Hon sprang in i hagen och jag lät henne vara för tillfället, medan jag funderade på vad jag skulle göra. Kände att det är nu eller aldrig - antingen säljer jag henne eller lämnar bort henne till någon som kan hjälpa mig, för någonstans blir det för farligt om man inte har den kunskapen som krävs. Eller så ser jag till att lösa de problem vi har. För samtidigt så är hon så snäll, och hon har aldrig hotat eller sparkat eller varit aggressiv i dessa situationer, hon vill helt enkelt bara inte att någon annan ska bestämma.
Så när sambon kom hem röjde vi gårdsplanen från traktorer, plogar, snöhögar, hösilagebalar m.m. och sandade så att det blev en stor yta med OK underlag att vara på, och tog ut henne igen, denna gång i longerlina och longerpisk, så att hon fick gå på en stor volt, (ungefär som du, El Karisma, beskrev att du gjorde med din). Det gick faktiskt bra i flera varv, men sen tappade jag uppmärksamheten en kort sekund och plötsligt var linan mellan benen och jag var tvungen att släppa henne igen!
Kändes ju inte så bra, men...känns ändå som att detta är en början. Att låta en häst i denna ålder bara vara i hagen känns inte längre som ett alternativ. Hon är inget föl längre, hon är faktiskt 2 år och måste kunna ledas i alla fall kortare stunder. Så i dag blir det bara att ge sig på det igen
Det jag vill säga med detta långa inlägg är nog att man ändå lär sig en massa på vägen även om det är jobbigt, det man gör kanske inte lyckas med en gång men man måste ju också prova för att se vad som funkar och inte funkar. Till exempel lärde jag mig i går att det är nödvändigt att ha ordentligt med utrymme, att gå på en smal väg med en häst som stegrar sig och vill hem är inte att rekommendera . Samt att med tillräcklig längd i linan kan jag alltid driva henne på en volt bakifrån, om jag inte lyckas stoppa henne från att springa förbi mig framifrån. Så minskar risken att jag tappar henne igen, och så småningom är förhoppningen att hon ska inse att dessa stegringar och rusningar ändå inte leder någonvart, och välja att samarbeta eftersom det är det behagligaste
...eller vad tror ni?
Tänkte komma med en liten rapport från träningen med min 2-åring i går...vilket inte gick så bra men ändå var lärorikt inför fortsättningen!
Tog ut henne på eftermiddagen för en liten promenad längs med hagen. Vi har gått en hel del runt gårdsplanen men nu tänkte jag att vi skulle försöka oss på en lite längre sträcka. Var förberedd och utrustad med hjälm, handskar, repgrimma, långt ledrep och spö, hade också tänkt igenom möjliga förlopp och hur jag skulle hantera dem.
Sagt och gjort, vi kom inte långt förrän damen stannade och tyckte att nu var det dags att vända hemåt. Efter en inledande dragkamp reste hon sig en bit från marken, men jag var förberedd och höll bara emot tills hon landade, hade ordentligt avstånd. Det var nu jag hade tänkt att vi bara skulle gå några korta steg framåt i den riktningen jag ville, innan vi skulle vända tillbaka. Kallade till mig henne och hon gick framåt, men det var nu jag i stället insåg mitt stora misstag. Vägen vi gick på, som går från gårdsplanen och längs med hagen, med en annan hage på andra sidan, var nämligen alldeles för smal för att jag skulle kunna vända henne med tillräckligt avstånd. För att vända henne skulle jag nämligen behöva skicka henne förbi mig och jag själv hamna mellan henne och stallet, med stor risk för att hon skulle springa över eller förbi mig i nästa sekund. Försökte först backa henne och det gick väl några meter, men sen ville hon inte mer - och trots att jag viftade med spöet som förlängning sprang hon förbi mig så att jag hamnade precis mellan henne och stallet. Då sprang hon förbi mig igen, men jag lyckades stoppa henne. Så höll vi på en stund och även om det var lite turbulent kände jag ändå att jag i princip kunde hantera situationen, genom att ha längd i repet och hålla ordentligt avstånd. Det stora problemet var som sagt just att det var för trångt där vi gick. Så till slut stack hon förbi mig och jag hamnade alldeles för långt bakom för att kunna ha den vinkeln mellan oss som behövdes, och trots att jag höll allt jag kunde var jag tvungen att släppa henne (efter att ha stukat fingret efter att krampaktigt försökt hålla igen...)
Hon sprang in i hagen och jag lät henne vara för tillfället, medan jag funderade på vad jag skulle göra. Kände att det är nu eller aldrig - antingen säljer jag henne eller lämnar bort henne till någon som kan hjälpa mig, för någonstans blir det för farligt om man inte har den kunskapen som krävs. Eller så ser jag till att lösa de problem vi har. För samtidigt så är hon så snäll, och hon har aldrig hotat eller sparkat eller varit aggressiv i dessa situationer, hon vill helt enkelt bara inte att någon annan ska bestämma.
Så när sambon kom hem röjde vi gårdsplanen från traktorer, plogar, snöhögar, hösilagebalar m.m. och sandade så att det blev en stor yta med OK underlag att vara på, och tog ut henne igen, denna gång i longerlina och longerpisk, så att hon fick gå på en stor volt, (ungefär som du, El Karisma, beskrev att du gjorde med din). Det gick faktiskt bra i flera varv, men sen tappade jag uppmärksamheten en kort sekund och plötsligt var linan mellan benen och jag var tvungen att släppa henne igen!
Kändes ju inte så bra, men...känns ändå som att detta är en början. Att låta en häst i denna ålder bara vara i hagen känns inte längre som ett alternativ. Hon är inget föl längre, hon är faktiskt 2 år och måste kunna ledas i alla fall kortare stunder. Så i dag blir det bara att ge sig på det igen
Det jag vill säga med detta långa inlägg är nog att man ändå lär sig en massa på vägen även om det är jobbigt, det man gör kanske inte lyckas med en gång men man måste ju också prova för att se vad som funkar och inte funkar. Till exempel lärde jag mig i går att det är nödvändigt att ha ordentligt med utrymme, att gå på en smal väg med en häst som stegrar sig och vill hem är inte att rekommendera
. Samt att med tillräcklig längd i linan kan jag alltid driva henne på en volt bakifrån, om jag inte lyckas stoppa henne från att springa förbi mig framifrån. Så minskar risken att jag tappar henne igen, och så småningom är förhoppningen att hon ska inse att dessa stegringar och rusningar ändå inte leder någonvart, och välja att samarbeta eftersom det är det behagligaste ...eller vad tror ni?
Senast ändrad av en moderator:
