Gråt

[Lager]

Det finns kulturella skillnader i hur accepterat det är - skulle jag säga.

Barn reagerar såklart annorlunda än vuxna, inget märkligt med det, deras hjärna håller på att utvecklas och de har inte så mycket erfarenheter än. Men även vuxna reagerar olika beroende på kultur och uppfostran. Skrik-gråt vid begravningar är nästan kutym på vissa platser, på andra ska det vara tyst och sobert.

Det betyder inte att människor som skriker självklart känner starkare sorg/smärta/rädsla än de som inte skriker, de bara visar det annorlunda.

 

[Singoalla]

Oj, dena tråd har rörtupp gamla sår och jobbiga minnen.
Jag har gråtigt två gånger så att jag skrek.
första gången var när min son dog.
andra gången var när jag begravde honnom.
Smärtan var outhärdlig och det var ett svart hål som öppnade sig. det tog tre år för mig att kravla upp ur det så jag orkade möta andra utan att vara förstörd.
Efter det har jag lättare att gråta än tidigare.

Åh..

 

[athena_arabians]

Som vuxen har jag nog tagit skrikande innan gråtandet, dvs jag skriker först och sedan kommer tårarna (skrikandet är kombinerat med att inte kunna stå upp, de gånger det har hänt har jag sjunkit ner på knä). Det har dock bara kanske hänt två gånger vad jag kommer ihåg. Jag lägger en stor vikt vid självkontroll så att släppa helt så är inget som är lätt för mig. "Vanlig" gråt är inga problem offentligt, jag var helt förstörd när jag tog bort Tassa men det var som sagt inte på den där avgrundsnivån.

Jag kan också gråta vid sex

 

[Petruska]

Någon sorts allmän fundering på temat: är det inte rätt intressant att många av oss verkar tänka sig att i princip alla barn skrikgråter, och att det är ganska ovanligt att vuxna gör det i vår kultur. Och ändå verkar ingen av oss minnas att vi har lärt oss att gråta mer återhållet? Den lärdomen verkar ha kommit väldigt automatiskt till de flesta av oss?!

 

[TeamLundVer]

Någon sorts allmän fundering på temat: är det inte rätt intressant att många av oss verkar tänka sig att i princip alla barn skrikgråter, och att det är ganska ovanligt att vuxna gör det i vår kultur. Och ändå verkar ingen av oss minnas att vi har lärt oss att gråta mer återhållet? Den lärdomen verkar ha kommit väldigt automatiskt till de flesta av oss?!

Jag tänker att man som vuxen skrikgråter när ens värld går under. För min 3- åring går ju världen under för betydligt mindre saker än vad den gör för mig. Jag tror alltså inte att det är gråten i sig vi lär oss hantera (även om vissa tyvärr även får lära sig att inte gråta) utan det som triggar våra känslor.

Kanske att det har med mängden saker vi kan kontrollera? Som liten har vi inte så mycket kontroll och då blir det vi kan kontrollera desto viktigare. Dessutom har vi en annan förståelse för att folk kommer tillbaka. Glass efter mat istället för innan osv.

 

[Elementary]

Jag tänker att det kanske går att koppla till någon sorts ångest? Att det som barn som skrikgråter känner är ångestkänslor, och de kan ju komma av både logiska och ologiska anledningar. Oftast lär det ju vara för att barnet inte förstår varför. Varför gör det ont, varför fick jag inte, varför går pappa och mamma härifrån? Förstår inte = en sorts ångest/kris = skrikgråt.

Eller så tänker jag bara så för att jag skrikgråter vid ångest. När mamma ringde och sa att pappa var död så kom skrikgråten omedelbart. Men när jag tänker på att pappa är borta är det "bara" sorg och saknad, ingen ångest, och då blir det bara vattenfall utan egentligen någon annan reaktion. Knappt snyftningar. Slår jag mig illa och inte riktigt vet hur/var/varför det gör så ont så blir jag rädd, får ångestkänslor och skrikgråter, men slår jag tårna i tröskeln så svär jag bara.

 

[Badger]

Varför skrik-gråter inte vuxna som barn gör? Är man sällan lika ledsen, eller är det något man lär sig att man inte ska göra? Är det kulturellt (jag har sett att man i vissa kulturer skrik-gråter på begravningar)?

Jag har ett barn som är 8 år och som verkligen skrikgråter - för stort som smått och det fick mig att fundera på varför inte ledsna vuxna gör detsamma och när man i så fall slutar.

Tycker ofta att man har ett val när man ska gråta, om man vill göra det eller inte. Om man inte är jättearg (det mest jobbiga, gråta av ilska), nedslagen och förtvivlad, rädd. För rätt och slätt ledsen har jag oftast ett val.

Tror barn blir förtvivlade mer ofta, det känns som att det inte går, att aldrig blir det bra igen osv. Med erfarenhet så blir de tillfällena färre?

 

[Petruska]

Jag tänker att man som vuxen skrikgråter när ens värld går under. För min 3- åring går ju världen under för betydligt mindre saker än vad den gör för mig. Jag tror alltså inte att det är gråten i sig vi lär oss hantera (även om vissa tyvärr även får lära sig att inte gråta) utan det som triggar våra känslor.

Kanske att det har med mängden saker vi kan kontrollera? Som liten har vi inte så mycket kontroll och då blir det vi kan kontrollera desto viktigare. Dessutom har vi en annan förståelse för att folk kommer tillbaka. Glass efter mat istället för innan osv.

Ja, för små barn tycks ju avgrunden öppna sig om de får ett sugrör i fel färg. Så är det ju mer sällan för vuxna.

Men jag tycker ändå att det verkar finnas en kulturell "grej" här också, då jag som också andra i tråden pekar på, tycker mig ha lagt märke till att högljudd gråt kan vara lite vanligare bland vuxna i en del andra kulturer än den svenska (eller vad man nu ska kalla den kultur jag lever i).

 

[Badger]

Någon sorts allmän fundering på temat: är det inte rätt intressant att många av oss verkar tänka sig att i princip alla barn skrikgråter, och att det är ganska ovanligt att vuxna gör det i vår kultur. Och ändå verkar ingen av oss minnas att vi har lärt oss att gråta mer återhållet? Den lärdomen verkar ha kommit väldigt automatiskt till de flesta av oss?!

Mja jag tror det är tidigt om det inte är ngt speciell situation?

 

[Lazy Lady]

Oj, dena tråd har rörtupp gamla sår och jobbiga minnen.
Jag har gråtigt två gånger så att jag skrek.
första gången var när min son dog.
andra gången var när jag begravde honnom.
Smärtan var outhärdlig och det var ett svart hål som öppnade sig. det tog tre år för mig att kravla upp ur det så jag orkade möta andra utan att vara förstörd.
Efter det har jag lättare att gråta än tidigare.

Smärtan man upplever när ens barn dött är helt obeskrivlig, det gör så jävla ont att man tror man ska dö själv..

 

[Badger]

Ja, för små barn tycks ju avgrunden öppna sig om de får ett sugrör i fel färg. Så är det ju mer sällan för vuxna.

Men jag tycker ändå att det verkar finnas en kulturell "grej" här också, då jag som också andra i tråden pekar på, tycker mig ha lagt märke till att högljudd gråt kan vara lite vanligare bland vuxna i en del andra kulturer än den svenska (eller vad man nu ska kalla den kultur jag lever i).

Men den behöver ju inte alltid vara omöjlig att hejda så som ett barns. Det kan också tex vara seder och bruk. Tex finns väl kulturer där man hyrde gråterskor som skrek och grät vid begravningar för att hedra den döde. Då är det inte förtvivlad skrik-gråt utan att man tillåter sig eller kanske rent av frammanar det. Sedan om det är ens egen släkting känns det säkert bättre också.

När det gäller en kung på 1600-talet kanske det är så att det bara alltid löst problem. Gustav Vasa ska väl också gråtit inför rådet om han inte fick sin vilja fram - för att visa hur viktigt det var och då kunde han få sin vilja fram? Det var nog någonting även de hade kunnat behärska, om det behövts.

 

[Tranan]

Smärtan man upplever när ens barn dött är helt obeskrivlig, det gör så jävla ont att man tror man ska dö själv..

Det är sant, den är så outädlig att jag saknar ord och det är något man försökrer skydda andra från. Tog lång tid inan det fanns mening i något efferåt.

 

[athena_arabians]

Någon sorts allmän fundering på temat: är det inte rätt intressant att många av oss verkar tänka sig att i princip alla barn skrikgråter, och att det är ganska ovanligt att vuxna gör det i vår kultur. Och ändå verkar ingen av oss minnas att vi har lärt oss att gråta mer återhållet? Den lärdomen verkar ha kommit väldigt automatiskt till de flesta av oss?!

Jag vet ju varför jag sätter värde på kontroll, det var för att mina plågoandar i skolan inte skulle se hur ont det gjorde. Pansaret är inte lika tjockt som det var då men nog finns det kvar rester av det.

 

[Lazy Lady]

Det är sant, den är så outädlig att jag saknar ord och det är något man försökrer skydda andra från. Tog lång tid inan det fanns mening i något efferåt.

Det går inte att beskriva för nån som inte varit med om det och tur är väl det.

 

[Tranan]

Det går inte att beskriva för nån som inte varit med om det och tur är väl det.

Jag kan inte tänka mig hur värden skulle se ut om de kunde. värden skulle kanse vara lite vänligare om de kunde veta. Jag mår illa av att se barn må dåligt eller far illa. ovansätt hur det uppkom att fara illa.

 

[Lager]

Jag vet ju varför jag sätter värde på kontroll, det var för att mina plågoandar i skolan inte skulle se hur ont det gjorde. Pansaret är inte lika tjockt som det var då men nog finns det kvar rester av det.

Jag fick väldigt explicit lära mig hemifrån att man inte ska gråta, och om du nu ändå gör det så i alla fall inte gråta högt. Gå och stäng in dig i en garderob tills du har kontroll typ.

Sådant sitter i. Alla former av att tappa kontrollen över kroppen är skam.

 

[athena_arabians]

Jag fick väldigt explicit lära mig hemifrån att man inte ska gråta, och om du nu ändå gör det så i alla fall inte gråta högt. Gå och stäng in dig i en garderob tills du har kontroll typ.

Sådant sitter i. Alla former av att tappa kontrollen över kroppen är skam.

Tack och lov höll inte mina föräldrar på med något sådant, känslor har aldrig varit tabu i min familj *kram om du vill ha*

 

[Kiwifrukt]

Jag har gråtit hysteriskt flera gånger som vuxen, i fall där någon närstående dött och sen begravningen. Tror dock att små barn inte har samma "spärr" eller känsla för vad som är "riktigt hemskt", utan vrålar rätt ut om de skrapar upp knäet = sånt som en vuxen inte skulle skrikgråta för.

 

[TeamLundVer]

Det går inte att beskriva för nån som inte varit med om det och tur är väl det.

Jag kan inte för mitt liv förstå den smärta man måste känna när man förlorar ett barn och jag hoppas innerligt jag aldrig behöver uppleva det. Har vid något tillfälle drömt att ett eller bägge barnen dött och känslan när jag vaknat och innan jag insett att det varit en mardröm...

 

[Raderad medlem 6459]

Oj, dena tråd har rörtupp gamla sår och jobbiga minnen.
Jag har gråtigt två gånger så att jag skrek.
första gången var när min son dog.
andra gången var när jag begravde honnom.
Smärtan var outhärdlig och det var ett svart hål som öppnade sig. det tog tre år för mig att kravla upp ur det så jag orkade möta andra utan att vara förstörd.
Efter det har jag lättare att gråta än tidigare.