Gråt

[Lazy Lady]

Jag kan inte för mitt liv förstå den smärta man måste känna när man förlorar ett barn och jag hoppas innerligt jag aldrig behöver uppleva det. Har vid något tillfälle drömt att ett eller bägge barnen dött och känslan när jag vaknat och innan jag insett att det varit en mardröm...

Barnen är det finaste man har

 

[iNHALE]

Uttryck av sorg skiljer sig väldigt mellan olika kulturer. På min arbetsplats kommer man i kontakt med många olika kulturer i samband med begravningar och sorgen tar sig väldigt olika uttryck. Inom vissa kulturer visas känslorna väldigt starkt, folk kastar sig ned på marken även om det är lerigt och blött, skriker, gråter osv. Inom andra kulturer är det mer tillbakahållet, dämpat, folk gråter och snyftar stillsamt i en pappersnäsduk, kramar varandra lugnt, ibland gråter de inte alls utan är bara tysta.

Jag tror att mycket beror på hur man blir inlärd från det att man är liten och hur man under uppväxten ser vuxna runt omkring en bete sig. Sen finns det även en personlig aspekt i det hela, hur pass uttrycksfull man är i sig själv gällande allt som har med känslor och kroppsspråk att göra.

 

[Bison]

Jag har aldrig fått lära mig att det är fel att skrikgråta eller att jag ska vara återhållsam med känslor.
Var ett känslosamt barn och en vrålande tonåring.

Sen blev mamma sjuk och dog och då verkar det som en del av mig också dog.
Gråten och känslostormarna försvann och en likgiltighet infann sig istället.
Jag mår dock inte dåligt, har aldrig varit deprimerad, ingen ångest, inga besvär öht.
Men jag har blivit en väldigt mörk person.

 

[Bison]

Jag har aldrig fått lära mig att det är fel att skrikgråta eller att jag ska vara återhållsam med känslor.
Var ett känslosamt barn och en vrålande tonåring.

Sen blev mamma sjuk och dog och då verkar det som en del av mig också dog.
Gråten och känslostormarna försvann och en likgiltighet infann sig istället.
Jag mår dock inte dåligt, har aldrig varit deprimerad, ingen ångest, inga besvär öht.
Men jag har blivit en väldigt mörk person.

 

[malacogott]

Varför skrik-gråter inte vuxna som barn gör? Är man sällan lika ledsen, eller är det något man lär sig att man inte ska göra? Är det kulturellt (jag har sett att man i vissa kulturer skrik-gråter på begravningar)?

Jag har ett barn som är 8 år och som verkligen skrikgråter - för stort som smått och det fick mig att fundera på varför inte ledsna vuxna gör detsamma och när man i så fall slutar.

jag grat i en vecka efter att min alskade katt dog. jag kunde inte beharska mig. det var inte som att jag skrek, men jag kunde plotsligt bara borja stortgrata var som helst. det hande mitt ute bland folk, pa bussen, pa restaurangen.

 

[MiaMia]

Jag tror det är flera saker.
Dels kulturellt att man lär sig vilka beteenden som är lämpliga resp. bör undvikas.
Dels att vuxna kan reglera sina känslouttryck mer och därmed bättre kan styra när och hur man uttrycker dem.
Dels att vuxna kan se händelsen i större perspektiv och då värdera den annorlunda så man t.ex. inte blir lika rädd eller ser skrämmande konsekvenser.

Jag blir passiv och avskärmar mig, som att hjärnan går i pausläge. Har dock inte varit i en sådan riktigt hemsk situation så kanske det skulle slå över i skrikgråt om det är riktigt illa. Men tror nästan jag skulle bli ännu mer förlamad bara. Gråter vanligt gör jag till kärleksfilmer och när jag läser om gripande livsöden, men sällan när det är saker som rör mig själv.

 

[Jozze]

När min mormor dog skrekgrät jag och dunkade huvudet i väggen, första gången jag grät över henne. Sedan kunde det bara komma över mig att jag grät hysteriskt med väldigt mycket ljud, om än inte skrik på samma sätt. Men oftast var mitt barn i närheten och jag ville inte skrämma henne och försökte därför behärska mig.

Men den där första kraftreaktionen, när jag slog på väggarna i köket, dunkade huvudet och grät okontrollerat - den kommer jag nog aldrig glömma. Jag minns den definitivt som kraftigare än när min pappa dog när jag var 13.

 

[Jozze]

Och angående gråta av smärta: jag har gråtit flera gånger senaste åren när barnet råkat knocka mig på olika sätt i ansiktet, och i somras när jag trampade igenom en pall och vaden klämdes fast mellan ribborna. Så jag gråter även av fysisk smärta.

 

[Tonto]

Jag har hysterigråtit så att jag fått något slags stressutslag på hela kroppen i vuxen ålder!

 

[Singoalla]

Jag har aldrig fått lära mig att det är fel att skrikgråta eller att jag ska vara återhållsam med känslor.
Var ett känslosamt barn och en vrålande tonåring.

Sen blev mamma sjuk och dog och då verkar det som en del av mig också dog.
Gråten och känslostormarna försvann och en likgiltighet infann sig istället.
Jag mår dock inte dåligt, har aldrig varit deprimerad, ingen ångest, inga besvär öht.
Men jag har blivit en väldigt mörk person.

Intressant hur livet kan påverka än

 

[Ray]

Jag tror det är flera saker.
Dels kulturellt att man lär sig vilka beteenden som är lämpliga resp. bör undvikas.
Dels att vuxna kan reglera sina känslouttryck mer och därmed bättre kan styra när och hur man uttrycker dem.
Dels att vuxna kan se händelsen i större perspektiv och då värdera den annorlunda så man t.ex. inte blir lika rädd eller ser skrämmande konsekvenser.

Jag blir passiv och avskärmar mig, som att hjärnan går i pausläge. Har dock inte varit i en sådan riktigt hemsk situation så kanske det skulle slå över i skrikgråt om det är riktigt illa. Men tror nästan jag skulle bli ännu mer förlamad bara. Gråter vanligt gör jag till kärleksfilmer och när jag läser om gripande livsöden, men sällan när det är saker som rör mig själv.

Vid riktig kris blir det ju gärna en känsla av overklighet. Att det måste hända någon annan. Och ibland tycker jag att jag pytsar ut sorg i lagom bitar snarare än skrikgråta...
Däremot har jag ingen kontroll över tårarna. Och snoret... Herregud vad det kommer snor och tårar fast jag är tyst...

 

[Lupino]

Vad fint och intressant ni skriver!

Jag har inte varit med om någon större sorg och söker därför ibland historier/tv-program som är sorgliga så jag verkligen får gråta ut (med på sin höjd snyftningar, men ofta mer stillsamt rinnande tårar). Det är väldigt skönt att gråta tycker jag, men jag vill göra det helt ensam.

Jag grät faktiskt så jag hulkade för något år sedan när jag fick höra att pappan i en familj i bekantskapskretsen fått leukemi. Jag grät inte för honom dock, utan för barnen upp till 10 år som förmodligen skulle förlora sin pappa .

 

[Tranan]

Jag kan inte för mitt liv förstå den smärta man måste känna när man förlorar ett barn och jag hoppas innerligt jag aldrig behöver uppleva det. Har vid något tillfälle drömt att ett eller bägge barnen dött och känslan när jag vaknat och innan jag insett att det varit en mardröm...

Det går inte att beskriva. Jag kan inte beskriva. Jag har upplevt en heldel som är jobbigt och svårt, men inget kommer i närheten.

 

[Problematisk]

Jag kan inte komma ihåg när jag skrikgrät sist.
Eller jo, kanske förresten. Minns inte ålder, men runt 9-10 kanske? Mina föräldrar hade bråkat (som vanligt) och mamma stormade ut med några ord om att aldrig komma tillbaka osv. Jag fick panik och sprang efter, och kommer fortfarande ihåg det så bra att jag kan känna det, hur jag stod ute vid vår brevlåda, i snö och iskallt, utan ytterkläder, skrikgrät och ropade på mamma. Huvudet bultade så jag trodde jag skulle svimma, kan inte komma ihåg att jag varken före eller efter haft sådan extrem huvudvärk. Konstigt hur man kan komma ihåg såna saker så bra.

Hursomhelst så tror jag inte jag verkligen skrikgråtit efter det. Däremot har jag ångestgråtit och dunkat huvudet i väggen, brutit ihop i duschen av ångestgråt osv. Och det kan vara som att öppna en kran när jag börjar tänka "för mycket" på ponnyerna jag haft, nog allra mest den som var tvungen att avlivas efter många år. Och när jag tänker på hundarna jag hade som liten, kan också kranen öppnas. Och när jag tänker på "det som aldrig blev" med min pappa, inte just att han är död, utan det som (inte) hände innan.

Men annars gråter jag knappt alls. Jag önskar att jag kunde. Som det är nu hanterar jag min sorg, ångest, rädsla osv på bra mycket mindre hälsosamma sätt, så att verkligen kunna gråta skulle nog vara en stor lättnad.
Jag vet inte om det är något jag lärt mig för att inte visa mig svag, eller vad det beror på. Jag kan bara inte få fram gråten ens när jag vill.

 

[Tranan]

19 år har gått. Och nu när jag skriver om det så kommer jag på mig själv att gråta . Ligger i sängen och gråter för saknaden är fortfarande stark.

 

[Problematisk]

19 år har gått. Och nu när jag skriver om det så kommer jag på mig själv att gråta . Ligger i sängen och gråter för saknaden är fortfarande stark.

 

[TeamLundVer]

19 år har gått. Och nu när jag skriver om det så kommer jag på mig själv att gråta . Ligger i sängen och gråter för saknaden är fortfarande stark.

 

[Magiana]

19 år har gått. Och nu när jag skriver om det så kommer jag på mig själv att gråta . Ligger i sängen och gråter för saknaden är fortfarande stark.

 

[Ray]

19 år har gått. Och nu när jag skriver om det så kommer jag på mig själv att gråta . Ligger i sängen och gråter för saknaden är fortfarande stark.

En stor kram.
Det är fruktansvärt orättvist att tvingas leva med en sån sorg.

 

[Tussinussen]

Oj, dena tråd har rörtupp gamla sår och jobbiga minnen.
Jag har gråtigt två gånger så att jag skrek.
första gången var när min son dog.
andra gången var när jag begravde honnom.
Smärtan var outhärdlig och det var ett svart hål som öppnade sig. det tog tre år för mig att kravla upp ur det så jag orkade möta andra utan att vara förstörd.
Efter det har jag lättare att gråta än tidigare.

Värsta tänkbara.
Kram på dig