Gråt

[Lupino]

Varför skrik-gråter inte vuxna som barn gör? Är man sällan lika ledsen, eller är det något man lär sig att man inte ska göra? Är det kulturellt (jag har sett att man i vissa kulturer skrik-gråter på begravningar)?

Jag har ett barn som är 8 år och som verkligen skrikgråter - för stort som smått och det fick mig att fundera på varför inte ledsna vuxna gör detsamma och när man i så fall slutar.

 

[Hyacinth]

Gör de inte?
Jag har gjort det i klart vuxen ålder, jag var helt förstörd. Oftast kan man ju som vuxen behärska sig, i detta fallet kunde jag inte det.

 

[Lupino]

Gör de inte?
Jag har gjort det i klart vuxen ålder, jag var helt förstörd. Oftast kan man ju som vuxen behärska sig, i detta fallet kunde jag inte det.

Då röstar du på svaret att man sällan är lika ledsen då, antar jag? Min 8-åring skrikgråter varje dag, en eller flera gånger.

 

[Tranan]

Jag har skrik gråtit som vuxen. men det var extrema sitvationer.

 

[SiZo]

Man är nog sällan lika ledsen.

Jag skrekgrät när vi avlivade förra årets fölunge som vi hade försökt hålla liv i i nästan 2 dygn.

Min mors man grät så att han tuppade av några timmar efter att han hade kört över sin favorithund.

Så visst kan vuxna människor gråta ordentligt.

 

[Lillgrådis]

Jag tror att det är något man lär sig att inte göra utan att i de flesta fall lyckas man hantera sorg på andra och lite mer dämpade sätt. Men i enstaka fall kanske man kan balansera på gränsen och vissa gånger "lära sig" att hålla tillbaka, även när det skulle kunna kännas mer befriande med skrikgråt.

Jag skrek-grät i alla fall som trettioåring när min häst som jag haft i sjutton år hade fått avlivas pga tarmvred, och det hände när jag befann mig femtio mil bort. När jag kom hem och var tvungen att gå ut och se hans box stå tom så gick det liksom inte att hindra.

Då visste jag att jag var ensam i stallet så jag försökte inte ens hålla tillbaka något. Men hade jag stått inhyrd med en massa halvbekanta människor hade jag kanske (?) lyckats kväva det värsta för att inte skrämma slag på dem. Jag minns att det var hemskt men ändå skönt på något skumt sätt.

 

[majola]

Jag tycker ofta att mina barn blir så där galet ledsna över konstiga saker, typ om man spänner treåringens bälte i bilen trots att han ville göra det själv, eller besvikelsen om ett visst livsmedel är slut, fel plats vid köksbordet osv. Jag tror att få vuxna blir sådär jätteledsna över sådana saker.

Dessutom har vuxna mer övning i att behärska sig. Det är jobbigt både för en själv och för omgivningen med så starka känslor halva dagarna.

 

[Ray]

Min 8 åring frågade häromdagen varför vuxna inte gråter när de slår sig. "Man ser bara vuxna gråta om typ någon dör"
Och det är ju rätt sant tycker jag. Visst kan jag få tårar i ögonen om det gör riktigt ont men jag gråter ju inte. Sen kom hon på att barn kanske egentligen inte gråter för att det gör ont utan mer för att man blir rädd.
Och då tror jag att man som vuxen har varit med om mer och blir inte så "rädd" längre. Man vet att det mesta går över.

Sen är det nog kulturellt att man ska bita ihop om det går...

 

[Kilauea]

Jag har också skrikgråtit som vuxen, bla när pappa fick sin diagnos tillika dödsdom och när jag fick ta bort lagotton. När det blev på tok för mycket, helt enkelt. Det gjorde för ont inombords.

Tror som @Ray att man inte gråter om man gör sig fysiskt illa som vuxen är för att man inte blir lika rädd som ett barn kan bli. Man har blivit lite härdad.

 

[Monkie]

Varför skrik-gråter inte vuxna som barn gör? Är man sällan lika ledsen, eller är det något man lär sig att man inte ska göra? Är det kulturellt (jag har sett att man i vissa kulturer skrik-gråter på begravningar)?

Jag har ett barn som är 8 år och som verkligen skrikgråter - för stort som smått och det fick mig att fundera på varför inte ledsna vuxna gör detsamma och när man i så fall slutar.

Intressant!! Senaste gången jag minns att jag skrekgrät var nån gång i tonåren, 12~13 kanske, när jag fick utegångsförbud. Frustration, ångest och ilska blandat vad jag kan minnas. Jag har varit fruktansvärt ledsen som vuxen, men mer brölgråtit/ångestgråtit i de situationerna.

 

[nickan1]

Jag har skrikgråtit några gånger som vuxen men det har varit extrema oväntade situationer jag hamnat i där chock blandats med sorg och förtvivlan. Jag tror att man normalt sett har andra strategier som vuxen att hantera olika saker och det tror jag är en del av att bli vuxen. Man blir inte så förtvivlad att man skrikgråter för att man har hanterat det på andra sätt innan man hamnar där.

 

[Tranan]

Oj, dena tråd har rörtupp gamla sår och jobbiga minnen.
Jag har gråtigt två gånger så att jag skrek.
första gången var när min son dog.
andra gången var när jag begravde honnom.
Smärtan var outhärdlig och det var ett svart hål som öppnade sig. det tog tre år för mig att kravla upp ur det så jag orkade möta andra utan att vara förstörd.
Efter det har jag lättare att gråta än tidigare.

 

[Magiana]

Varför skrik-gråter inte vuxna som barn gör? Är man sällan lika ledsen, eller är det något man lär sig att man inte ska göra? Är det kulturellt (jag har sett att man i vissa kulturer skrik-gråter på begravningar)?

Jag har ett barn som är 8 år och som verkligen skrikgråter - för stort som smått och det fick mig att fundera på varför inte ledsna vuxna gör detsamma och när man i så fall slutar.

Jag har också skrik-gråtit som vuxen. Men då har det ju varit någon situation utöver det vanliga.

Skillnaden mellan vuxna och barn är väl att vuxna lärt sig hantera fler situationer än barn, d.v.s. det finns inte så många anledningar till skrik-gråt när man är vuxen.

 

[TeamLundVer]

Jag tror att vi vuxna inte blir lika förödande ledsna som barn blir. Det ska mer till helt enkelt. Mao vuxna skrikgråter också men inte alls lika ofta.

Sist jag skrikgrät var när jag trillade för ett par veckor sedan och fastnade med foten så att det kändes som om benet höll på att knäckas. Enligt min bror så lät jag som om någon drog metall på asfalt innan de fick loss mig och smärtan blev hanterbar.

 

[Bison]

Jag gråter aldrig.
Kan blir tårögd av ilska när något krånglar och av medlidande för min vänner men inte över personliga saker.

 

[tuaphua]

Jag tror jag skrikgråtit en gång som vuxen. Jag har storgråtit fler gånger. Men det brukar inte vara ljudeffekter mer än snörvlande.

Jag är dock rätt blödig. Så tårögd kan jag bli ofta, av fina saker som folk gör/säger, av sorgliga saker som drabbar de jag tycker om, sorgliga filmer, typ #metoo/någon som våldfört sig på barn/gamla/sjuka etc.

 

[MJLee]

Jag tror det är ganska kulturellt betingat. I Sverige lär man sig att du inte skrikgråter som vuxen just eftersom det betraktas som barnsligt och okontrollerat. I många andra kulturer anses det mer normalt för vuxna. Henry II brukade enligt krönikorna bli så arg att han grät okontrollerat och rullade runt på golvet och tuggade på möblerna medan han skrek. Vid begravningar i vissa länder blir sörjande ibland närmast hysteriska.

Även om jag själv är präglad att man ska behärska sig och inte visa känslor på det sättet, så tror jag att det kan vara nyttigt att låta hämningarna fara.

 

[Ray]

Oj, dena tråd har rörtupp gamla sår och jobbiga minnen.
Jag har gråtigt två gånger så att jag skrek.
första gången var när min son dog.
andra gången var när jag begravde honnom.
Smärtan var outhärdlig och det var ett svart hål som öppnade sig. det tog tre år för mig att kravla upp ur det så jag orkade möta andra utan att vara förstörd.
Efter det har jag lättare att gråta än tidigare.

 

[Petruska]

Jag har.nog också tänkt att det mest handlar om att vuxna lärt sig att moderera känslouttrycken. Dessutom uppfattar jag barns gråt som mer RIKTAD till någon, att barnet säger något till tex den vuxne med sin gråt. Den vuxne ska helst lösa problemet. Och då måste ju barnet ta i lite. Vuxna lägger i lägre grad ansvaret på andra på det sättet.

 

[tanten]

Jag har gråtit obehärskat ett antal gånger i livet. I ensamhet och överväldigad av svåra känslor.

I andras sällskap gråter jag mer tyst. Har väldigt lätt för att svämma över. Både av sorg och av glädje. Tårarna rinner ymnigt även vid bra sex