Wille
Trådstartare
Jag har under många år funderat på att skaffa katt, men inte vågat ta på mig det ansvaret. Möjligheten att få kattvakt är också begränsad till en familj.
Men för ett tag sedan var det en bekant som ville omplacera sina två katter. Söta som få var de och jag ville ha dem. Man kan ju alltid lämna in dem på kattpensionat vid behov, tänkte jag. Och så kan man ha en försäkring som täcker för kattpensionat om man oplanerat hamnar på sjukhus.
Så jag blev kattägare. Innan de kom ordnade jag med låda, kattsand, spade att ta upp resultatet från lådan, bajspåsar, leksaker, godis, sele, koppel, mat- och vattenskålar, borste för pälsvård, transportburar, blötmat och torrmat. Och så fick jag tag i ett klösträd gratis. Det var trasigt men jag lagade så det blev i bruksskick. Jag tecknade också en försäkring för bägge.
Tanken med att ha katt var att dels få sällskap, men också få hjälp med att hålla efter möss och sork. Jag vill inte ha innekatter utan meningen är att de ska få gå ut. Det är också vana vid detta sedan tidigare.
Katterna kom till mig onsdag förra veckan. De gjorde sig snabbt hemmastadda. De är i grunden väldigt trygga katter. Är det någon som är feg så är det den stora, som visat lite osäkerhet.
Den stora kan bitas när man kelar. Så jag kelar inte så mycket med henne och när det sker så är det fullständigt på hennes villkor. Hon är ganska så intensiv med sitt kelande, men jag går ofta ifrån innan hon spårar ur och bits.
Den andra är också kelig men med skillnaden att hon är som ett plåster på mig. Där jag är, där är hon. Ofta i alla fall. Charmigt förvisso, men jag har också börjat känna att jag behöver få egen tid utan katt. Sitter jag vid laptopen så kommer hon och sätter sig framför mig. Och lägger jag mig på soffan kommer hon och lägger sig ovanpå mig. Och så trampar hon och spänner ut klorna när hon gör detta. Jag tycker det är obehagligt. Men jag har tolererat det och försökt skydda mig med en filt. Men i morse fick jag nog och knuffade bort henne. Jag ville verkligen vara i fred i soffan. Hon accepterade läget.
Eftersom jag upplevt dem så trygga och att de uppfattat mig som sin nya människa, så släppte jag ut dem igår under övervakning. Jag hade tänkt använda sele på dem vid första utevistelsen men när den som jag trodde skulle vara mest medgörlig slingrade sig som en mask så gav jag upp den idén. Vi var ute en god stund men när den ena katten var på väg utanför tomten så lyfte jag upp henne och gick hem. Den andra katten sprang efter och sedan in i huset i förväg. Hon visste vart vi skulle.
Efter det här har jag funderat på hur mycket övervakning de behöver när jag släpper ut dem. Det har ju fortfarande inte gått så lång tid sedan de kom till mig.
Och så funderar jag på om de skulle klösa mig någon gång eller om de behöver sårvård någon gång. Hur skulle jag klara det? Jag tänker att jag ju alltid kan lämna in en katt hos veterinären och få sår fixade och liksom betala mig ur problemet, men ska man tro folk på facebook så är jag en dålig människa som tänker så. Jag är också en dålig människa som vill släppa ut mina katter.
Vad jag än gör så får jag skit för det. Det har jag sett så många gånger. Och rädslan att bli klöst får mig att fundera på om det verkligen var en bra idé att skaffa katter. Jag vill bara ha ett så okomplicerat kattägande som jag hade en gång i tiden för många år sedan. Den katten var självständig, höll sig frisk och skadefri, och den varken bet eller klöste mig någon gång. Om jag verkligen ångrar det här, vad gör jag då? Det känns så läskigt med ansvaret. Och så önskar jag ju att den stora katten inte skulle bitas och den lilla katten inte skulle vara som ett plåster.
Men de har gjort ett bra jobb redan under den korta tid de bott här. I förrgår när jag svängde benen över sängkanten möttes jag av en present de fixat till mig - en död halvt uppkäkad mus. Och så ger de mig ju sällskap och någon att prata med. Söta är de också.
Men för ett tag sedan var det en bekant som ville omplacera sina två katter. Söta som få var de och jag ville ha dem. Man kan ju alltid lämna in dem på kattpensionat vid behov, tänkte jag. Och så kan man ha en försäkring som täcker för kattpensionat om man oplanerat hamnar på sjukhus.
Så jag blev kattägare. Innan de kom ordnade jag med låda, kattsand, spade att ta upp resultatet från lådan, bajspåsar, leksaker, godis, sele, koppel, mat- och vattenskålar, borste för pälsvård, transportburar, blötmat och torrmat. Och så fick jag tag i ett klösträd gratis. Det var trasigt men jag lagade så det blev i bruksskick. Jag tecknade också en försäkring för bägge.
Tanken med att ha katt var att dels få sällskap, men också få hjälp med att hålla efter möss och sork. Jag vill inte ha innekatter utan meningen är att de ska få gå ut. Det är också vana vid detta sedan tidigare.
Katterna kom till mig onsdag förra veckan. De gjorde sig snabbt hemmastadda. De är i grunden väldigt trygga katter. Är det någon som är feg så är det den stora, som visat lite osäkerhet.
Den stora kan bitas när man kelar. Så jag kelar inte så mycket med henne och när det sker så är det fullständigt på hennes villkor. Hon är ganska så intensiv med sitt kelande, men jag går ofta ifrån innan hon spårar ur och bits.
Den andra är också kelig men med skillnaden att hon är som ett plåster på mig. Där jag är, där är hon. Ofta i alla fall. Charmigt förvisso, men jag har också börjat känna att jag behöver få egen tid utan katt. Sitter jag vid laptopen så kommer hon och sätter sig framför mig. Och lägger jag mig på soffan kommer hon och lägger sig ovanpå mig. Och så trampar hon och spänner ut klorna när hon gör detta. Jag tycker det är obehagligt. Men jag har tolererat det och försökt skydda mig med en filt. Men i morse fick jag nog och knuffade bort henne. Jag ville verkligen vara i fred i soffan. Hon accepterade läget.
Eftersom jag upplevt dem så trygga och att de uppfattat mig som sin nya människa, så släppte jag ut dem igår under övervakning. Jag hade tänkt använda sele på dem vid första utevistelsen men när den som jag trodde skulle vara mest medgörlig slingrade sig som en mask så gav jag upp den idén. Vi var ute en god stund men när den ena katten var på väg utanför tomten så lyfte jag upp henne och gick hem. Den andra katten sprang efter och sedan in i huset i förväg. Hon visste vart vi skulle.
Efter det här har jag funderat på hur mycket övervakning de behöver när jag släpper ut dem. Det har ju fortfarande inte gått så lång tid sedan de kom till mig.
Och så funderar jag på om de skulle klösa mig någon gång eller om de behöver sårvård någon gång. Hur skulle jag klara det? Jag tänker att jag ju alltid kan lämna in en katt hos veterinären och få sår fixade och liksom betala mig ur problemet, men ska man tro folk på facebook så är jag en dålig människa som tänker så. Jag är också en dålig människa som vill släppa ut mina katter.
Vad jag än gör så får jag skit för det. Det har jag sett så många gånger. Och rädslan att bli klöst får mig att fundera på om det verkligen var en bra idé att skaffa katter. Jag vill bara ha ett så okomplicerat kattägande som jag hade en gång i tiden för många år sedan. Den katten var självständig, höll sig frisk och skadefri, och den varken bet eller klöste mig någon gång. Om jag verkligen ångrar det här, vad gör jag då? Det känns så läskigt med ansvaret. Och så önskar jag ju att den stora katten inte skulle bitas och den lilla katten inte skulle vara som ett plåster.
Men de har gjort ett bra jobb redan under den korta tid de bott här. I förrgår när jag svängde benen över sängkanten möttes jag av en present de fixat till mig - en död halvt uppkäkad mus. Och så ger de mig ju sällskap och någon att prata med. Söta är de också.
