Gjorde slut med killen

[Filifjonkan_]

Gjorde slut med killen i torsdags. Vi var överens om att vi blivit mer som vänner sista halvåret, och att det nu började bli svårt att prioritera varandra med heltidsjobb och skola, och whatnot... Klart man prioriterar varandra om det funkar ur alla aspekter, men det gjorde väl inte riktigt det. Vi skildes som vänner helt odramatiskt, men det har verkligen gått upp och ned för mig de senaste dagarna.

Är övertygad om att vi inte var gjorda för varann, ändå drabbas jag av ångestkänslor där jag bara känner mig helt hysteriskt ensam, och inte kan sluta tänka på att jag aldrig får krama på honom mer, aldrig får whinea om mina i-landsproblem eller berätta om min dag för honom, nånsin igen förmodligen. Han är liksom inte typen som spontanhänger, vi var ihop och då umgicks vi, nu är vi inte det så nu kommer vi inte umgås, ungefär. Varför vi nu skulle vilja det, eller jag vet fan inte.

Detta är mitt första riktiga förhållande med en kille som faktiskt behandlat mig bra, så jag vet inte riktigt hur jag ska känna mig eller bete mig. När går det över, de här ensamhetskänslorna? De plötsliga gråtanfallen som vissa dagar inte ens finns på kartan, men är över lika fort som de kommer? Åh, jag går sönder. Samtidigt hade nog allt känts fel om vi fortsatt vara ihop. Motstridiga känslor, det här. Fy.

 

[DeadSerious]

Det där är helt normala känslor efter ett uppbrott, jag har gått igenom det två gånger och båda gångerna har jag känt ganska precis så som du beskriver att du känner. Det är oundvikligt tror jag. Däremot ångrar jag inte att jag valde att avsluta något av dessa förhållanden, det var helt rätt beslut men det är alltid tufft eftersom det är en så stor del av livet ändå.

Du frågar hur lång tid det tar innan det går över, och det är nog dels olika från person till person, dels olika från gång till gång. Mina två uppbrott var väldigt olika, det första av dem var inte på grund av döda känslor utan på grund av att killen var en idiot helt enkelt () och det tog väldigt lång tid att komma över, jag var ledsen länge - troligen just för att känslorna fanns kvar egentligen. Det andra var ganska nyligen, och det tog nog bara en vecka innan allt kändes bra igen. Det tror jag var just för att känslorna var döda, det var därför jag valde att avsluta, vi var egentligen bara vänner som bodde under samma tak.

Det finns egentligen inte så mycket att säga, det är en period du måste ta dig igenom och ledsenheten och saknaden innebär inte att det var fel att avsluta, det är bara en naturlig reaktion på att man gjort en så himla snabb och stor förändring i sitt liv, allt vänds upp och ner och helt plötsligt kommer livet se helt annorlunda ut än vad det tidigare gjort. Mitt enda råd till dig är väl att tillåta dig själv att gråta så mycket du bara vill, bädda ner dig i sängen och äta ofantliga mängder choklad och bara tycka synd om dig själv. Det kommer kännas bättre, men jag tror att man behöver få vara sådär jätteledsen och ynklig för att bearbeta det så snabbt och effektivt som möjligt

 

[Filifjonkan_]

Det där är helt normala känslor efter ett uppbrott, jag har gått igenom det två gånger och båda gångerna har jag känt ganska precis så som du beskriver att du känner. Det är oundvikligt tror jag. Däremot ångrar jag inte att jag valde att avsluta något av dessa förhållanden, det var helt rätt beslut men det är alltid tufft eftersom det är en så stor del av livet ändå.

Du frågar hur lång tid det tar innan det går över, och det är nog dels olika från person till person, dels olika från gång till gång. Mina två uppbrott var väldigt olika, det första av dem var inte på grund av döda känslor utan på grund av att killen var en idiot helt enkelt () och det tog väldigt lång tid att komma över, jag var ledsen länge - troligen just för att känslorna fanns kvar egentligen. Det andra var ganska nyligen, och det tog nog bara en vecka innan allt kändes bra igen. Det tror jag var just för att känslorna var döda, det var därför jag valde att avsluta, vi var egentligen bara vänner som bodde under samma tak.

Det finns egentligen inte så mycket att säga, det är en period du måste ta dig igenom och ledsenheten och saknaden innebär inte att det var fel att avsluta, det är bara en naturlig reaktion på att man gjort en så himla snabb och stor förändring i sitt liv, allt vänds upp och ner och helt plötsligt kommer livet se helt annorlunda ut än vad det tidigare gjort. Mitt enda råd till dig är väl att tillåta dig själv att gråta så mycket du bara vill, bädda ner dig i sängen och äta ofantliga mängder choklad och bara tycka synd om dig själv. Det kommer kännas bättre, men jag tror att man behöver få vara sådär jätteledsen och ynklig för att bearbeta det så snabbt och effektivt som möjligt

Känns verkligen skönt att läsa att jag inte är helt väck... Har verkligen haft en känslomässig berg- och dalbana senaste veckan, slitits mellan att sakna honom till döds, till att inte sakna alls, till att känna att "åh så skönt med hela sängen själv", till "jag är så osugen på relationer just nu att jag kan dö", till att jag ser en snygg kille och ba "dayum!"... You get the picture. Väldigt schizo.

Något som gjorde mig ledsen till en början, var när jag smsade honom och frågade när vi kommer kunna umgås som vänner igen, för en bra vän var han verkligen. Då svarar han lika obeslutsamt som han är i alla frågor (typ) att "Ja kanske framöver, men just nu vill jag vara själv", och jag blev omedelbart gråtfärdig, men sen bara....Nah. Alltså, jag orkar inte hålla på. Försöker liksom visa att jo, jag saknar honom som fan, men inte av rätt anledning när man är pojk- och flickvän exempelvis. Blaaah. Släppte det där och då och har ej hört av mig efter det.

Frågan är ju bara när man är såpass pepp igen att man orkar börja dejta andra. Ser för tillfället bara jobb med att lära känna nån ny, det är liksom en wall av nopes känner jag... Haha. Åh, ja, inte vet jag...

 

[Aionee]

Jag gjorde slut med min kille i Lördags så är lite i samma stol som du. Vi bråkade alltid och jag orkade verkligen inte med det ständiga känslosamma som blev inblandad under bråken. Vi var för lika kanske, allting jag avskydde med mig själv gjorde han också. Och samma sak för honom. Det värsta var att han inte alls var beredd på att göra slut och jag gjorde det via telefonen. Var så himla omogen tillslut och sa bara att jag aldrig mer ville se honom (), bara för att jag visste att han skulle få mig "tillbaka" bara vi pratade längre. Och jag orkade ju inte mer. Men fy vad jag ångrar mig. Hatar mig själv för att jag inte var snällare och för att jag valde det lättaste valet ut istället för att lösa det. Har försökt intala mig att det faktiskt inte fungerade, och att vi aldrig kommer se varandra igen och att det är okej osv. Men fy vad jag saknar honom (och jag älskar han verkligen fortfarande, han har gillat mig lääänge nu och jag gillade inte honom förrän han pratade med mig via telefonen hela natten när jag var i sjukhuset för självmordsförsök, och sedan hjälpte han mig att bli den gladaste människan i universum, klara skolan osv). Kan inte kontakta honom heller och det är väl bäst så.
Hur som helst, jag försöker hålla mig upptaget med annat. Pluggar mycket, går ut och går/springer, spenderar låånga dagar i skolan. Och om en vecka får jag hem min 4 åring så då har jag mer att tänka på. Man får bara försöka att inte tänka på de fina stunderna för mycket och det går bra att gråta en vecka eller så. Men sen borde man ta sig samman och bara man "överlever" den första, hårda tiden så kommer känslorna långsamt gå bort. Slänga/radera alla minnen och kort och så hjälper också en hel del. Man får tänka att det kommer komma någon annan och att man är super om man klarar sig genom tiden med ett leende!