Gisslan

Så känns det...

Startar en ny depptråd på dagboksforumet. Behöver ventilera mig.

Jag blev sjukskriven. Men jag är dålig på det. Blev egenligen sjukskriven till och med oktober ut. Men jag var hemma två veckor och nu är jag tillbaka igen. Vad även tillgänglig och jobbade under de två veckor jag var hemma.
Jag har sån ångest inför jobbet. Det är verkligen inte bra där. Jag hade en tråd förra året om det, som jag tog bort för jag blev rädd att bli igenkänd.
Men allt känns så hopplöst. Jag får ångest av att gå till mitt jobb. Men jag kan inte säga upp mig. Eller söka nytt. Ingen skulle anställa en deprimerad gravid som får barn innan ens uppsägninstiden gått ut. Plus att jag har bil via jobbet som jag är beroende av och inte råd att köpa en privat.
Så jag sitter fast.
Jag vantrivs verkligen. Och har gjort så i över ett år. I vissa perioder har det varit lättare men nu är det totalt mörker. Det har säkert dels med depressionen att göra. Men frågan är om jobbet utlöst graviddepressionen eller om graviditeten gjort mig mindre motståndskraftig på jobbet.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. I natt var jag vaken halva natten med ångest inför jobbet.
Det finns en tacksamhet över att ha ett jobb. Men jag hatar det. Hatar arbetsuppgifterna och hatar arbetsmiljön. Jag känner mig noll procent uppskattad och vill bara därifrån.
Om jag sjukskriver mig heltid nu så kommer dom bara tycka ännu sämre om mig. Och ta in en ny som kommer hitta alla småfel jag gjort för att min hjärna inte funkar och hata mig ännu mer. Dessutom lär inte sjukskrivningen gå igenom nu eftersom jag bara var hemma två veckor och gick emot läkarens rekomendation.

Orkar inte mer. Det är så illa att jag ibland inte ens vill leva. Jag skulle inte avluta mitt liv, kan inte göra det mot mitt/mina barn. Men jag ser inte fram emot något. Det är bara ångest och kaos i min hjärna. I fredags storgrät jag på väg hem och fick gömma mig i sovrummet hemma för att barnet skulle slippa se mig.

Orkar verkligen inte mer.

 

[Tonto]

Jag har också negativ erfarenhet av Sertralin. Tappade både sexlust och orgasmer. Fick svårt att somna och sova. Enorma krypningar i hela kroppen, ökad ångest mm. Sammantaget mådde jag helt enkelt sämre av dem.

Vi är ju olika och reagerar olika på medicinering.

Fick också dom ett tag och det var helt värdelöst jag kunde inte sova alls. Upplevde också att jag blev handlingsförlamad och likgiltig till att vara kvar i en ohållbar situation istället för att försöka jobba mig ur den.

 

[Linn-Nora]

Kram!!
Ibland är livet ett skitliv och så får man försöka härda ut.

Så är det
Förmodligen är det bara åtta eller veckor kvar innan kroppen är min igen i alla fall. I alla fall hyfsat.

 

[Linn-Nora]

Jag har också negativ erfarenhet av Sertralin. Tappade både sexlust och orgasmer. Fick svårt att somna och sova. Enorma krypningar i hela kroppen, ökad ångest mm. Sammantaget mådde jag helt enkelt sämre av dem.

Vi är ju olika och reagerar olika på medicinering.

Fy, precis som för mig. Fast på andra varianter. Och jag kan förstå att vissa kanske tycker orgasm är sekundärt i livet. Men jag vill inte gå igenom samma sak en gång till.
Psykofarmaka har aldrig hjälpt mig. Bara givit biverkningar och gjort mig nästan empatilös.. I alla fall tappat konsekvenstänket.

Jag kan tycka att det blir en enkel väg för sjukvården på nåt vis. Så gör dom något i alla fall.

Därmed vill jag inte förneka alla som blir hjälpta av det såklart!

Fick också dom ett tag och det var helt värdelöst jag kunde inte sova alls. Upplevde också att jag blev handlingsförlamad och likgiltig till att vara kvar i en ohållbar situation istället för att försöka jobba mig ur den.

Låter skittufft!!

Hade jag inte varit gravid och haft en unge redan kanske jag vågat prova. Men jag kan inte kosta på mig att gå igenom att bli mer suicidal och må sämre heller..

 

[Kilauea]

Ja det är ju individuellt såklart. Men kanske kan det funka. Men jag har hittills fått exakt de biverkningarna när jag ätit olika sorters SSRI. Så jag har svårt att tro att jag slipper nu.

Sen undrar jag vad för risker det är för bebisen om mamman har svår depression? Har inte förstått vad riskerna består av. Mådde kasst när jag väntade dottern och hon mår toppen och är väldigt välutvecklad.. Ska nog kolla lite på det..


Ja jag kan tänka mig att det är livsviktigt för många. Men för mig har SSRI verkligen förstört mycket. Så jag är orolig för det.
Och med tanke på att jag var så otroligt rädd att min dotter skulle sluta andas när hon var nyfödd vet jag inte om den rädslan hade varit värre.

För mig har depression aldrig förstört samlivet. Däremot har medicin givit mig vaginism och vestibulit samt noll förmåga att nå i mål så att säga. Och för mig är det ändå viktigt. Utan det kan jag lika väl strunta i att ha något samliv.
Och det är inte det att det ordnade sig direkt jag slutade med medicin. Det tog minst ett och ett halvt år.




Det är sant, men jag får mycket mindre.
Och det stressar mig.
Min man har erbjudit sig att hoppa av skolan och jobba. Men han lär inte få något jobb innan utbildningen är klar som ger mer inkomst än csn så det känns onödigt. Nu är han dessutom hemma mer.
Sen vågar jag inte lämna jobbet. Känner mig så värdelös där och det känns som att arbetsgivaren tycker det också. Så jag behöver försöka visa mig duktig nu innan min nya superkollega kommer och bevisar hur kass jag är..
Hade jag inte haft förmånsbil heller hade det varit en annan sak. Men jag behöver den och har inte möjlighet att köpa privat just nu..

Jag har helt enkelt satt mig själv i en skitsits och jag får skylla mig själv..

Förlåt att jag låter så anti och negativ. Jag hör att ni har många bra resonemang. Men jag vet inte riktigt hur jag ska applicera dom på mitt liv..

Du, du har inte dig själv att skylla. Depression är en sjukdom, det är inte ditt fel!


Edit: angående risker för bebis så en obehandlad svår depression i värsta fall vara dödlig för mamman. Och i så fall även för bebis. Sen vet jag inte hur stress och ångest och alla hormoner påverkar bebis. Storebror gjorde cirkus i magen efter jag hade panikångestattacker, så på nåt vis blev han påverkad där inne.

 

[Inte_Ung]

Ja jag kan tänka mig att det är livsviktigt för många. Men för mig har SSRI verkligen förstört mycket. Så jag är orolig för det.

Jag åt Citalopram och det störde inget.
Så det slår nog olika.

 

[Kilauea]

Hur går det för dig?

 

[Linn-Nora]

Hur går det för dig?

Fint att du frågar

Jag har jobbat på.. Men insett att det inte kommer funka. Vissa dagar är okej. Men blir det för mycket en dag blir nästa pannkaka. Så nu kommer jag träffa läkaren snart och be om förlängning på sjukskrivningen.
Medicin bestämde jag mig för att strunta i. Jag tror att får jag vila så kommer jag må bättre och klara mig utan. Nu är jag i vecka 34 så jag hinner vara i vecka 36 innan jag förmodligen märkt någon effekt och snarare mått sämre fram tills dess. Plus att eventuella biverkningarna för bebisen skrämde mig.
Jag var tillräckligt nervös när dottern föddes att hon skulle sluta andas, så jag vågar inte riskera ångesten det skulle medföra om den här bebisen blir slö och andningspåverkad.
Blir det sen inte bättre efter förlossningen så får jag ta ett omtag då

Har även bestämt mig för att byta karriär/jobb så fort jag kan. Där jag är är inte rätt för mig. Och en stor del att jag mår dåligt. Vill inte jobba inom något vinstdrivande på det viset mer. Vill jobba med något som betyder något. Inte bara att bolaget och ägarna tjänar pengar.
Så jag ska ägna föräldraledigheten med att läsa upp en kurs jag behöver och på andra sätt förbereda mig för att ta steget. För jag kan inte fortsätta såhär.
Och det är väl något positivt som kommit ur den här situationen.

 

[Inte_Ung]

Fint att du frågar

Jag har jobbat på.. Men insett att det inte kommer funka. Vissa dagar är okej. Men blir det för mycket en dag blir nästa pannkaka. Så nu kommer jag träffa läkaren snart och be om förlängning på sjukskrivningen.
Medicin bestämde jag mig för att strunta i. Jag tror att får jag vila så kommer jag må bättre och klara mig utan. Nu är jag i vecka 34 så jag hinner vara i vecka 36 innan jag förmodligen märkt någon effekt och snarare mått sämre fram tills dess. Plus att eventuella biverkningarna för bebisen skrämde mig.
Jag var tillräckligt nervös när dottern föddes att hon skulle sluta andas, så jag vågar inte riskera ångesten det skulle medföra om den här bebisen blir slö och andningspåverkad.
Blir det sen inte bättre efter förlossningen så får jag ta ett omtag då

Har även bestämt mig för att byta karriär/jobb så fort jag kan. Där jag är är inte rätt för mig. Och en stor del att jag mår dåligt. Vill inte jobba inom något vinstdrivande på det viset mer. Vill jobba med något som betyder något. Inte bara att bolaget och ägarna tjänar pengar.
Så jag ska ägna föräldraledigheten med att läsa upp en kurs jag behöver och på andra sätt förbereda mig för att ta steget. För jag kan inte fortsätta såhär.
Och det är väl något positivt som kommit ur den här situationen.

Man skall inte medicinera i stället för att vila eller sova.
Man skall inte heller medicinera mot att man inte trivs på jobbet.
Utom om man måste orka litet till för att ta sig ur sin situation.
Men du har ju en paus i tillvaron framför dig och hinner då lägga om ditt liv i lugn och ro. Jag tycker att du har gjort ett klokt och väl övervägt beslut.
Vakta nu på dig själv så att du inte får en depression efter förlossningen och missar tiden med bebisgos.

 

[BernT]

Fint att du frågar

Jag har jobbat på.. Men insett att det inte kommer funka. Vissa dagar är okej. Men blir det för mycket en dag blir nästa pannkaka. Så nu kommer jag träffa läkaren snart och be om förlängning på sjukskrivningen.
Medicin bestämde jag mig för att strunta i. Jag tror att får jag vila så kommer jag må bättre och klara mig utan. Nu är jag i vecka 34 så jag hinner vara i vecka 36 innan jag förmodligen märkt någon effekt och snarare mått sämre fram tills dess. Plus att eventuella biverkningarna för bebisen skrämde mig.
Jag var tillräckligt nervös när dottern föddes att hon skulle sluta andas, så jag vågar inte riskera ångesten det skulle medföra om den här bebisen blir slö och andningspåverkad.
Blir det sen inte bättre efter förlossningen så får jag ta ett omtag då

Har även bestämt mig för att byta karriär/jobb så fort jag kan. Där jag är är inte rätt för mig. Och en stor del att jag mår dåligt. Vill inte jobba inom något vinstdrivande på det viset mer. Vill jobba med något som betyder något. Inte bara att bolaget och ägarna tjänar pengar.
Så jag ska ägna föräldraledigheten med att läsa upp en kurs jag behöver och på andra sätt förbereda mig för att ta steget. För jag kan inte fortsätta såhär.
Och det är väl något positivt som kommit ur den här situationen.

Grym du är! Superbra jobbat att komma till insikt med vad du vill och inte vill jobba med. Håller tummarna att du läser upp kursen och sen tar det vidare för att få ett jobb du trivs och mår bra på, det är viktigt!

Tycker du är modig som vågar byta bana, är alltför vanligt att man bara tragglar på för det är enklast så.

 

[Linn-Nora]

Nu är det inte många dagar kvar på jobbet. Om jag inte sjukskriver mig 100% från nästa vecka. Vi får se. Måste få ihop ansökan till FK. Sen får jag se. Önskar att vissa yttre omständigheter hade varit bättre så jag kunde säga F U till mitt jobb. Men så är det inte just nu.
Jag vet i alla fall nu att det är jobbet som är problemet. Inte graviditeten, inte egentligen. Den har bidragit till min hudlöshet, men det är jobbet det är fel på. Eller miljön på arbetsplatsen.
Det är inte okej av en chef att skälla på en anställd på det viset som dom gjort. Jag har gjort fel, men det har inte varit medvetet. Jag har alltid varit helt öppen med det och gjort allt jag kan för att lösa det.
Jag har under tiden jag jobbat där jag är nu, det senaste året av många år, gjort kanske 3 relativt allvarligare fel. Men inget som inte gått att lösa. Dom har inte givit mig någon officiellt varning heller. Och jag har noll tro på att dom gjort någon skriftlig handlingsplan när jag vid minst 5 olika tillfällen flaggat för att jag mår dåligt. Tre av dessa direkt kopplade till arbetsmiljön. Det har varit lite tafatta, orealistiska förslag. Men inget konkret. Utan det har alltid varit att det blir bättre sen eller att detta inte är ett sånt bolag där cheferna har tid med sånt för dom är "entreprenörer".

Så, jag ser fram emot att skola om mig. Sen kommer det bli tufft, men att må såhär jävla dåligt är inte hållbart. Jag vill inte gå varje dag till en plats där jag inte är uppskattad. Där jag känner att min chef inte ens tycker om mig. Där de går bakom min rygg. Där de inte respekterar min integritet (senaste mötet hölls i ett rum helt utan dörrar som var i anslutning till matsalen så en kollega ofelbart har hört vad som sagts). Jag vet att de disktuerat mina omständigheter med andra i personalen.

Facket är i alla fall på min sida. Och det känns skönt! Jag ska ringa dom igen för att få mer on record. Men närjag berättade om omständigheterna kring senaste mötet så var deras enda sätt att beskriva allt med ordet "absurt".

Jag pendlar mellan vara svinarg nu och ledsen och uppgiven.

 

[athena_arabians]

Nu är det inte många dagar kvar på jobbet. Om jag inte sjukskriver mig 100% från nästa vecka. Vi får se. Måste få ihop ansökan till FK. Sen får jag se. Önskar att vissa yttre omständigheter hade varit bättre så jag kunde säga F U till mitt jobb. Men så är det inte just nu.
Jag vet i alla fall nu att det är jobbet som är problemet. Inte graviditeten, inte egentligen. Den har bidragit till min hudlöshet, men det är jobbet det är fel på. Eller miljön på arbetsplatsen.
Det är inte okej av en chef att skälla på en anställd på det viset som dom gjort. Jag har gjort fel, men det har inte varit medvetet. Jag har alltid varit helt öppen med det och gjort allt jag kan för att lösa det.
Jag har under tiden jag jobbat där jag är nu, det senaste året av många år, gjort kanske 3 relativt allvarligare fel. Men inget som inte gått att lösa. Dom har inte givit mig någon officiellt varning heller. Och jag har noll tro på att dom gjort någon skriftlig handlingsplan när jag vid minst 5 olika tillfällen flaggat för att jag mår dåligt. Tre av dessa direkt kopplade till arbetsmiljön. Det har varit lite tafatta, orealistiska förslag. Men inget konkret. Utan det har alltid varit att det blir bättre sen eller att detta inte är ett sånt bolag där cheferna har tid med sånt för dom är "entreprenörer".

Så, jag ser fram emot att skola om mig. Sen kommer det bli tufft, men att må såhär jävla dåligt är inte hållbart. Jag vill inte gå varje dag till en plats där jag inte är uppskattad. Där jag känner att min chef inte ens tycker om mig. Där de går bakom min rygg. Där de inte respekterar min integritet (senaste mötet hölls i ett rum helt utan dörrar som var i anslutning till matsalen så en kollega ofelbart har hört vad som sagts). Jag vet att de disktuerat mina omständigheter med andra i personalen.

Facket är i alla fall på min sida. Och det känns skönt! Jag ska ringa dom igen för att få mer on record. Men närjag berättade om omständigheterna kring senaste mötet så var deras enda sätt att beskriva allt med ordet "absurt".

Jag pendlar mellan vara svinarg nu och ledsen och uppgiven.

Så fruktansvärt, jag lider med dig (speciellt när du faktiskt ska kunna fokusera på att vara glad över graviditeten!). Det jag vill säga är att försök håll fast vid din ilska. Den är ytterst befogad och för min egen del gör den där ilskan att jag orkar lite längre och lite mer.

Hoppas du får en fin helg

 

[Linn-Nora]

Så fruktansvärt, jag lider med dig (speciellt när du faktiskt ska kunna fokusera på att vara glad över graviditeten!). Det jag vill säga är att försök håll fast vid din ilska. Den är ytterst befogad och för min egen del gör den där ilskan att jag orkar lite längre och lite mer.

Hoppas du får en fin helg

Ja, det känns så jäkla trist. Detta är definitivt sista gången jag är gravid, och så har en stor del varit så jobbig. Mycket på grund av jobbet. Känner mig nästan bestulen.
Tack! Jag ska göra det! Tror den är en bra drivkraft just nu.

Och tack för dina ord! Dom får mig att känna mig mindre knäpp.

Önskar dig detsamma

 

[athena_arabians]

Tack så mycket! Det här är utsikten från mitt kontorsfönster just nu så jag tror det blir en härlig helg:

 

[Blyger]

Jag lämnade ett jobb med en dålig chef @Linn-Nora och vilken otrolig lättnad det blev även om jag blev arbetslös en kortare tid.

 

[Linn-Nora]

Tack så mycket! Det här är utsikten från mitt kontorsfönster just nu så jag tror det blir en härlig helg:

Visa bifogad fil 132199

Ser helt ljuvligt ut

 

[Linn-Nora]

Jag lämnade ett jobb med en dålig chef @Linn-Nora och vilken otrolig lättnad det blev även om jag blev arbetslös en kortare tid.

Jag tror också det skulle vara en lättnad! Hade min man inte varit student hade jag inte tvekat, men vi är så beroende av min inkomst nu.
Men det kommer komma en tid då jag går vidare! Och jag längtar!

 

[Linn-Nora]

Jag är så dum i huvudet. Har jobbat i veckan mot bättre vetande.
Sa i alla fall till min barnmorska när jag var där i tisdags att jag mår sämre och behöver träffa läkare. Ska ha ett telefonmöte med läkaren på måndag.
Egentligen ska jag jobba månaden ut. Men jag vet inte om jag kan komma tillbaka alls på ett tag.
Hur gör jag? Mailar jag chefen? Orkar inte prata i telefon.
Vad ska jag säga?
Igår var nära att jag fick åka till akuten.
Nu har jag stängt in mig i sovrummet med "huvudvärk" så att mitt stora inte behöver märka något. Men jag antar att hon gör det ändå. Ärrar väl henne för livet.
Fan i jävla helvete vad jag hatar det här. Önskar jag fick vara liten och att nån kunde ta början i från mig.

 

[Linn-Nora]

Det sorgliga är verkligen att på grund av mina chefers tillkortakommanden har min sista graviditet blivit förstörd.
Förstår att det låter som att jag förflyttar ansvar. Men det hade krävts så oerhört lite från deras sida för att jag inte skulle hamna här.
Hej och hejdå vid dagens början och slut. Ett uppmuntrande ord någon gång ibland. Jag har inte ens fått medarbetarsamtal i år för dom har inte haft tid eftersom dom bygger bolag.
Men bara så lite uppskattning hade gjort skillnaden. Efter ett år av detta är jag helt sänkt och totalt utbränd.

 

[Blyger]

Du har inte ärrat din stora för livet och ja, det räcker med ett mail till cheferna.
Bara informera om sjukskrivningen, föräldraledigheten är väl planerat redan?

Jag hoppas du kan hålla ut över helgen så du kan bli sjukskriven från måndag
Eller du kan väl vara hemma en vecka utan läkarintyg?

 

[Blyger]

Och du är inte alls dum i huvudet! Man blir ologisk av att vara utbränd och knappast smart av att vara gravid heller....