Sv: ger snart upp!
Jag rider till och från på en häst som har ganska lindrig sadeltvång (jämfört med andra jag sett). Vi ser till att ha masserat hästen först så att hon är avslappnad och harmonisk. När vi sadlar är vi väldigt noga med hur vi lägger på sadeln så att det ska bli en så trevlig upplevelse som möjligt för hästen. Sen spänner vi MAX ett hål i taget och promenerar emellan. Vi är aldrig hårdhänta och har en väldigt noggrann utpassad sadel som ligger där den ska även om sadelgjorden inte är spänd. När vi promenerar pratar vi självklart med stoet och klappar henne så att hon är lugn och tycker att vi har det trevligt. Det gäller att hålla sig lugn och inte hetsa upp sig för det tokiga som ibland kommer trots proceduren.
När vi sitter upp gör vi alltid det från en pall, en handikappramp eller en avsats som gör att vi inte behöver klänga. Det är bara att lägga över benet. Då slipper man hamna i obalans och belasta hennes rygg fel. I det läget har vi bara satt fast sadelgjorden så pass att sadeln inte glider iväg (bak i ljumsken eller runt..). Sen skrittar vi ett tag och spänner ett hål, och när vi har travat fram spänner vi det sista hålet. Då brukar hon vara tillräckligt avslappnad så att hon inte tycker att det är obehagligt.
För massa år sen praktiserade jag på ett stall där en av ponnyerna hade så kraftig sadeltvång att hon la sig ner så fort man la sadelgjorden runt magen eller försökte sitta upp (om man kom så långt). Hon går nu som sällskapshäst i stället. Det mår hon bättre av.
Jag tror verkligen inte på att göra andra saker som gör hästen rädd. Min uppfattning är att vi i all vår hästhantering ska försöka sträva efter att få hästarna så trygga som möjligt. Det brukar alltid löna sig i längden.
Jag rider till och från på en häst som har ganska lindrig sadeltvång (jämfört med andra jag sett). Vi ser till att ha masserat hästen först så att hon är avslappnad och harmonisk. När vi sadlar är vi väldigt noga med hur vi lägger på sadeln så att det ska bli en så trevlig upplevelse som möjligt för hästen. Sen spänner vi MAX ett hål i taget och promenerar emellan. Vi är aldrig hårdhänta och har en väldigt noggrann utpassad sadel som ligger där den ska även om sadelgjorden inte är spänd. När vi promenerar pratar vi självklart med stoet och klappar henne så att hon är lugn och tycker att vi har det trevligt. Det gäller att hålla sig lugn och inte hetsa upp sig för det tokiga som ibland kommer trots proceduren.
När vi sitter upp gör vi alltid det från en pall, en handikappramp eller en avsats som gör att vi inte behöver klänga. Det är bara att lägga över benet. Då slipper man hamna i obalans och belasta hennes rygg fel. I det läget har vi bara satt fast sadelgjorden så pass att sadeln inte glider iväg (bak i ljumsken eller runt..). Sen skrittar vi ett tag och spänner ett hål, och när vi har travat fram spänner vi det sista hålet. Då brukar hon vara tillräckligt avslappnad så att hon inte tycker att det är obehagligt.
För massa år sen praktiserade jag på ett stall där en av ponnyerna hade så kraftig sadeltvång att hon la sig ner så fort man la sadelgjorden runt magen eller försökte sitta upp (om man kom så långt). Hon går nu som sällskapshäst i stället. Det mår hon bättre av.
Jag tror verkligen inte på att göra andra saker som gör hästen rädd. Min uppfattning är att vi i all vår hästhantering ska försöka sträva efter att få hästarna så trygga som möjligt. Det brukar alltid löna sig i längden.