Eftersom det hände en del intressant igår så tänkte jag dela med mej och höra vad ni har för åsikter/prioriteringar om det.
Först red vi bara ut en sväng i skogen och lullade omkring. När vi kom tillbaka jobbade jag med travövergångar. Jag prioriterade i princip bara ryggaktiviteten, alltså att hästen inte skulle låsa ryggen (som han lätt gör) att han inte skulle öka steglängden för mycket så han tappar balansen, och att han inte skulle trycka en massa åt något håll eller bli för rak (eller som han blir ibland - felvriden).
I högervarvet gick det riktigt bra, jag bad med sitsen om lite uppåt-trav och vi kunde rida lite volter och så. Ibland tappade han balansen eller strukturen i kroppen och bröt då av, men annars kändes det helt ok. Mycket bättre än vanligt.
I vänstervarvet har jag svårt för att korta av insidan och länga yttersidan - bogen faller in. Så där koncentrerade jag mej massor på att få kontroll på innerbogen och gjorde ibland sluta innan övergångarna för att jag tycker det är lättare att plocka tillbaka innerbogen då. Oftast trillade han bara iväg så fort det blev en sväng men sen fick vi till lite trevlig trav även i det varvet där hästen var "rak" i den bemärkelsen att han följde spåret och inte vek sej.
Nu till funderingarna:
När jag rider på tränsbett (gör oftast det nuförtiden) har jag svårare att komma åt bakbenen, och jag måste ofta ta ganska hårda tag i tyglarna för att korrigera om han t ex tappar balansen och man ska försöka rätta till kroppen eller sakta av.
Hur hade ni gjort då? Tagit fina hjälper och försökt jobba på något annat sätt, eller som jag gjort att jag tar i rejält när han inte svarar men i övrigt strävar efter små hjälper?
Och hur pass mycket prioriterar ni böjningen/avslappningen i början av "travträningen"? Det jag känner är att hästen själv blir mer avslappnad i överlinjen och får bra böjning när jag fått balansen och lydnaden (förståelse för vad han ska göra) även om jag inte prioriterar det särskilt högt i själva övergången. Han blir spänd när han inte vet riktigt vad han ska göra eller när han känner sej pressad. Men så fort jag får en bra trav i honom kan jag länga på tyglarna och så kommer avslappningen.
Normalt sett skulle jag jobbat ur en perfekt skritt, krävt samling i traven och brytit av så snart hästen faller ur - eller försökt korrigera omedelbart. Men på just honom (f.d. travare) känner jag att jag vill avdramatisera traven så han inte spänner sej pga höga krav, för när han spänner sej för mycket låser han höfterna och ryggen och vrider bakbenen helt fel + går inte att styra.
Vore intressant att höra hur ni andra skulle göra.
Först red vi bara ut en sväng i skogen och lullade omkring. När vi kom tillbaka jobbade jag med travövergångar. Jag prioriterade i princip bara ryggaktiviteten, alltså att hästen inte skulle låsa ryggen (som han lätt gör) att han inte skulle öka steglängden för mycket så han tappar balansen, och att han inte skulle trycka en massa åt något håll eller bli för rak (eller som han blir ibland - felvriden).
I högervarvet gick det riktigt bra, jag bad med sitsen om lite uppåt-trav och vi kunde rida lite volter och så. Ibland tappade han balansen eller strukturen i kroppen och bröt då av, men annars kändes det helt ok. Mycket bättre än vanligt.
I vänstervarvet har jag svårt för att korta av insidan och länga yttersidan - bogen faller in. Så där koncentrerade jag mej massor på att få kontroll på innerbogen och gjorde ibland sluta innan övergångarna för att jag tycker det är lättare att plocka tillbaka innerbogen då. Oftast trillade han bara iväg så fort det blev en sväng men sen fick vi till lite trevlig trav även i det varvet där hästen var "rak" i den bemärkelsen att han följde spåret och inte vek sej.
Nu till funderingarna:
När jag rider på tränsbett (gör oftast det nuförtiden) har jag svårare att komma åt bakbenen, och jag måste ofta ta ganska hårda tag i tyglarna för att korrigera om han t ex tappar balansen och man ska försöka rätta till kroppen eller sakta av.
Hur hade ni gjort då? Tagit fina hjälper och försökt jobba på något annat sätt, eller som jag gjort att jag tar i rejält när han inte svarar men i övrigt strävar efter små hjälper?
Och hur pass mycket prioriterar ni böjningen/avslappningen i början av "travträningen"? Det jag känner är att hästen själv blir mer avslappnad i överlinjen och får bra böjning när jag fått balansen och lydnaden (förståelse för vad han ska göra) även om jag inte prioriterar det särskilt högt i själva övergången. Han blir spänd när han inte vet riktigt vad han ska göra eller när han känner sej pressad. Men så fort jag får en bra trav i honom kan jag länga på tyglarna och så kommer avslappningen.
Normalt sett skulle jag jobbat ur en perfekt skritt, krävt samling i traven och brytit av så snart hästen faller ur - eller försökt korrigera omedelbart. Men på just honom (f.d. travare) känner jag att jag vill avdramatisera traven så han inte spänner sej pga höga krav, för när han spänner sej för mycket låser han höfterna och ryggen och vrider bakbenen helt fel + går inte att styra.
Vore intressant att höra hur ni andra skulle göra.