Den här veckan har varit mer eller mindre hysterisk. Det är inte bara högsäsong på jobbet utan dessutom har jag varit tvungen att få en del andra jobb klara just den här veckan eftersom jag drar till mitt nya hus på måndag. En av dessa saker har varit att göra kompendier. Jag hade två högar kompendier kvar att göra den här veckan, 35 st av en sort och 32 av en annan. Piece of cake tänkte jag, helt utan att reflektera över att den jag skulle göra 35 ex av var över 320 sidor. Det är mer än det tredubbla mot ett vanligt kompendium. Jag visste ju det här, det var bara det att jag inte tänkte efter. Förutom detta har det varit lite extrajobb med att förbereda för att kunna jobba på distans. Och så har det varit det vanliga förstås, som uppstår vid terminsstarterna.
Periodvis har det känts nästan som om håret har stått på ända och jag har gått in i stressläge. På fredagar brukar jag sluta vid fyra, men jag satt fortfarande kvar vid halv fem idag, stressad över två mejlutskick som jag borde gjort redan för ett par dagar sedan. Det fanns frågetecken kring dessa så jag ringde chefen för att få kvicka svar. Hon tyckte jag skulle släppa det och åka hem.
Så jag gjorde det. Men det tog några timmar innan stresskänslan släppte. Den här helgen måste jag ju också hinna packa färdigt och på söndag är det en ridkurs som jag så gärna skulle vilja gå på. Jag vet inte om jag hinner med det, men har möjlighet att anmäla i sista minuten i morgon om jag känner att jag det kan funka.
Och i morgon blir det nog sista gången jag rider P. På söndag hinner jag nog inte rida honom. Känns lite vemodigt.
Hela tillvaron håller ju på att skakas om i grunden för tillfället. Det är spännande och läskigt, samtidigt som jag ser fram emot det, men mest ser jag fram emot att få landa i allt det nya, hitta rutiner och nya sammanhang. Sådana här life make overs tar lite på krafterna. Det är i alla fall skönt att veta att jobbets högsäsong kommer att plana ut och att flyttkaoset kommer att redas ut, så småningom.
Periodvis har det känts nästan som om håret har stått på ända och jag har gått in i stressläge. På fredagar brukar jag sluta vid fyra, men jag satt fortfarande kvar vid halv fem idag, stressad över två mejlutskick som jag borde gjort redan för ett par dagar sedan. Det fanns frågetecken kring dessa så jag ringde chefen för att få kvicka svar. Hon tyckte jag skulle släppa det och åka hem.
Så jag gjorde det. Men det tog några timmar innan stresskänslan släppte. Den här helgen måste jag ju också hinna packa färdigt och på söndag är det en ridkurs som jag så gärna skulle vilja gå på. Jag vet inte om jag hinner med det, men har möjlighet att anmäla i sista minuten i morgon om jag känner att jag det kan funka.
Och i morgon blir det nog sista gången jag rider P. På söndag hinner jag nog inte rida honom. Känns lite vemodigt.
Hela tillvaron håller ju på att skakas om i grunden för tillfället. Det är spännande och läskigt, samtidigt som jag ser fram emot det, men mest ser jag fram emot att få landa i allt det nya, hitta rutiner och nya sammanhang. Sådana här life make overs tar lite på krafterna. Det är i alla fall skönt att veta att jobbets högsäsong kommer att plana ut och att flyttkaoset kommer att redas ut, så småningom.
