Sålde min häst som jag haft i 12,5 år i vintras. Han hade stått på ridskolan ett tag där jag tyckte de va inne alldeles för mycket och bortsett från en konflikt hade vi de egentligen ganska bra där. Men pga utevistelse och så valde jag att flytta till ett annat stall i närheten för att han skulle få va ute mer. Jag skulle ha helpension och hade skrivit kontrakt på de då jag studerar och inte hade tid med in-uttag och täckersbyten etc. 2 dagar innan jag skulle komma bort med hästen säger hon att hon har ändrade arbetsförhållanden och inte längre kommer kunna erbjuda helpension. Hon sa att jag är välkommen att stanna där ifall jag gör över till deras andra avtal annars måste hon säga upp mig. (Vad som gäller med regler osv där har jag faktiskt egentligen ingen aning om, ifall de ens får gå till så när man redan skrivit kontrakt?) Eftersom jag redan sagt upp den andra boxen så valde jag att ge de ett försök vilket ganska fort va precis så som jag visste. Tiden gick inte ihop och trots att jag verkligen gjorde allt jag kunde för att ha tid till alla dessa extra grejer så blev de såklart tjaffs. Efter att stallägaren sagt åt mig att jag skapade dålig stämning med detta kände jag mig väldigt kränkt och valde att ge upp. (har haft problem med social fobi i flera år och är verkligen ingen person som medvetet söker efter konflikter).
Tilläggas ska även att jag hört från flera håll att de som äger stallet är konstiga och brukar lösa problem lite hur som helst. Vi va två som lämnade stallet samma vecka pga samma person.
Eftersom mina föräldrar betalade de mesta och de inte finns fler stall här och att flytta honom till ett annat ställe skulle innebära ytterligare kostnader så valde jag helt enkelt att sälja honom. Jag va ledsen och så trött på folk men jag hade en köpare som känner både mig och hästen. Han har de så bra där och de första veckorna va de skönt att de löst sig. Detta va klart i början på Januari.
Jag trodde aldrig att detta skulle bli så tufft som de varit. Gråter varenda dag och saknar inte bara just den hästen, men känslan av att vara behövd, att vara i stallet, lukten, mocka, pyssla, rykta, gosa... saknar till och med tappskor!
Presterar sämre och sämre i skolan och har svårt att finna glädje i någonting och allt känns bara så tomt. Har ridit sammanlagt 20 år och haft egen häst eller foderhäst i 15 år. Min sambo är seriöst orolig för mig och jag kämpar verkligen för att försöka ta mig i kragen så han ska slippa må dåligt också. Men de är helt sjukt hur tomt de känns. Livet känns inte riktigt som de ska utan hästar. Har funderat på foderhäst, medryttare eller liknande men de är inte samma sak. Följer med en kompis ut till stallet ibland och rider lite på hennes ponny och försöker att dämpa de så gott jag kan. Har inte råd att köpa häst just nu och de lär dröja ett tag innan ekonomin tillåter de. Och kommer fortfarande ihåg den foderhäst jag hade, hur ledsen jag va när de ville ha igen honom.
Och är så förbannad för att jag gång på gång låter andra trampa på mig och knäcka mig.
Jag vet knappt varför jag skriver detta. Mer än att skriva av mig. Hur ska man hantera de? Hur ska man orka ta sig igenom de? Går de ens när man bara vill tillbaka till hästryggen? Någon som upplevt samma situation? Hur tog ni er igenom de?
Allt känns bara som ett enda stort misstag, att jag aldrig skulle flyttat från ridskolan från första början. Jag lät de jag älskar mest glida mig ur händerna och nu har jag ingen aning om hur jag ska göra...
Tilläggas ska även att jag hört från flera håll att de som äger stallet är konstiga och brukar lösa problem lite hur som helst. Vi va två som lämnade stallet samma vecka pga samma person.
Eftersom mina föräldrar betalade de mesta och de inte finns fler stall här och att flytta honom till ett annat ställe skulle innebära ytterligare kostnader så valde jag helt enkelt att sälja honom. Jag va ledsen och så trött på folk men jag hade en köpare som känner både mig och hästen. Han har de så bra där och de första veckorna va de skönt att de löst sig. Detta va klart i början på Januari.
Jag trodde aldrig att detta skulle bli så tufft som de varit. Gråter varenda dag och saknar inte bara just den hästen, men känslan av att vara behövd, att vara i stallet, lukten, mocka, pyssla, rykta, gosa... saknar till och med tappskor!
Presterar sämre och sämre i skolan och har svårt att finna glädje i någonting och allt känns bara så tomt. Har ridit sammanlagt 20 år och haft egen häst eller foderhäst i 15 år. Min sambo är seriöst orolig för mig och jag kämpar verkligen för att försöka ta mig i kragen så han ska slippa må dåligt också. Men de är helt sjukt hur tomt de känns. Livet känns inte riktigt som de ska utan hästar. Har funderat på foderhäst, medryttare eller liknande men de är inte samma sak. Följer med en kompis ut till stallet ibland och rider lite på hennes ponny och försöker att dämpa de så gott jag kan. Har inte råd att köpa häst just nu och de lär dröja ett tag innan ekonomin tillåter de. Och kommer fortfarande ihåg den foderhäst jag hade, hur ledsen jag va när de ville ha igen honom. Och är så förbannad för att jag gång på gång låter andra trampa på mig och knäcka mig.
Jag vet knappt varför jag skriver detta. Mer än att skriva av mig. Hur ska man hantera de? Hur ska man orka ta sig igenom de? Går de ens när man bara vill tillbaka till hästryggen? Någon som upplevt samma situation? Hur tog ni er igenom de?
Allt känns bara som ett enda stort misstag, att jag aldrig skulle flyttat från ridskolan från första början. Jag lät de jag älskar mest glida mig ur händerna och nu har jag ingen aning om hur jag ska göra...
