Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

Svartkatt

Trådstartare
Min erfarenhet av att umgås med dem som har diagnos är att det blir väldigt mycket lättare om jag vet att det finns en diagnos. Det är mycket lättare att förstå personen då.
Det här. Jag hade en kollega inom autismspektrat en gång. Han fungerade i de allra flesta fall som "alla andra" så det var inget man automatiskt märkte eller som förmedlades på något sätt. En av de första dagarna på arbetsplatsen råkade jag sätta mig på hans plats vid fikabordet. Han blev så upprörd att han inte klarade av att äta lunch den dagen.

Det var en annan kollega som berättade att han hade en autismdiagnos och att det här med stolen var väldigt viktigt för honom. Det underlättade att veta om det, jag hade ju inte satt mig på stolen med flit. Senare berättade kollegan själv om sin diagnos och att det fanns andra moment som kunde bli ett problem för honom. Ibland kunde de problemen också spilla över på arbetsuppgifterna, vilket var ännu viktigare att vi andra kände till så att vi inte utsatte honom för dem i onödan eller kunde ta över om vi märkte att det spårade ur.
 
Det här. Jag hade en kollega inom autismspektrat en gång. Han fungerade i de allra flesta fall som "alla andra" så det var inget man automatiskt märkte eller som förmedlades på något sätt. En av de första dagarna på arbetsplatsen råkade jag sätta mig på hans plats vid fikabordet. Han blev så upprörd att han inte klarade av att äta lunch den dagen.

Det var en annan kollega som berättade att han hade en autismdiagnos och att det här med stolen var väldigt viktigt för honom. Det underlättade att veta om det, jag hade ju inte satt mig på stolen med flit. Senare berättade kollegan själv om sin diagnos och att det fanns andra moment som kunde bli ett problem för honom. Ibland kunde de problemen också spilla över på arbetsuppgifterna, vilket var ännu viktigare att vi andra kände till så att vi inte utsatte honom för dem i onödan eller kunde ta över om vi märkte att det spårade ur.
Precis. Om man vet om diagnosen eller vad personen har svårigheter med, så är det mycket lättare att förutse och förebygga problem. Och veta att personen inte har samma förmåga att anpassa sig som neurotypiska.

Så man slipper hamna i situationer där man hindrar en kollega att äta genom att sätta sig på ”fel” stol. Det är inte självklart att det är vad som händer som man sätter sig fel, liksom.
 
Precis. Om man vet om diagnosen eller vad personen har svårigheter med, så är det mycket lättare att förutse och förebygga problem. Och veta att personen inte har samma förmåga att anpassa sig som neurotypiska.

Så man slipper hamna i situationer där man hindrar en kollega att äta genom att sätta sig på ”fel” stol. Det är inte självklart att det är vad som händer som man sätter sig fel, liksom.
Men det fallet är väl ett bra exempel på att det det är informationen om personens behov och tillämpliga anpassningar som är relevant, medan informationen om diagnos är närmast irrelevant.

Vet man att ingen ska sätta sig på den stolen, för att det är en rutin som arbetsplatsen har sanktionerat pga. hen behöver den så funkar det. Oavsett om någon vet varför behovet finns. Det räcker att veta att ett behov finns och ta hänsyn.

Får någon veta att personen X har diagnosen autism så är det från det närmast omöjligt att på något sätt förutse att man ska följa en rutin för stolsplacering. Lika som det skulle vara direkt olämpligt att göra antagandet att det skulle finnas en sådan rutin och agera efter det kring en individ där så inte är fallet.

Finns det anledning att bete sig olika mot individen beroende på om infon är:
Ingen annan ska sitta på den stolen för att AG har beslutat om den rutinen.
Ingen annan ska sitta på den stolen för att X har ett stort behov att alltid kunna använda samma plats.
Ingen annan ska sitta på den stolen för att X har diagnosen autism.
 
Men det fallet är väl ett bra exempel på att det det är informationen om personens behov och tillämpliga anpassningar som är relevant, medan informationen om diagnos är närmast irrelevant.

Vet man att ingen ska sätta sig på den stolen, för att det är en rutin som arbetsplatsen har sanktionerat pga. hen behöver den så funkar det. Oavsett om någon vet varför behovet finns. Det räcker att veta att ett behov finns och ta hänsyn.

Får någon veta att personen X har diagnosen autism så är det från det närmast omöjligt att på något sätt förutse att man ska följa en rutin för stolsplacering. Lika som det skulle vara direkt olämpligt att göra antagandet att det skulle finnas en sådan rutin och agera efter det kring en individ där så inte är fallet.

Finns det anledning att bete sig olika mot individen beroende på om infon är:
Ingen annan ska sitta på den stolen för att AG har beslutat om den rutinen.
Ingen annan ska sitta på den stolen för att X har ett stort behov att alltid kunna använda samma plats.
Ingen annan ska sitta på den stolen för att X har diagnosen autism.
Du menar att en diagnos inte säger någonting om en person? Varför är det då en funktionsnedsättning, om det inte betyder något att man har den.

För egen del så är det framförallt i samspelet som det är bra att veta. En person kan framstå som socialt lomhörd och självcentrerad, och om personen har en diagnos så förstår man varför och tar det inte personligt.

Det är väl inte konstigare än att det underlättar om man får veta om en kollega har en hörselskada eller vilken annan funktionsnedsättning som helst?
 
Du menar att en diagnos inte säger någonting om en person? Varför är det då en funktionsnedsättning, om det inte betyder något att man har den.

För egen del så är det framförallt i samspelet som det är bra att veta. En person kan framstå som socialt lomhörd och självcentrerad, och om personen har en diagnos så förstår man varför och tar det inte personligt.

Det är väl inte konstigare än att det underlättar om man får veta om en kollega har en hörselskada eller vilken annan funktionsnedsättning som helst?
Funktionsvariation är den korrekta termen numera ;)
 
Du menar att en diagnos inte säger någonting om en person? Varför är det då en funktionsnedsättning, om det inte betyder något att man har den.

För egen del så är det framförallt i samspelet som det är bra att veta. En person kan framstå som socialt lomhörd och självcentrerad, och om personen har en diagnos så förstår man varför och tar det inte personligt.

Det är väl inte konstigare än att det underlättar om man får veta om en kollega har en hörselskada eller vilken annan funktionsnedsättning som helst?

Diagnosen i sig säger att personen har vissa svårigheter, som faller inom ett spektrum. Diagnosen säger ju inget, eller i alla fall väldigt lite, om vilka svårigheter personen har.

Det är till exempel vanligt att personer med autism har olika sociala svårigheter, men hur det yttrar sig kan variera väldigt. Långt ifrån alla framstår som "socialt lomhörda". Att "bara" veta att en person har autism, är som upplagt för missförstånd och sårade känslor just för att autism kan visa sig på så olika sätt. Detsamma gäller säkert även andra NPF-diagnoser.

Jag tycker att det på sätt och vis är precis samma sak som om en person har en hörselnedsättning. Jag har t. ex. en vän som inte hör något på sitt ena öra. För hen är det ju oerhört mycket smidigare att hens omgivning vet att hen inte hör på den sidan, och vilka anpassningar hen behöver därför, än om omgivningen vet att hen har en hörselnedsättning och kanske försöker anpassa sig utifrån sina egna tidigare erfarenheter/fördomar om personer med hörselnedsättning.

Någon annan med en annan hörselnedsättning kanske behöver att man pratar lite högre, tydligare och/eller långsammare. Ytterligare någon kommunicerar kanske med teckenspråk. En tredje behöver kanske inga anpassningar alls, men kan säga "Ursäkta, vad sa du?" lite oftare än genomsnittet.

Så på så vis är det väl en hel del likheter, i det att ingen av diagnoserna säger vad just den personen behöver för anpassningar/stöd/hjälp.
 
Om diagnosen inte betyder nånting, varför ska omgivningen anpassa sig?

För att personen som har diagnosen har ett behov av anpassningar, kanske? Varför ska omgivningen behöva veta varför en person har ett visst behov, om personen inte är bekväm med att dela med sig?

Det blir lätt då att någon slags bedömning läggs på vilka man "behöver" ta hänsyn till, och vilka man inte "behöver" ta hänsyn till. Om man har ett visst behov på grund av "godtagbar" diagnos ska omgivningen anpassa sig, men om man inte har en "godtagbar" diagnos som stärker ens behov, så behöver inte omgivningen ta någon hänsyn? Det blir väl inte så bra?
 
Poängen är väl att man funkar annorlunda?

Jag fattar inte riktigt varför det å ena sidan är självklart att massor av hänsyn måste tas, å andra sidan säger diagnosen ingenting.

Om diagnosen inte betyder nånting, varför ska omgivningen anpassa sig?
Det får du fråga någon annan som har sagt så.
Nja. Funktionsnedsättning är fortfarande gångbart och okej.
Inte i de kretsar jag är iaf. Jag vet ingen som tycker att det är ett korrekt uttryck. Främst kanske eftersom uttrycket är rätt nedsättande, vilket inte alltid stämmer. Det finns många med ADHD/autism som fungerar bättre i vissa situationer än vad neurotypiska gör. Därav passar variation bättre, det är ju inte så att vi är sämre på allt.
 
  • Gilla
Reactions: MML
Fast det är ju inte konstigt att man i möten med andra har vissa förväntningar. Jag har en tonåring med adhd och autism. Jag har ju haft en bild i mitt huvud av vad en tonåring i en viss ålder klarar av och inte klarar av. Den bilden har jag baserat på mig själv till stor del. Jag har inte adhd eller autism. Så för min del som förälder har diagnosen gett värdefull information och en känsla av att det är ok om vissa saker är svårare för min tonåring än de var för mig. Det är inte jag som förälder som misslyckats utan det är adhd/autism som har gjort det svårare att klara av sånt som jag i samma ålder klarade utan problem och ofta inte ens var medveten om kunde vara ett problem.

Så jag tänker att om jag som känner mitt barn så otroligt väl får nåt ut av att veta om diagnosen så borde andra som inte känner mitt barn också kunna få värdefull information genom att göras medvetna om diagnosen och därmed kunna bemöta min tonåring på ett bättre och mer empatiskt sätt.

Sen kommer det alltid finnas människor med fördomar om diagnoser men jag tänker att de människorna hade nog haft fördomar mot de flesta som avviker från normen diagnos eller inte.

Vi verkar ha väldigt olika syn på föräldraskap. Jag ser det inte som ett misslyckande som förälder om barnet har svårt med något, varken med eller utan NPF-diagnos. Jag ser det mer som att alla människor har olika behov, olika svårigheter och olika styrkor.

Autism och ADHD är bra på så sätt att det ger rätt till ett annat stöd och annan hjälp, än om man inte har de diagnoserna. Det kan också bli lättare att förstå hur diagnosen påverkar barnet/partnern/vännen/kollegan etc. Det jag reagerar på är när det liksom krävs en diagnos för att "försvara" att ett särskilt behov finns, eller att något är svårt. Jag ser inte att det är något positivt varken för den med autism, eller den utan autism som då kanske får ett bemötande som inte alls blir bra för den personen, för att den "borde klara" något den inte klarar t. ex.
 
Det får du fråga någon annan som har sagt så.

Inte i de kretsar jag är iaf. Jag vet ingen som tycker att det är ett korrekt uttryck. Främst kanske eftersom uttrycket är rätt nedsättande, vilket inte alltid stämmer. Det finns många med ADHD/autism som fungerar bättre i vissa situationer än vad neurotypiska gör. Därav passar variation bättre, det är ju inte så att vi är sämre på allt.
Fast i vårt samhälle är det en nedsättning av vissa funktioner vi har. Jag har ADHD och det ställer till endel problem för mig, just för att det är en nedsättning av mina funktioner.

Men släpper det här, är inte så relevant för tråden.
 
Varför är det sorgligt och tråkigt att neurotypiska inte har superkrafter som gör att de förstår alla andra genast?

Det var väl ändå inte riktigt så jag skrev?

Jag håller med dig om att det är förståelsen som är problemet. Att många anser att ett särskilt behov eller "avvikande" från normen ska behöva förklaras med en NPF-diagnos för att (kanske, efter personens egen bedömning utifrån given information) kunna mötas med förståelse. Jag tycker att det är sorgligt att det så ofta är så. Att det är mer acceptabelt att säga "Jag har autism, så jag kan vara lite socialt klumpig" än att säga "Jag kan ha lite svårt med det sociala i bland".

Jag tycker att det är sorgligt och tråkigt för att det både bidrar till att stigmatisera NPF-diagnoser (det är ju bara personer som är "konstiga"/avvikande/har lite ovanligare behov som behöver "ursäkta sig" med sin diagnos) och gör att många fortsätter att ha fördomar om hur personer med t. ex. autism och/eller ADHD "är".

Jag tycker att det borde vara lika självklart att acceptera och visa förståelse för "För mig är det väldigt viktigt att få sitta på just den platsen på våra möten, och jag koncentrerar mig bättre om jag pillar på den här fidget spinnern under tiden du pratar" oavsett om personen har en NPF-diagnos som hen är öppen med, eller om hen inte är öppen med en eventuell diagnos eller helt enkelt inte har någon diagnos men ändå har vissa lite mer "ovanliga" behov.
 
Inte i de kretsar jag är iaf. Jag vet ingen som tycker att det är ett korrekt uttryck. Främst kanske eftersom uttrycket är rätt nedsättande, vilket inte alltid stämmer. Det finns många med ADHD/autism som fungerar bättre i vissa situationer än vad neurotypiska gör. Därav passar variation bättre, det är ju inte så att vi är sämre på allt.
Dom jag träffat på och jag själv tycker att funktionsnedsättning är korrekt, det är trots allt vad det är. Det betyder dock inte att man är dum eller så, det betyder bara att vi har svårigheter som dom som inte har diagnoserna inte har.

Sen är jag inte sämre på att göra saker och ting än andra däremot så kräver jag ev mer anpassningar och förberedelser och sådant innan jag kan göra vissa saker. Jag kan tex inte jobba med det som "vanliga" kan göra pga min nedsättning i funktion. Många dagar kan jag utan problem medans jag övht inte kan det andra dagar.
 
Dom jag träffat på och jag själv tycker att funktionsnedsättning är korrekt, det är trots allt vad det är. Det betyder dock inte att man är dum eller så, det betyder bara att vi har svårigheter som dom som inte har diagnoserna inte har.

Sen är jag inte sämre på att göra saker och ting än andra däremot så kräver jag ev mer anpassningar och förberedelser och sådant innan jag kan göra vissa saker. Jag kan tex inte jobba med det som "vanliga" kan göra pga min nedsättning i funktion. Många dagar kan jag utan problem medans jag övht inte kan det andra dagar.

Jag tror att det är väldigt individuellt och att man helt enkelt får försöka ha förståelse för "båda sidor". Vissa tycker att funktionsnedsättning utgår från någon slags neurotypisk norm, och att det är där själva "nedsättningen" ligger. Då kanske man tycker att det låter nedlåtande och som att det är "fel" på personen som är funktionsnedsatt. Andra tycker att funktionsvariation låter som att man "tar bort" själva svårigheterna som man möts av, som att man inte har andra behov än samhällsnormen ger plats för.
 
Dom jag träffat på och jag själv tycker att funktionsnedsättning är korrekt, det är trots allt vad det är. Det betyder dock inte att man är dum eller så, det betyder bara att vi har svårigheter som dom som inte har diagnoserna inte har.

Sen är jag inte sämre på att göra saker och ting än andra däremot så kräver jag ev mer anpassningar och förberedelser och sådant innan jag kan göra vissa saker. Jag kan tex inte jobba med det som "vanliga" kan göra pga min nedsättning i funktion. Många dagar kan jag utan problem medans jag övht inte kan det andra dagar.
Jag tycker att det är ett sjukt tråkigt begrepp som inte stämmer överhuvudtaget. Funktionsnedsättning är så långt ifrån det enda man har. Därav blir namnet bara nedsättande och pekar på att vi skulle vara sämre överlag, det är ju tillomed i ordet. Och för många är det långt ifrån sanningen. I vissa saker är vi sämre, andra bättre. Därav ordet variation. Det betyder inte att man inte behöver hjälp med de sakerna man har svårare för, självklart ska man få anpassning där! För det är just det variation betyder. Men de flesta behöver knappast anpassning med allt, även om det givetvis existerar sådana individer också.
 
Det var väl ändå inte riktigt så jag skrev?

Jag håller med dig om att det är förståelsen som är problemet. Att många anser att ett särskilt behov eller "avvikande" från normen ska behöva förklaras med en NPF-diagnos för att (kanske, efter personens egen bedömning utifrån given information) kunna mötas med förståelse. Jag tycker att det är sorgligt att det så ofta är så. Att det är mer acceptabelt att säga "Jag har autism, så jag kan vara lite socialt klumpig" än att säga "Jag kan ha lite svårt med det sociala i bland".
I mitt fall som har så är jag inte socialt klumpig på något vis, jag har emellanåt enormt svårt med det sociala dock i form av en galen kamp och begränsningar hos mig själv. Jag har faktiskt i stort sett alltid blivit bemött med acceptans, förståelse från folk dock kan man inte begära då jag knappt själv förstår varför det blir som det blir.
Jag tycker att det borde vara lika självklart att acceptera och visa förståelse för "För mig är det väldigt viktigt att få sitta på just den platsen på våra möten, och jag koncentrerar mig bättre om jag pillar på den här fidget spinnern under tiden du pratar" oavsett om personen har en NPF-diagnos som hen är öppen med, eller om hen inte är öppen med en eventuell diagnos eller helt enkelt inte har någon diagnos men ändå har vissa lite mer "ovanliga" behov.
Grejen är att för folk som inte har en npf diagnos tex så är det omöjligt att förstå hur illa det faktiskt blir om man man råkar sätta sig på stolen som den inte får. Det är inte ens någonting som den kan föreställa sig händer. Förklarar man inte att man har den och den diagnosen och därför är det enormt viktigt så är det svårt för en "normal fungerande" att komma ihåg anledningen då den inte har en annan anledning att inte sitta på stolen än att "personen vill inte det". Då kanske en "normal" person skämtar och "haha nu satte jag mig här" i en sekund, och sen är den dagen förstörd.

Jag skulle aldrig nånsin kräva att någon har förståelse för mina problem för jag förstår dom inte själva, det finns ingen logik i dom. Däremot så måste folk acceptera att jag är som jag är, att acceptera utan att förstå att jag vissa gånger inte kan prata alls med en person medans jag kan byta rum och prata fritt igen. Det är liksom ingen "normal" person som är sådan.
 
Jag tycker att det är ett sjukt tråkigt begrepp som inte stämmer överhuvudtaget. Funktionsnedsättning är så långt ifrån det enda man har. Därav blir namnet bara nedsättande och pekar på att vi skulle vara sämre överlag, det är ju tillomed i ordet. Och för många är det långt ifrån sanningen. I vissa saker är vi sämre, andra bättre. Därav ordet variation. Det betyder inte att man inte behöver hjälp med de sakerna man har svårare för, självklart ska man få anpassning där! För det är just det variation betyder. Men de flesta behöver knappast anpassning med allt, även om det givetvis existerar sådana individer också.
Grejen är att för mig är det ren fakta, jag har en funktionsnedsättning, jag fungerar inte överallt, min funktion är såpass nedsatt att den har en negativ effekt på mitt liv. Det är inte en variant i mitt fall. En variant hade inneburit att jag fungerar konstant på ett visst plan vilket jag inte gör.

Folk får kalla det vad dom vill, men jag vill inte att folk säger att jag har en funktionsvariant för det tycker inte jag att jag har. Jag är väldigt nedsatt i många fall när det gäller funktionen. Funktionsnedsättning för mig är inte lika med oduglig eller dum, det är för mig lika med att jag faktiskt inte fungerar i samhället.
 
Fast jag kan nog tycka att det är en viktig detalj om personen har en diagnos om den beter sig på ett sätt som påverkar andra. Som i exemplet med min kollega som blev så upprörd över att jag råkade sätta mig på hans stol. Eftersom han har en diagnos accepterade alla det. Har väldigt svårt att se att omgivningen skulle acceptera att en person utan diagnos ställer till ett världskrig för att någon har råkat sätta sig på ”fel” stol i fikarummet. Personen kunde också säga saker som definitivt hade lett till samtal med chefen om en annan person sagt det. Finns det en diagnos förklarar det mycket i många fall. Utan diagnos är det en ouppfostrad och rent av elak person.

Däremot så är ju självklart inte alla personer med autismdiagnos likadana. Vad som stämmer på en person kanske inte alls stämmer på en annan. Men förståelsen från omgivningen är i många fall högre om omgivningen vet om bakomliggande orsaker till att personen beter sig som hen gör.
 
Det var väl ändå inte riktigt så jag skrev?

Jag håller med dig om att det är förståelsen som är problemet. Att många anser att ett särskilt behov eller "avvikande" från normen ska behöva förklaras med en NPF-diagnos för att (kanske, efter personens egen bedömning utifrån given information) kunna mötas med förståelse. Jag tycker att det är sorgligt att det så ofta är så. Att det är mer acceptabelt att säga "Jag har autism, så jag kan vara lite socialt klumpig" än att säga "Jag kan ha lite svårt med det sociala i bland".

Jag tycker att det är sorgligt och tråkigt för att det både bidrar till att stigmatisera NPF-diagnoser (det är ju bara personer som är "konstiga"/avvikande/har lite ovanligare behov som behöver "ursäkta sig" med sin diagnos) och gör att många fortsätter att ha fördomar om hur personer med t. ex. autism och/eller ADHD "är".

Jag tycker att det borde vara lika självklart att acceptera och visa förståelse för "För mig är det väldigt viktigt att få sitta på just den platsen på våra möten, och jag koncentrerar mig bättre om jag pillar på den här fidget spinnern under tiden du pratar" oavsett om personen har en NPF-diagnos som hen är öppen med, eller om hen inte är öppen med en eventuell diagnos eller helt enkelt inte har någon diagnos men ändå har vissa lite mer "ovanliga" behov.
Men om den neurotypiske kanske också hellre sitter i den stolen?

Är det ok att då säga ”Tja, vi tycker båda den stolen är bäst, och nu satte jag mig först, så…”

Jag antar att om den med och den utan diagnos båda vill sitta på en specifik stol, så är det den utan som ska anpassa sig och avstå? Om det inte finns en funktionsnedsättning, så är det inte alls lika självklart.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Mitt ena barn utreddes under försommaren och diagnosticerades med medelsvår ADHD samt autism grad 1. Hen är 7 år så ganska liten, och...
2
Svar
28
· Visningar
6 230
Senast: Snurrfian
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok När man ska jobba med och stötta människor i lång arbetslöshet och behov av särskilt stöd att komma ut på arbetsmarknaden, pga...
Svar
0
· Visningar
432
Senast: IngelaH
·
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 803
Senast: Fazeem
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
6 139
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp