Frånvarande pappa kommer tillbaka...

[Inte_Ung]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Jag tycker att du har helt rätt, I_U

Tack!
Jag vet ju av egen erfarenhet hur det blir sedan.
Och visst blev jag ledsen som barn många gånger över sveken och frånvaron.
Men om jag inte hade ens haft den kontakt som jag hade, så hade jag dessutom blivit en vilsen vuxen.

Jag förstår att man som mamma vill skydda barnen från besvikelser och att bli ledsna.
Men ibland så innebär det bara att man skjuter upp problemet till framtiden, och då kommer det tillbaka och är värre.
Alla verkar att ha ett stort behov av att veta sitt ursprung.
Även om pappan inte tar sitt ansvar och är just pappa, så är han i alla fall en del av ursprunget.

 

[Inte_Ung]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Jag hade en tröja och ett mycket bra studio-foto.
Fotot var viktigt, för annars så hade han nog fått både horn och svans i min fantasi.
Det var skönt att se att han såg alldeles normal och ofarlig ut.

Till och från så har jag haft kontakt med min pappa.
Och det gör att jag nu har kunnat förstå att hans kännslovärld är så skadad att han inte är kapabel att vara en pappa över huvud taget.
Och det är ju ingen idé att vara arg eller bitter över en människas oförmåga.
Den rår han ju liksom inte för.

 

[Bubbla]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Vill bara tacka för alla svar och råd. Har gett mig i alla fall lite mer att fundera på även om åsikterna verkar gå isär.
Det är intressant att höra som Inte_Ung som faktiskt suttit mitt i situationen som barn. Och snuffsan och pigleton som suttit på min sida. Och alla ni andra såklart, som ser det utifrån. Jag har också pratat med min sambo om detta (såklart, det är ju "hans" barn också) och även han har en pappa som hört av sig mycket sporadiskt under hans uppväxt, hans kommentar var att det förmodligen inte ger barnen mycket att träffa pappa, speciellt om det blir lika som det varit igen, så kände han, men det beror säkert på många olika faktorer hur man känner.

Jag har absolut inga intentioner att låta detta gå till någon rättssak, det vill jag inte utsätta barnen för och det är ju trots allt de som är viktigast i detta sammanhang, jag vet att han har laglig rätt att träffa sina barn.
Jag känner bara att om man inte har använt sig av den rätten (egentligen tycker jag att man bara har skyldigheter som förälder, inga rättigheter gentemot barnen) på sju år, då kunde han vänta med det tills barnen själva vill höra av sig. Den dagen står jag gärna till hands för dem, för då vet jag att det verkligen är de som vill.
Just nu känns det bara svårt, visst man kan inte skydda sina barn från alla besvikelser, kanske behöver de själva uppleva hur deras pappa är och sedan kan de gå vidare och kanske konstatera hur det är. Jag har ju inte haft någon kontakt med honom på sju år, men vad jag hört av hans föräldrar (som jag haft en del kontakt med) har han inte förändrats mycket. Vad jag vet har han ingen fast adress, han har dessutom skaffat ett till barn för drygt ett år sedan med en tjej han flyttade ifrån ett halvår innan barnet föddes. Vet inte hur mycket ansvar han tar för detta barn. det känns också svårt, hur ska de reagera på det?
Har bestämt mig för att prata med honom i alla fall, fråga varför nu och så.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Jag förstår att man som mamma vill skydda barnen från besvikelser och att bli ledsna. Men ibland så innebär det bara att man skjuter upp problemet till framtiden, och då kommer det tillbaka och är värre.

Klokt Inte_Ung!

Jag känner till ett fall där mamman blev gravid som 18-åring, pappan försvann och mamman vägrade att prata med sonen om pappan - "därför han var ändå inget att ha och sonen skulle bli gruvligt besviken".

När barnet var 16-17 år sökte han upp pappan, pappan smällde igen dörren framför näsan på honom och ville aldrig se honom mer.

Mamman och sonen träffas aldrig numera (mamman är 65 och sonen vuxen numera) och även om det givetvis inte beror enbart på pappan, så tycker jag att du Inte_Ung har en bra poäng. Smärtan kommer - förr eller senare.

Men jag tänker på att Bubbla skriver att hon svarar "svävande att han inte har tid eller nåt" om barnen frågar. Jag tror inte att det är bra, det understryker känslan av att inte vara önskvärd - har man inte tid - ja, då har man valt något annat, viktigare i livet.

Jag tror att man skall vara öppen och tydlig och berätta för barnen hur det var när mamma och pappa gick isär och att mamma faktiskt inte vet varför pappan inte hör av sig. Att vara öppen och tydlig innebär inte att man säger allt, men jag tycker nog att man kan tala om för barnen varför det blev så fel.

 

[Inte_Ung]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

När barnet var 16-17 år sökte han upp pappan, pappan smällde igen dörren framför näsan på honom och ville aldrig se honom mer.

Då kan det gå riktigt illa.
För det finns ingen "barn"-tid kvar att bli hel på.
Om man fortfarande är barn, så finns det tid att knyta an till någon annan.

Mamman och sonen träffas aldrig numera (mamman är 65 och sonen vuxen numera) och även om det givetvis inte beror enbart på pappan, så tycker jag att du Inte_Ung har en bra poäng.

Min mamma och jag har en mycket bra kontakt i dag.
Litet för mycket för min smak ibland, men ändå.
Hon svarade alltid sanningsenligt "Jag vet inte" när jag frågade efter pappa.
Pappa lämnade mig när jag var 5 år.
Han klarade inte av att mamma inte längre ville leva med honom.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Då kan det gå riktigt illa.
För det finns ingen "barn"-tid kvar att bli hel på.
Om man fortfarande är barn, så finns det tid att knyta an till någon annan.

Det har tyvärr gått illa för denne man också - samt hans barn.

Jag tycker att det känns bra att Bubblas barn har hennes sambo i alla fall! Det kommer att hjälpa dem enormt. Finns en pappa som fungerar, så känner barnen (tror jag) störst tillit till honom och det är han som blir förebild.

En sak bara, som jag själv ifrågasätter lite grand - det är när styvföräldrar säger: "jag är inte din mamma/pappa - du har en riktig mamma/pappa som ingen kan ta ifrån dig".

Är man barn då och inte ser den så kallade riktiga mamman/pappan så kan man lätt känna att man ingen mamma/pappa har. Varken den frånvarande föräldern eller den som faktiskt fungerar som en mamma/pappa i familjen... var skall man då lägga tilliten?

Jag vet en styvfar som säger till sina barn att de är hans - även om de inte har biologiskt blodsband. Han vill att de skall känna att han är deras far. Barnen kan skilja på hemmapappa och bortapappa. När bortapappa (som de hälsar på ibland) tappar besinningen och blir arg utan orsak och aldrig sätter upp några regler för hur saker och ting skall vara - då är det rätt skönt att komma hem till mamma och pappa (och ah känns då som den trygga och "riktiga").

De barnen jag talar om, de känner sin biologiska pappa, men i de fall barnen inte gör det, så tror jag att en bra styvmamma eller styvpappa kan fylla funktionen av en bra förälder. Då är det lite synd att ständigt påminna barnen om att "jag är inte er pappa egentligen".

För vad är en pappa/mamma egentligen?

För mig är den person som erbjuder omsorg, fostran och kärlek förälder. Alldeles oavsett biologin.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Jag har valt att tillåta all kontakt för att sonen själv ska kunna skapa sig en bild av sin pappa, även om han så småningom med all säkerhet kommer att vara besviken på honom så har han ändå fått chansen till en egen bild och en egen kontakt med honom. Jag får bara se till att vara där och stötta och finnas där när det behövs. Dessutom så är det väl egentligen inget val att tillåta eftersom pappan som sagt har rätt till sitt barn oavsett vad jag säger eller vill.

Usch, det måste kännas hårt - men å andra sidan behöver du aldrig känna att du varken förskönat honom eller smutskastat honom.

Pappans handlingar får stå för honom. Det är tufft för ett barn att acceptera, men om du hjälper till och stöttar så kan det kanske lindra lite.

Jag tycker synd om de barn som har föräldrar som sviker dem två gånger. Först kanske pappan ständigt skyller på att "han inte hinner, måste jobba eller gå på fest" eller vad det kan vara. Sedan säger den andra föräldern: "pappa älskar dig, han har bara inte tid, just nu - det måste du förstå" (bara för att man är så rädd för att smutskasta honom.)

Jag tycker att det är ett svek, för jag tror barn behöver känna att de har rätt att vara besvikna. Som Snuffsan skrev, för länge sedan, om sin dotter. När pappan är en skitstövel, så behöver barnet få veta att hennes känslor är befogade. Han gör fel och flickan måste få veta att hon inte skall behandlads på det viset...

 

[pigleton]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Jag försöker att aldrig ge sonens pappa några känslor eller egenskaper som jag inte kan garantera att han har. Så när sonen frågar efter honom så ringer vi för att se om han svarra, händer ofta att han inte svarar, byter dessutom telefonnummer ofta, tidigare var dessutom pappan hemlös så det var inte helt enkelt att svara när sonen frågade var hans pappa bodde. När pappan var borta en av sina längre perioder (10 månader) så sa jag oftast att jag vet inte men jag tror att pappa är sjuk när sonen frågade. Stämmer väl till viss del med tanke på drogmissbruket.

Sonen är idag 5½ år, han har en manlig förebild i min sambo (snart äkta man ) och min sambo har klivit in i rollen som pappa. I början förklarade vi ofta när någon refererade till sambon som pappa men det har vi slutat med nu. Känns oviktigt. Dessutom är sambon den enda sonen minns har bott med oss. Pappan och jag separerade när sonen var två år och sedan träffade jag min sambo när sonen var 2½ år.

Jag försöker påminna mig själv om att jag inte är ansvarig för pappans och sonens kontakt utan det är upp till pappan och jag ställer upp när pappan själv visar intresset. Sen är det som sagt bara att ta hand om sonen när han är ledsen för att pappa är borta, mer kan jag inte göra tycker jag.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Bra att du inte tar på dig mer ansvar än du gör. Det är nog lätt att man som förälder vill mer, önskar mer och engagerar sig långt mycket mer än man någonsin kan få utdelning för.

Ditt förhållande till exet låter sunt. Många kämpar förtvivlat för att få deras barns fäder (varför är det oftats papporna som sviker?) att bli något de aldrig varit, något de aldrig kommer att bli...

All heder åt din sambo som är en pappa!

 

[pigleton]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Jag har lärt mig på vägen.
I början när vi precis separerat var allt frid och fröjd, exet hade lägenhet, jobb bil och tog sonen varannan vecka. Jag var skeptisk men det funkade ok. Sen träffade exet en ny tjej. Då började trasslet, helt plötsligt hade han inte råd att ha sonen, jag lånade ut pengar, skickade med blöjor, välling och mat. De perioder han var hos pappan blev mindre och mindre. Sen gick allt bara neråt, pappan förlorade jobb, lägenhet och bil, flyttade in hos den nya tjejen och nu kunde han inte ha sonen alls utan han kom till oss lite då och då. Snäll som jag var öppnade jag dörren då han kom ibland flera gånger om dagen. För det mesta satt han dock i soffan och pratde mer med mig än med sonen.

Första gången jag verkligen fattade att han hade problem kom han upp och betedde sig mycket underligt, först sa han att han bara var trött, han gick in i sonens rum och höll på att somna sittandes i sängen. Jag fick ut han därifrån och hällde i han kaffe då jag trodde att han var rejält full. Så småningom fick vi ut honom därifrån efter att ha svarat nej på att låna ut pengar.

En tid senare träffade jag på honom när jag och sonen var ute och gick, jag ifrågastatte hans beteende mot sonen och fann mig då upptryckt mot väggen. När smockan hängde i luften bad jag honom tänka på sonen som stod bredvid och grät. Han stack och sen var han borta ett bra tag.

Efter en tid hörde han av sig och ville prata, då berättade han om sitt missbruk och poletten trillade ner. Han sa sig avra drogfri och jag gick med på att åka med sonen till honom men vara närvarande hela tiden, han bodde då på en bondgård hos sina fd fosterföräldrar. Det funkade ett par månader och sista gången fick sonen sova över en natt. Sen var det kört igen och han försvann i flera månader igen.

Nu har jag bestämt mig för att inte låta honom styra mitt liv längre. Jag låter sonen ringa och han får prata med sonen när han ringer men de får inte träffas i vårt hem utan min pappa ställer upp när det behövs. Jag gör inga ansträngningar för att hålla kontakt utan den biten får han själv ansvara för.

Sambon är underbar, han har verkligen tagit till sig sonen och sonen avgudar honom.

Sorry för kidnappningen av tråden bubbla

 

[mandalaki]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

En sak bara, som jag själv ifrågasätter lite grand - det är när styvföräldrar säger: "jag är inte din mamma/pappa - du har en riktig mamma/pappa som ingen kan ta ifrån dig".

Jag tycker det är dags att omvärdera "riktig pappa". För mig är en riktig pappa Den Som Är Där, oavsett om han är biologisk pappa eller inte

 

[Inte_Ung]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

En sak bara, som jag själv ifrågasätter lite grand - det är när styvföräldrar säger: "jag är inte din mamma/pappa - du har en riktig mamma/pappa som ingen kan ta ifrån dig".

........

För vad är en pappa/mamma egentligen?

För mig är den person som erbjuder omsorg, fostran och kärlek förälder. Alldeles oavsett biologin.

Jag ser det inte riktigt så.
Utan det är mera att att styvföräldrarna på det viset tar sin egen plats hos barnet.
Inte den frånvarande mammans/pappans plats.
Barn har massor av platser, så det är ju bara att ta en egen.

Man behöver inte kallas för mamma eller pappa, man kan kallas Bosse eller Lisa och stå för tryggheten ändå.

Mina stora barn har en underbar pappa.
Vi samarbetar om barnen och han tar både ansvar och praktiskt mera än hälften, vilket också jag gör så att barnen får mer än 100%.
Sedan så har barnen min sambo också.
Och han är alldeles sig själv med en egen plats.
Barnen går till den som lättast finns tillgänglig av oss tre.
Dock så har vi vissa specialiteter där de kan favoricera en av oss, men det har med olika kompetens att göra.
Och äldsta ser det utan att fundera på saken som att hon har 3 föräldrar.

Man behöver inte vara pappa eller mamma för att stå för tryggheten, man kan vara bara sig själv också.

 

[mandalaki]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Samtidigt förstår jag Snuffsan också. Fy satan att se sitt barn svikas gång på gång av sin pappa.

Men ändå är jag på din linje. Det är bättre att ha sett den där pappan och fått en bild av honom än att inte ha en aning. Det man inte har en aning om tenderar man att idealisera.

Jag vet en äldre tonårspojke som fantiserade om och idealiserade sin frånvarande pappa. I sina fantasier såg han hur han och pappan åkte ut på fisketurer ihop, som han sett på film. Sen dök pappan upp och då fick pojken gå på stan och köpa hasch åt honom :smirk:

Hur ont det än gjorde så tror jag att det var bättre för pojken att se vem hans pappa verkligen var. Smärtsamt - men samtidigt fick han ett slags förklaring till varför pappan inte velat veta av honom under så många år.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Jag tycker det är dags att omvärdera "riktig pappa". För mig är en riktig pappa Den Som Är Där, oavsett om han är biologisk pappa eller inte

japp, precis min åsikt. "Riktig" är den pappa som finns där både i glädje och sorg.

Ändå verkar människor vara så fast i normen att de inte ens tänker på det... Som ett exempel; en flicka blir illa behandlad i skolan. Mamman och styvpappan rör upp himmel och jord och polisen kontaktas. Väninnan undrar: "hur tar XX's "riktiga" pappa det?"

Detta trots att personen vet att den "riktiga" pappan knappt bryr sig om dottern när hon är där varannan helg...

Är det så svårt att acceptera att de biologiska papporna många gånger suger? Varför inte koncentrera sig på vad de närvarande föräldrarna gör för sina barn?

 

[Inte_Ung]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Men ändå är jag på din linje. Det är bättre att ha sett den där pappan och fått en bild av honom än att inte ha en aning. Det man inte har en aning om tenderar man att idealisera.

Eller bli rädd för.
Och det är inte heller bra.
Jag minns hur otäck det var när jag plötsligt inte längre kom ihåg hur min pappa såg ut.
Och i min fantasi var det inga idealbilder som kom fram, det var monsterbilder.
Och jag var livrädd att något av dessa monster skulle komma och röva bort mig.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Du har rätt i det. Vad den "riktiga" (den som bryr sig) pappan kallas - spelar mindre roll.

När jag växte upp så hade jag en kompis som blev väldigt sårad av att hennes styvmamma alltid poängterade att hon inte var någon mamma. Det är därför jag tänker som jag gör. Jo, min kompis hade en biologisk mamma som hon bodde hos, men som hon inte hade förtroende för. Hon önskade att styvmamman skulle vara en "riktig" mamma - för hon trivdes mer med henne.

Att då höra att "ingen tar ifrån dig din mamma" kändes jobbigt för henne - för hon sökte stöd hos styvmamman. Min kompis berättade ofta att hon kände sig ensam och att ingen ville vara mamma... (hennes biologiska mamma hade problem med sig själv och var väldigt frånvarande)

 

[Inte_Ung]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Som ett exempel; en flicka blir illa behandlad i skolan. Mamman och styvpappan rör upp himmel och jord och polisen kontaktas. Väninnan undrar: "hur tar XX's "riktiga" pappa det?"

Detta trots att personen vet att den "riktiga" pappan knappt bryr sig om dottern när hon är där varannan helg...

Men jag skulle också kunna fråga så.
För att få veta var på skalan som denne pappa befinner sig.

Bryr sig inte = "No Hope"
Egnagerar sig = visst hopp.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Eller bli rädd för.
Och det är inte heller bra.
Jag minns hur otäck det var när jag plötsligt inte längre kom ihåg hur min pappa såg ut.
Och i min fantasi var det inga idealbilder som kom fram, det var monsterbilder.
Och jag var livrädd att något av dessa monster skulle komma och röva bort mig.

Usch vad otäckt för ett barn. Vilken ångest!

 

[prinsessfeminist]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Men jag skulle också kunna fråga så.
För att få veta var på skalan som denne pappa befinner sig.

Bryr sig inte = "No Hope"
Egnagerar sig = visst hopp.

Jo, det är klart. Men det var ställt bortom alla tvivel att pappan inte bryr sig. Det visste väninnan till familjen också.

Men är det så att alla hoppas på mirakel, kanske?

 

[Inte_Ung]

Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...

Men det gick över när jag fick ett bra fotografi.
För jag kände igen honom på fotot.