Sv: från dressyr - barock
Jag tar mig friheten att kopiera från min hemsida.
Det jag och många med mig tycker är så fantastiskt med Akademisk Ridkonst är att:
- Det är en mjuk ridning, som ger en lösgjord häst såväl psykiskt som fysiskt.
- Det finns ingen tävlingshets.
- Det finns inga måsten att man måste prestera något.
- Det finns inget tvång mellan häst och ryttare. Ryttaren ”ber sin häst”, hästen funderar en stund och gör sen vad den tror att ryttaren menar. Lyckas det inte första gången, så är det bara att ändå berömma för att hästen ändå försökte och sen att försöka på nytt.
- Blir det kortslutning mellan häst och ryttare, so what. Gå tillbaka ett steg och börja om där allting fungerade.
- Ryttaren gymnastiserar och stärker hästen långsamt, bit för bit, även i självförtroendet. Jag riktigt känner ibland hur hästen säger, ”Matte, matte, titta vad jag kan!”
- Ryttaren gymnastiserar och stärker samtidigt sig själv. Jag har själv känt hur jag har klättrat i självförtroende och ridning.
Jag har tröttnat på alla hästvänner, som ser ner på att man inte ÄR tävlingsintresserad, utan helt enkelt har häst för att det är ett härligt sätt att ta sig ut i skog och mark, samt att hålla igång sin kropp på. Kom nu inte och säg, att men så är vanlig dressyr också. Det kanske många tycker. Men hur ofta får man inte höra bakom ryggen. "Varför har hon häst?", "Hon tävlar ju inte, men rider krumelurer ändå?"
Träffar man någon hästmänniska, så är i stort sett alltid frågan "Vad tävlar ni för klasser då?", "Vad tävlar ni inte, nähä då lufsar ni bara i skogen då då?" och "Jaha, du är bara en vanlig hobbyryttare då?"
Vad då vanlig hobbyryttare? Kan man inte få träna och utveckla sig själv och sin häst utan att tryckas ner på för att man inte absolut måste känna tävlingslust?
Nä, det kan man oftast inte och det är en av anledningarna till att jag till stor del har sökt mig till AR. Jag vill vara välkommen för den jag är och få träna och ha roligt på mina och min hästs villkor.
Jag är inte värdelösare hästmänniksa, för att jag inte måste tävla var och varannan helg, eller träna för instruktör två-tre dagar i veckan. Jag och min häst, trivs med livet och mår bra. Men vill ändå ha en morot, än att "bara vara" fritidsryttare eftersom jag inte törs hoppa köra rena rama hästrallyn i skogen och utmana ödet för mycket på grund av alltför många sjukhusbesök. Men hästar är ändå mitt liv. Kan det inte få fortsätta vara det, utan att folk ska kalla det en ursäkt för att hästen och ryttaren inte är tillräckligt bra för tävling?
Jag ser inte ner på de som vill åka runt och tävla. Jag följer till och med ofta med och ställer upp som hästskötare, fotograferar och umgås med folk.
Som du själv säger:
God ridning är alltid god ridning!
Låt då den goda ridningen vara god ridning, hur den nu än utförs, utan att tjata sönder allting.