Nikepaj
Trådstartare
Hej allihopa, nu kommer jag med ännu en tråd 
Jag är en 22-årig tjej som alltid har brunnit för djur och miljö och har vetat sedan många år tillbaka att jag vill jobba med djur resten av mitt liv. Jag VISSTE när jag var yngre att jag ville jobba med bevarandearbete (förhindra utrotning av arter) på WWF eller liknande, bli någon slags "rädda-världen-hjälte". Jag började studera till biolog för att få en bra bred grund att stå på för att komma vidare inom det ämnet jag vill hålla på med och jag skulle fortf vilja "rädda världen" men känner att det känns bra att också bli uteguide i något vackert land med mycket naturuppevelser, naturfotograf eller starta ett eget rehabiliteringscenter för skadad vilt eller så.
Det som jag tycker är jobbigt är att:
1. Jag har varit så himla säker hela livet på att jag skulle bli någon slags superhjältinna som skulle förändra världen för det BEHÖVS. Jag "vill" vara aktiv inom en massa föreningar men just nu känner jag att det räcker med att donera även om samvetet finns där hela tiden att jag borde engagera mig mermermermer hela tiden. Det känns som att jag sviker världen om jag inte väljer att bli en riktig miljö-/naturfighter.
2. Att jag inte tagit tag så mycket i det som komma skall, utan mest bara puttrar på i skolan just nu. Har visserligen bara gått 1/3 av min utbildning just nu, men iaf, känner hela tiden press att jag borde ha kommit längre på något sätt.
Jag har alltid haft sjuka prestationskrav på mig själv som ingen annan vet var de kommer ifrån och inte jag heller. Jag känner mig bara deppig nu när jag känner att jag faktiskt lika gärna kan starta mitt eget rehabcenter för vilda djur istället för att åka ut och bekämpa tjuvskytte i Afrika (okej, så enkelt funkar det inte men ni kanske förstår poängen).
Tror mycket kan grunda sig i också att jag (som i en annan tråd) pratat om att jag lagt hästeriet på hyllan ett tag samt blivit sambo i en liten lägenhet 10mil längre norrut (= finns inte så mycket utrymme för djurlivet) och nu tar styrketräningen upp i princip hela min fritid för tillfället vilket jag verkligen älskar och jag älskar mitt samboliv och allt vad det innebär men helt klart så var det ju lättare på ett sätt att vara engagerad i djurlivet på ett annat sätt när jag bodde hemma då mest p.g.a. mer fritid och mer pengar i kassan.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget men jag vill bli av med mina skuldkänslor som hela tiden kommer krypande. Jag är ju faktiskt bara 22-år gammal, har hela livet på mig. Men ibland känns det som att jag måste bestämma mig liksom idag för att om tre år är det försent på ngt sätt vilket jag vet inte är sant.
Åh, kaos. Jag hoppas ni orkar läsa.
Jag är en 22-årig tjej som alltid har brunnit för djur och miljö och har vetat sedan många år tillbaka att jag vill jobba med djur resten av mitt liv. Jag VISSTE när jag var yngre att jag ville jobba med bevarandearbete (förhindra utrotning av arter) på WWF eller liknande, bli någon slags "rädda-världen-hjälte". Jag började studera till biolog för att få en bra bred grund att stå på för att komma vidare inom det ämnet jag vill hålla på med och jag skulle fortf vilja "rädda världen" men känner att det känns bra att också bli uteguide i något vackert land med mycket naturuppevelser, naturfotograf eller starta ett eget rehabiliteringscenter för skadad vilt eller så.
Det som jag tycker är jobbigt är att:
1. Jag har varit så himla säker hela livet på att jag skulle bli någon slags superhjältinna som skulle förändra världen för det BEHÖVS. Jag "vill" vara aktiv inom en massa föreningar men just nu känner jag att det räcker med att donera även om samvetet finns där hela tiden att jag borde engagera mig mermermermer hela tiden. Det känns som att jag sviker världen om jag inte väljer att bli en riktig miljö-/naturfighter.
2. Att jag inte tagit tag så mycket i det som komma skall, utan mest bara puttrar på i skolan just nu. Har visserligen bara gått 1/3 av min utbildning just nu, men iaf, känner hela tiden press att jag borde ha kommit längre på något sätt.
Jag har alltid haft sjuka prestationskrav på mig själv som ingen annan vet var de kommer ifrån och inte jag heller. Jag känner mig bara deppig nu när jag känner att jag faktiskt lika gärna kan starta mitt eget rehabcenter för vilda djur istället för att åka ut och bekämpa tjuvskytte i Afrika (okej, så enkelt funkar det inte men ni kanske förstår poängen).
Tror mycket kan grunda sig i också att jag (som i en annan tråd) pratat om att jag lagt hästeriet på hyllan ett tag samt blivit sambo i en liten lägenhet 10mil längre norrut (= finns inte så mycket utrymme för djurlivet) och nu tar styrketräningen upp i princip hela min fritid för tillfället vilket jag verkligen älskar och jag älskar mitt samboliv och allt vad det innebär men helt klart så var det ju lättare på ett sätt att vara engagerad i djurlivet på ett annat sätt när jag bodde hemma då mest p.g.a. mer fritid och mer pengar i kassan.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget men jag vill bli av med mina skuldkänslor som hela tiden kommer krypande. Jag är ju faktiskt bara 22-år gammal, har hela livet på mig. Men ibland känns det som att jag måste bestämma mig liksom idag för att om tre år är det försent på ngt sätt vilket jag vet inte är sant.
Åh, kaos. Jag hoppas ni orkar läsa.
