boccia
Trådstartare
Köpte för 2 år sedan en 13-årig valack, okänd härstamning, lite som ett projekt. Hästen var enormt spänd och känslig för allt, men jag kände ändå att han hade "det", och jag hoppades på att kunna plocka fram det om jag lade ner tid och energi på det.
I början kände jag framsteg hela tiden, även om hästen var lite av en varannandags-häst (kunde ena dagen gå superbra och avspänt, för att nästa dag vara rena pesten att rida: stel, spänd och allmänt stissig).
En bra dag hoppar han lekande lätt runt en 120-bana (även om han alltid är på gränsen till het med hinder i närheten), medans han en dålig dag inte ens kunde hoppa ett litet kryss... Han är en dröm att rida i dressyren bra dagar, och som sagt, de dåliga dagarna är han bara pest och pina.
De senaste 3-4 månaderna har han varit pest och pina nästintill varje dag, förutom när jag rider för min dressrtränare. Då han går riktigt bra när vi kommit en bit in på passet. Det tråkiga är att jag inte kan hålla kvar den känslan när jag rider utan tränare. Även om jag vet precis hur jag ska jobba honom så får jag det inte att fungera, och han är bara spänd, het och tråkig, och jag lyckas inte jobba loss honom alls. I vissa lägen blockerar han sig så till den grad att han är näst intill okontaktbar...
Det enda som egentligen fungerat på honom hela tiden är att rida ut i skogen, utan några som helst krav. Då är han rentav riktigt trevlig (dvs, om man gillar hästar med mkt framåtanda).
Han är kontrollerad så han inte har ont någonstans, tänderna kollades för 2 månader sedan, och det enda det anmärktes på då var att det syntes att han hade bettslitage på tänderna, men att det inte var "färska" skador.
Jag vet inte så mkt om vad hästen varit utsatt för tidigare i livet, har bara hans historia från ca 4 år innan jag köpte honom. Däremot så beter han sig som om han varit illa behandlad någon gång innan de åren. Som ett exempel på detta så är han extremt spörädd om man sitter på ryggen på honom (vid longering/tömkörning kan jag klappa honom över hela kroppen, inkl huvudet, med spö/piska utan att han reagerar alls). Även i andra situationer så reagerar han så kraftigt att jag misstänker att han har tidigare dåliga erfaenheter av liknande situationer.
Nu till saken:
Jag vill egentligen ha en häst jag kan tävla lite lokaltävlingar på i både hoppning och dressyr, och i dagsläget känns det helt omöjligt med denna häst. Vi har tidigare tävlat några 90- och 100cm-klasser lokalt, med hyffsade resultat, men så som han är nu känns det inte tillräckligt säkert att vistas med honom på en tävlingsplats uppsuttet. Jag har funderat på att sälja honom, eller "bara" ha honom som skogsmulle (vilket jag vet att jag skulle tröttna på i längden). Att sälja honom känns inte heller rätt, eftersom han är en så känslig individ, och det skulle nog inte vara helt lätt att hitta något nytt hem till honom pga detta.
Ska jag anse mig besegrad och sälja, eller ska jag fortsätta kämpa för att komma förbi puckeln? Är rädd att jag helt kommer tappa sugen för allt vad hästar heter om jag ska stå och stampa på samma ställe länge till, samtidigt som jag skulle tycka det var enormt kul att kunna plocka fram "det" som jag fortfarande tycker mig se hos honom. (Hästen är och har alltid varit oerhört lätthanterad och okomplicerad från marken och i all skötsel, annars hade jag gett upp för länge sedan)
I början kände jag framsteg hela tiden, även om hästen var lite av en varannandags-häst (kunde ena dagen gå superbra och avspänt, för att nästa dag vara rena pesten att rida: stel, spänd och allmänt stissig).
En bra dag hoppar han lekande lätt runt en 120-bana (även om han alltid är på gränsen till het med hinder i närheten), medans han en dålig dag inte ens kunde hoppa ett litet kryss... Han är en dröm att rida i dressyren bra dagar, och som sagt, de dåliga dagarna är han bara pest och pina.
De senaste 3-4 månaderna har han varit pest och pina nästintill varje dag, förutom när jag rider för min dressrtränare. Då han går riktigt bra när vi kommit en bit in på passet. Det tråkiga är att jag inte kan hålla kvar den känslan när jag rider utan tränare. Även om jag vet precis hur jag ska jobba honom så får jag det inte att fungera, och han är bara spänd, het och tråkig, och jag lyckas inte jobba loss honom alls. I vissa lägen blockerar han sig så till den grad att han är näst intill okontaktbar...
Det enda som egentligen fungerat på honom hela tiden är att rida ut i skogen, utan några som helst krav. Då är han rentav riktigt trevlig (dvs, om man gillar hästar med mkt framåtanda).
Han är kontrollerad så han inte har ont någonstans, tänderna kollades för 2 månader sedan, och det enda det anmärktes på då var att det syntes att han hade bettslitage på tänderna, men att det inte var "färska" skador.
Jag vet inte så mkt om vad hästen varit utsatt för tidigare i livet, har bara hans historia från ca 4 år innan jag köpte honom. Däremot så beter han sig som om han varit illa behandlad någon gång innan de åren. Som ett exempel på detta så är han extremt spörädd om man sitter på ryggen på honom (vid longering/tömkörning kan jag klappa honom över hela kroppen, inkl huvudet, med spö/piska utan att han reagerar alls). Även i andra situationer så reagerar han så kraftigt att jag misstänker att han har tidigare dåliga erfaenheter av liknande situationer.
Nu till saken:
Jag vill egentligen ha en häst jag kan tävla lite lokaltävlingar på i både hoppning och dressyr, och i dagsläget känns det helt omöjligt med denna häst. Vi har tidigare tävlat några 90- och 100cm-klasser lokalt, med hyffsade resultat, men så som han är nu känns det inte tillräckligt säkert att vistas med honom på en tävlingsplats uppsuttet. Jag har funderat på att sälja honom, eller "bara" ha honom som skogsmulle (vilket jag vet att jag skulle tröttna på i längden). Att sälja honom känns inte heller rätt, eftersom han är en så känslig individ, och det skulle nog inte vara helt lätt att hitta något nytt hem till honom pga detta.
Ska jag anse mig besegrad och sälja, eller ska jag fortsätta kämpa för att komma förbi puckeln? Är rädd att jag helt kommer tappa sugen för allt vad hästar heter om jag ska stå och stampa på samma ställe länge till, samtidigt som jag skulle tycka det var enormt kul att kunna plocka fram "det" som jag fortfarande tycker mig se hos honom. (Hästen är och har alltid varit oerhört lätthanterad och okomplicerad från marken och i all skötsel, annars hade jag gett upp för länge sedan)