Förskoleångest

[Linn-Nora]

Nu har vi "äntligen" fått tummen ur att ansöka till förskola. Och med äntligen menar jag inte att jag längtar, tvärtom. Har dragit mig för att ansöka för jag vill inte. Inte för att jag tror att det är skadligt eller att jag är bättre än nån annan. Men jag vill helt enkelt inte.
Tyvärr måste vi eftersom föräldradagarna börjar sina då vi varit tvungna att ta ut rätt många dagar. Men ändå så bär det emot. Jag vill ta hand om mitt barn!
Är så arg på mig själv att omständigheter gjorde att det nu är som det är.

Hur som helst. Är det någon som känner samma? Eller som kan peppa så det känns lite lättare.

Nu blir det inte förrän om ett par månader. Men ändå. Jag kan inget om den världen. Tänk om mitt barn inte trivs, vad gör man då?

 

[cambodia]

Förstår känslan!
Första barnet och jag tyckte det var jättejobbigt! Men nu vet jag att sonen har det superbra där och när vi nu ska byta dagis pga flytt så är det jag och sambon som gråter över dagisfröknarna vi kommer sakna
Och faktiskt så har ju de både mer erfarenhet och utbildning än vad jag har

Tänkte som du men barnet har nog roligare på dagis än hemma när vi är lediga

 

[animalasia]

Nu har vi "äntligen" fått tummen ur att ansöka till förskola. Och med äntligen menar jag inte att jag längtar, tvärtom. Har dragit mig för att ansöka för jag vill inte. Inte för att jag tror att det är skadligt eller att jag är bättre än nån annan. Men jag vill helt enkelt inte.
Tyvärr måste vi eftersom föräldradagarna börjar sina då vi varit tvungna att ta ut rätt många dagar. Men ändå så bär det emot. Jag vill ta hand om mitt barn!
Är så arg på mig själv att omständigheter gjorde att det nu är som det är.

Hur som helst. Är det någon som känner samma? Eller som kan peppa så det känns lite lättare.

Nu blir det inte förrän om ett par månader. Men ändå. Jag kan inget om den världen. Tänk om mitt barn inte trivs, vad gör man då?

De flesta barn trivs väldigt bra på förskolan och förhoppningsvis blir det även så för ditt barn. Du kan påverka jättemycket genom att prata positivt om förskolan, gå dit innan och lek på gården osv. Sedan när det är dags för inskolning så stålsätt dig och visa inte din oro/ovilja för barnet utan försök att stötta barnet genom att signalera genom varje molekyl att det kommer bli roligt och att du är trygg och bekväm med beslutet. Det är bra om du också berättar för förskollärarna om din oro ( enskilt, inte när ditt barn är med) så att de är medvetna om det. Det kan också vara bra om du har ngn vettig person i din närhet som har erfarenhet och som du kan få lite tips och lugnande support från.

 

[Eli]

Jag kände lika när vår son skulle börja. Han har alltid varit liten, lugn och försynt, pratade tidigt men väldigt tyst och tog inte för sig så jag var jätterädd att han skulle "försvinna" bland de andra barnen på förskolan. Första halvåret gick han 4,5 timme om dagen för jag klarade inte lämna honom längre. Andra halvåret 5,5 timme. Och det gick faktiskt jättebra. Han har varit ledsen när vi lämnat till och från, men nu när han är 3 år märks det hur mycket han har växt som person. Han har blivit mycket tuffare och säger ifrån ordentligt om han tycker något är fel. Han kan lätt säga till andra barn att sluta vara så högljudda.

Berätta för förskolepersonalen vad ditt barn behöver. Vi sa till exempel att det är viktigt för oss att sonen blir välkomnad på morgonen och erbjuden att sitta i knä hos en personal han är trygg med.

 

[clusia]

Jag kände likadant. Hade verkligen ångest och kände mig som jordens sämsta förälder som tvingade mitt barn att gå på föris.

Istället blev det att mitt barn älskar att gå på föris och vägrar gå hem. De dagar hon hämtas tidigt så har jag dåligt samvete över det istället.

 

[pollex]

Nu har vi "äntligen" fått tummen ur att ansöka till förskola. Och med äntligen menar jag inte att jag längtar, tvärtom. Har dragit mig för att ansöka för jag vill inte. Inte för att jag tror att det är skadligt eller att jag är bättre än nån annan. Men jag vill helt enkelt inte.
Tyvärr måste vi eftersom föräldradagarna börjar sina då vi varit tvungna att ta ut rätt många dagar. Men ändå så bär det emot. Jag vill ta hand om mitt barn!
Är så arg på mig själv att omständigheter gjorde att det nu är som det är.

Hur som helst. Är det någon som känner samma? Eller som kan peppa så det känns lite lättare.

Nu blir det inte förrän om ett par månader. Men ändå. Jag kan inget om den världen. Tänk om mitt barn inte trivs, vad gör man då?

Jag hade stor förskoleångest när första barnet skulle börja förskolan. Allt gick bra, tacksamt nog, även om kändes konstigt att han helt plötsligt hade en egen värld som jag inte hade insyn i på samma sätt. Men jag minns så tydligt när det började bli tydligt för mig hur han interagerade med de andra barnen. Det var så häftigt, så fint och jag blir alldeles tårögd nu bara för att jag skriver om det.

Har du träffat pedagogerna på den kommande förskolan?

 

[Kilauea]

Vi ska träffa en dagmamma på måndag. Jag mådde själv väldigt dåligt hos första dagmamman som liten, tror mycket av min ångest kommer därifrån.
Sen känner jag samma som du @Linn-Nora , jag vill ta hand om mitt barn själv.

Sonen kan inte gå, inte äta med bestick eller säga mer än mamma i nuläget. Och ska förmodligen skolas in om en månad.
Egentligen hade vi tänkt han skulle börja vid årsskiftet, men jag ska studera istället för att jobba kommande år och de dagar sambon jobbar då så måste jag få chansen att plugga ostört.
Det rör sig med andra ord inte om många timmar i veckan eller per dag, men om han inte vill bli lämnad kommer jag storböla i bilen ju....

 

[Sonic76]

Vi pedagoger är medvetna om er ångest och tar hänsyn till den
Men om barnet är ledsen vid lämning så ta ett tydligt farväl och gå, när inskolningen är klar dvs.
Oftast slutar de gråta ganska omgående
Skulle det inte bli så så hör förskolan av sig.
Be om att få ett sms eller bild via en ev app på att barnet leker och har det bra

 

[Eli]

Vi pedagoger är medvetna om er ångest och tar hänsyn till den
Men om barnet är ledsen vid lämning så ta ett tydligt farväl och gå, när inskolningen är klar dvs.
Oftast slutar de gråta ganska omgående
Skulle det inte bli så så hör förskolan av sig.
Be om att få ett sms eller bild via en ev app på att barnet leker och har det bra

Fast det här håller jag inte riktigt med om. Varför slutar barnet gråta? Troligtvis, som jag tror, så slutar hen för att det är ingen idé, föräldern har redan gått, men känslan finns troligen kvar fast barnet inte gråter längre.

De gånger som mitt barn har varit otröstligt har jag suttit kvar ute i hallen med honom och låtit honom gråta ut. När han lugnat sig har vi gått in och lämnat honom i knäet hos en personal han litar på.

 

[Manji]

Tänkte som du men barnet har nog roligare på dagis än hemma när vi är lediga

Jag våndas också inför förskola (första barnet...) men tänker just på det här. Att ett tryggt barn bland bra personal måste ju vata skitroligt för de flesta barnen? Vet att min tjej gillar jättemycket att titta på andra barn och leker gärna bredvid och ibland tillsammans. Det bästa med lekparken och badis är att titta på andra barn och försöka få kontakt.

 

[Linn-Nora]

Tack för alla svar!! Ni anar inte hur mycket det hjälper att läsa om likasinnade och andras tankar kring det hela.

Jag tror väl egentligen det kommer gå bra. Men var mobbad en del i min skoltid så det finns lite bagage i mig som säkert förstärker oron.

Jättebra tips! Kommer säkert komma på fler frågor. Vet liksom inte hur något funkar känns det som..
Hur brukar en inskolning gå till exempelvis?
Fast det kanske är olika från förskola till förskola
Har dagmammor generellt färre barn?

 

[Manji]

Fast det här håller jag inte riktigt med om. Varför slutar barnet gråta? Troligtvis, som jag tror, så slutar hen för att det är ingen idé, föräldern har redan gått, men känslan finns troligen kvar fast barnet inte gråter längre.

De gånger som mitt barn har varit otröstligt har jag suttit kvar ute i hallen med honom och låtit honom gråta ut. När han lugnat sig har vi gått in och lämnat honom i knäet hos en personal han litar på.

Barn är ju olika. Vårat barn blir jätteledsen när någon av oss går iväg, dvs andra föräldern är t.o.m kvar, men lite tröst för att bekräfta känslan och sen avleda med något roligt och det går över.

Förvisso skulle jag inte kalla hennes separations-gråt för otröstligt, ja hon är ledsen men det är verkligen inte panik i rösten på henne. Skulle hon låta panisk skulle jag nog också stanna till och lugna.

 

[Sofie.S]

Jag var hemma i tre år, 1,5 år mellan barnen. Stora tjejen var alltså tre år när hon började förskolan. Jag mådde skit innan! Sån ångest över att främmande personer skulle ta hand om mina barn. ”Barnkortet” där man ska fylla i kontaktuppgifter blev en hel novell för båda barnen, skrev allt mellan himmel och jord pga min oro. Men under inskolningen släppte oron sakta men säkert, mina barn ville vara på förskolan och blev till och med ledsna när vi skulle gå hem! Visst kom det bakslag då barnen blev ledsna men några minuter senare fick jag alltid sms om att barnet var tillfreds igen.
Under inskolningsperioden kom jag på vad jag ville jobba med - förskollärare! Tänk vilken chans man får att vara med och forma barn till goda medmänniskor.

 

[pollex]

Tack för alla svar!! Ni anar inte hur mycket det hjälper att läsa om likasinnade och andras tankar kring det hela.

Jag tror väl egentligen det kommer gå bra. Men var mobbad en del i min skoltid så det finns lite bagage i mig som säkert förstärker oron.

Jättebra tips! Kommer säkert komma på fler frågor. Vet liksom inte hur något funkar känns det som..
Hur brukar en inskolning gå till exempelvis?
Fast det kanske är olika från förskola till förskola
Har dagmammor generellt färre barn?

Häromkring finns det ”traditionell inskolning” och ”tredagarsinskolning/föräldraaktiv inskolning”, och säkert lite mellanvarianter utifrån barnens individuella behov. På vår förskola är det ”traditionell inskolning” som innebär att man utgår från en tvåveckorsperiod och börjar med korta dagar (är bara med ett par timmar i början, sedan förlänga det lite i taget) och föräldern är med i början men ska vara lite ”tråkig”. Tredagsrsinskolning har jag bara hört beskrivningar av men då börjar man med ”hela dagar” (typ 9-15 tror jag) och föräldern ska vara med och göra allt för att visa att förskolan är ett bra ställe, och inskolningsperioden är - som det hörs på namnet - tre dagar. Jag föredrar ”vår” inskolning men jag tror att det där med individuell anpassning och lyhörda pedagoger är det allra viktigaste.

 

[Sonic76]

Fast det här håller jag inte riktigt med om. Varför slutar barnet gråta? Troligtvis, som jag tror, så slutar hen för att det är ingen idé, föräldern har redan gått, men känslan finns troligen kvar fast barnet inte gråter längre.

De gånger som mitt barn har varit otröstligt har jag suttit kvar ute i hallen med honom och låtit honom gråta ut. När han lugnat sig har vi gått in och lämnat honom i knäet hos en personal han litar på.

Håller inte med om det översta.
Barnet har trygga personer även på förskolan och man avleder och försöker hitta på nåt barnet tycker är roligt.
Vissa barn har enorm separationsångest och då får man ha längre inskolning och ha lite backup ifall barnet behöver sin vårdnadshavare.

 

[Eli]

Barn är ju olika. Vårat barn blir jätteledsen när någon av oss går iväg, dvs andra föräldern är t.o.m kvar, men lite tröst för att bekräfta känslan och sen avleda med något roligt och det går över.

Förvisso skulle jag inte kalla hennes separations-gråt för otröstligt, ja hon är ledsen men det är verkligen inte panik i rösten på henne. Skulle hon låta panisk skulle jag nog också stanna till och lugna.

Det är ju lite skillnad på om barnet lämnas med en förälder eller en förskolepersonal.

Jag menar mest att det flesta personal är så inrutade i att barnet ska lämnas snabbt och sen blir det bra. Oavsett. Har fått säga ifrån flera gånger att det funkar inte för mig och mitt barn, och säkert inte heller för en del andra barn heller. Lite lyhördhet vore bra.

 

[Eli]

Håller inte med om det översta.
Barnet har trygga personer även på förskolan och man avleder och försöker hitta på nåt barnet tycker är roligt.
Vissa barn har enorm separationsångest och då får man ha längre inskolning och ha lite backup ifall barnet behöver sin vårdnadshavare.

I början har de väl inte det? Tar ju ett tag att bygga upp en trygg relation.

 

[Sonic76]

Det är ju lite skillnad på om barnet lämnas med en förälder eller en förskolepersonal.

Jag menar mest att det flesta personal är så inrutade i att barnet ska lämnas snabbt och sen blir det bra. Oavsett. Har fått säga ifrån flera gånger att det funkar inte för mig och mitt barn, och säkert inte heller för en del andra barn heller. Lite lyhördhet vore bra.

Klart att personalen är lyhörd
Men de allra flesta barn är inte ledsna särskilt lång stund efter att föräldern gått.
Finns det undantag och föräldern inte kräver att en personal ska vara med tills barnet är redo så visst.
För det är oftast svårt att ha en personal bunden till ett barn en längre stund.
Alla barn vill ju ha sin tid med en vuxen under dagen.

 

[Sonic76]

I början har de väl inte det? Tar ju ett tag att bygga upp en trygg relation.

Ja såklart, men är det en vettig förskola så ser man när barnet är redo, vi har haft allt från två dagar till två månaders inskolning

 

[Manji]

Det är ju lite skillnad på om barnet lämnas med en förälder eller en förskolepersonal.

Jag menar mest att det flesta personal är så inrutade i att barnet ska lämnas snabbt och sen blir det bra. Oavsett. Har fått säga ifrån flera gånger att det funkar inte för mig och mitt barn, och säkert inte heller för en del andra barn heller. Lite lyhördhet vore bra.

Hon är så även med morföräldrar och fammo, bara hon är något sånär trygg med personen går det bra.

Men självklart måste lyhördhet finnas, alla är ju ändå indvider i grund och botten. Verkligen jättetråkigt att du behövt försvara/förklara er...