I helgen som gick fick mitt sto ett hingstföl - min första uppfödning någonsin! Hur häftigt som helst. Nu är han fyra dagar gammal och jag är plötsligt nojig över det stor ansvar jag har nu att forma honom till den häst jag vill ha. Jag vet, sunt förnuft och allt det där, men det hjälper inte just nu :/
Han är jättesnäll och duktig. På fyra dagar har han blivit borstad, fått grimma, lyft på alla fötterna och börjat ledträning i grimskaft. Det känner jag mig nöjd med - helt klart. Problemet är stoet! Hon är så förbaskat grinig och vill inte veta av mig! Så fort hon ser mig så tar hon sin fölunge och galopperar till andra änden av hagen. Så j-vla förnedrande!
Hon har alltid varit stoig av sig, särskilt grinig i hagen och hade i början av vår åttaåriga karriär stort agg mot att komma in från hagen (kunde ta timmar ibland!). Det värsta av det där har lagt sig nu, men nu känns det som att vi är tillbaka på ruta ett igen när hon beter sig sådär och nu när det är viktigare än någonsin att hon ser POSITIVT på att jag kommer!
Har läst på så många ställen att den viktigaste faktorn till en lyckad fölhantering är att ha en god relation med stoet, och believe me - jag försöker!! Det är hon som inte vill veta av mig Godis kan hon understå sig till att ta ur handen, men så fort hon smaskat i sig det så tar hon fölet och drar. Inte så kul om han kopplar ihop mig med att man ska sticka liksom...
Någon annan som har erfarenhet av överbeskyddande stomödrar som helst skulle vilja flytta till Påskön med sitt föl om de bara kunde? Hur viktigt är det egentligen vad stoet sänder för signaler? Fölungen är ju nyfiken och vill gärna komma fram och hälsa, men han galopperar förstås efter när hon drar... *suck*
Känner mig lite deppig nu och behöver pepp!
Han är jättesnäll och duktig. På fyra dagar har han blivit borstad, fått grimma, lyft på alla fötterna och börjat ledträning i grimskaft. Det känner jag mig nöjd med - helt klart. Problemet är stoet! Hon är så förbaskat grinig och vill inte veta av mig! Så fort hon ser mig så tar hon sin fölunge och galopperar till andra änden av hagen. Så j-vla förnedrande!
Hon har alltid varit stoig av sig, särskilt grinig i hagen och hade i början av vår åttaåriga karriär stort agg mot att komma in från hagen (kunde ta timmar ibland!). Det värsta av det där har lagt sig nu, men nu känns det som att vi är tillbaka på ruta ett igen när hon beter sig sådär och nu när det är viktigare än någonsin att hon ser POSITIVT på att jag kommer!
Har läst på så många ställen att den viktigaste faktorn till en lyckad fölhantering är att ha en god relation med stoet, och believe me - jag försöker!! Det är hon som inte vill veta av mig Godis kan hon understå sig till att ta ur handen, men så fort hon smaskat i sig det så tar hon fölet och drar. Inte så kul om han kopplar ihop mig med att man ska sticka liksom...
Någon annan som har erfarenhet av överbeskyddande stomödrar som helst skulle vilja flytta till Påskön med sitt föl om de bara kunde? Hur viktigt är det egentligen vad stoet sänder för signaler? Fölungen är ju nyfiken och vill gärna komma fram och hälsa, men han galopperar förstås efter när hon drar... *suck*
Känner mig lite deppig nu och behöver pepp!