Förlåt

Jag kan inte förklara allting och jag vill inte berätta allting här. Men vill iallafall säga förlåt till alla här som skriver massa snälla och peppande saker till mig. Förlåt att jag tar eran tid som ni säkert kunde göra massa andra roligare saker med. Men så har ni skrivit till mig för ni är snälla och vill hjälpa och så. Och jag förtjänar verkligen inte det ALLS så förlåt. För jag läser allt men jag tror typ inte på det ni skriver ändå. Och jag typ ljuger. Eller inte ljuger men kanske att det verkar på ett sätt så är det egentligen inte så. Och förlåt igen nu att jag skriver igen och kanske tar eran tid helt i onödan!
Jag vill inte skriva vad som har hänt idag för är så jävla dumt och äckligt och ja jag vill typ inte berätta hur dum i huvudet jag är. Men hade ju permison efter lunch och först gick det väl okej sen vid mellanmål så vände typ ALLT och jag blev som helt störd och ja världens värsta typ. Så gjorde flera helt idiotiska äckliga jätte dumma grejer. Och blev kaos med exakt allt så har varit på akuten tills kanske en halvtimme sen. Och nu är jag tillbaka och alla tycker jag är dum i huvudet och mina föräldrar hatar mig och skäms nog som fan över att ha en så dum korkad äcklig ful störd unge.
Har skickat typ hundra hjärtan till dom också och sagt förlåt till allamöjliga men det spelar egentligen ingen roll för ingen kan ändå förlåta allt.

 

[Gotthard]

Jag svarar till alla i samma inlägg nu.
Först det att jag har blivit bättre med maten och det är att jag inte kan hantera ångesten som jag är van nu så ja så kanske det är. Och JA det gick förlångt i somras. Men jag skulle inte låta det bli så igen nu men det vore väl ändå bättre att kanske äta lite mindre IBLAND eller hoppa över NÅT mellanmål eller så men inte ha såhär mycket ångest och göra så dumma grejer? Alltså menar inte att vara jätte smal och så men bara LITE frihet med maten och det liksom. Men det borde ju vara bättre än som det blev igår?
Och jag vet att läkaren inte bestämmer saker för att vara dum men det stämmer ju inte att hon måste vara rättvis mot alla heller. Ska inte skriva om andras problem men det finns dom som får ha jätte mycket permison typ hela dagen och dom har inte att ingen får vara ensam alls och måste följa matschema jätte exakt och så. Och vissa får gå i skolan och så. Så det är inte lika för alla alls.

Though love:
Nej, det är jätteviktigt att äta. Speciellt om man tränar och rör på sig. Det viktiga är att ändra tankegången "mindre mat = mindre ångest".

Mindre mat > mindre energi till hjärnan > mindre energi till att kunna fokusera > sämre prestation (går dåligt i skola, på träning med hästarna) > trötthet, irritation > dåliga beslut > mer ångest

Förstår att det är sjukt jobbigt, men du behöver hitta andra verktyg än att reglera maten till att hantera din ångest.

 

[Lovisaleonora]

Jag svarar till alla i samma inlägg nu.
Först det att jag har blivit bättre med maten och det är att jag inte kan hantera ångesten som jag är van nu så ja så kanske det är. Och JA det gick förlångt i somras. Men jag skulle inte låta det bli så igen nu men det vore väl ändå bättre att kanske äta lite mindre IBLAND eller hoppa över NÅT mellanmål eller så men inte ha såhär mycket ångest och göra så dumma grejer? Alltså menar inte att vara jätte smal och så men bara LITE frihet med maten och det liksom. Men det borde ju vara bättre än som det blev igår?
Och jag vet att läkaren inte bestämmer saker för att vara dum men det stämmer ju inte att hon måste vara rättvis mot alla heller. Ska inte skriva om andras problem men det finns dom som får ha jätte mycket permison typ hela dagen och dom har inte att ingen får vara ensam alls och måste följa matschema jätte exakt och så. Och vissa får gå i skolan och så. Så det är inte lika för alla alls.

Vet du, nu låter du som en fullfjädrad missbrukare. Byt bara ut maten mot valfri drog, det är exakt samma tal.

Ditt tankesätt fungerar inte. Hade det gjort det, hade du inte varit i den här situationen nu. Det hjälper inte att skylla på läkaren och på folk runtomkring dig, att de borde gjort annorlunda (tassat på tå runt dig) för att inte förarga monstret. För det är ju det allt handlar om. Det handlar inte om dig längre, det handlar om den delen av dig som är anoreximonstret.

Alla på sjukhuset är där för att hjälpa dig och dina medpatienter. Att då hjälpa monstret stjälpa dig, är inte hjälp. Det är motsatsen.

Nu vet du - från igår - hur illa det kan gå att släppa monstret fritt. Dax att tämja monstret. Nya tag.

Men du kan inte göra samma ska som innan, då kommer du att få samma resultat igen. Du måste ändra dina mönster, det du tänker och det du gör. Om du inte förändrar något, kommer inget att förändras.

Även om du vill ändras, krävs det mer. Precis som med hoppning. Bara för att du vill vinna eller ens tävla, kommer det inte att inträffa. Du måste träna, du måste hitta en bra tränare, du måste upp i kondition, du måste träna mer. Sedan kommer den dagen då du är färdig att tävla, och kanske vinner du. Samma sak för att lyckas i andra aspekter av livet. Du måste analysera vad du behöver för att lyckas, hur du ska komma dit, vem du behöver involvera och sedan genomföra det. Ingen tränar upp en tävlingshäst på några veckor, det är ett drygt jobb och det måste ta tid, annars blir det inte bra.

Samma sak med ditt mående. Tankar och handlingar måste tränas. Det måste få ta tid, annars blir det inte bra.

 

[LiviaFilippa]

Nu har mamma och pappa haft ett jätte långt samtal med läkaren och sen var jag med lite. Och ja okej det blev inte kanske såå dåligt som jag var orolig för men ändå jobbigt.
Men ja det som är nu är att inget ska ändras med matschemat eller dom reglerna om motion och sånt så allt det är lika. Och får inte vara själv nu heller men det fattade jag ju. Men det som ändå gick bättre var med permison. Som mamma sa stort nej att hon inte vill. Men pappa tyckte det kändes mer okej med en kort permison att han kan ha ansvaret så OM det går tillräckligt bra idag och imorgon så får jag åka med pappa till stallet en liten stund imorgon eftermiddag eller kväll och samma på söndag. Men liksom bara dit och träffa ponnysarna en liten stund och sen tillbaka så inte länge och får inte göra nånting annat. Så inte åka hem eller nånting. Och mamma kommer inte vara med då för hon behöver typ åter hämta sig. För jag är tydligen så jobbig så hon måste veta att jag inte kommer och stör. Är säkert orättvis nu men känns ändå så.
Sen var det mer vi pratade om också om allt igår och så och ifall man kan göra nåt innan det blir så kaos liksom. Men kommer inte ihåg allt nu och är lunch nu så måste sluta skriva.

 

[EmmaBovary]

Jag svarar till alla i samma inlägg nu.
Först det att jag har blivit bättre med maten och det är att jag inte kan hantera ångesten som jag är van nu så ja så kanske det är. Och JA det gick förlångt i somras. Men jag skulle inte låta det bli så igen nu men det vore väl ändå bättre att kanske äta lite mindre IBLAND eller hoppa över NÅT mellanmål eller så men inte ha såhär mycket ångest och göra så dumma grejer? Alltså menar inte att vara jätte smal och så men bara LITE frihet med maten och det liksom. Men det borde ju vara bättre än som det blev igår?
Och jag vet att läkaren inte bestämmer saker för att vara dum men det stämmer ju inte att hon måste vara rättvis mot alla heller. Ska inte skriva om andras problem men det finns dom som får ha jätte mycket permison typ hela dagen och dom har inte att ingen får vara ensam alls och måste följa matschema jätte exakt och så. Och vissa får gå i skolan och så. Så det är inte lika för alla alls.

Fast alla patienter har inte samma förutsättningar, det måste ske en individuell bedömning baserat på fysiskt skick och risker med att lämnas själv exempelvis. Skulle någon av de med permission hela dagarna plötsligt gå ner massa i vikt så skulle behandlingen också ändras liksom.

 

[Lovisaleonora]

Och mamma kommer inte vara med då för hon behöver typ åter hämta sig. För jag är tydligen så jobbig så hon måste veta att jag inte kommer och stör. Är säkert orättvis nu men känns ändå så.

Du får kanske ha lite förståelse för att du halvt skrämt ihjäl din mamma. Hon behöver nog lite tid att repa sig.

 

[Sleepy]

Först det att jag har blivit bättre med maten och det är att jag inte kan hantera ångesten som jag är van nu så ja så kanske det är. Och JA det gick förlångt i somras. Men jag skulle inte låta det bli så igen nu men det vore väl ändå bättre att kanske äta lite mindre IBLAND eller hoppa över NÅT mellanmål eller så men inte ha såhär mycket ångest och göra så dumma grejer? Alltså menar inte att vara jätte smal och så men bara LITE frihet med maten och det liksom. Men det borde ju vara bättre än som det blev igår?

Jättebra att du känner att det gick för långt i somras. Det är en viktig insikt. Sen kan en ju tänka att det skulle vara bättre att slippa äta nåt mål och inte få ångest så som igår - det låter ju bättre? När allt blev så hemskt? Men nej, det är inte så. Inget av de alternativen är bra. Du ska varken låta bli att äta - eller att göra dig själv illa på annat sätt. För det är lika illa.

Din kropp behöver näring. Den behöver vila. Den ångest som kommer får du be om hjälp med, istället för att försöka hantera det själv. Det går inte. Be om hjälp och ta emot den.

Efterhand som du är mer stabil i vikt och ätande och mår bättre, så kommer du att kunna träffa hundarna och ponnysarna och rida och allt sånt roligt. Ett steg i taget.

 

[LiviaFilippa]

Vet du, nu låter du som en fullfjädrad missbrukare. Byt bara ut maten mot valfri drog, det är exakt samma tal.

Ditt tankesätt fungerar inte. Hade det gjort det, hade du inte varit i den här situationen nu. Det hjälper inte att skylla på läkaren och på folk runtomkring dig, att de borde gjort annorlunda (tassat på tå runt dig) för att inte förarga monstret. För det är ju det allt handlar om. Det handlar inte om dig längre, det handlar om den delen av dig som är anoreximonstret.

Alla på sjukhuset är där för att hjälpa dig och dina medpatienter. Att då hjälpa monstret stjälpa dig, är inte hjälp. Det är motsatsen.

Nu vet du - från igår - hur illa det kan gå att släppa monstret fritt. Dax att tämja monstret. Nya tag.

Men du kan inte göra samma ska som innan, då kommer du att få samma resultat igen. Du måste ändra dina mönster, det du tänker och det du gör. Om du inte förändrar något, kommer inget att förändras.

Även om du vill ändras, krävs det mer. Precis som med hoppning. Bara för att du vill vinna eller ens tävla, kommer det inte att inträffa. Du måste träna, du måste hitta en bra tränare, du måste upp i kondition, du måste träna mer. Sedan kommer den dagen då du är färdig att tävla, och kanske vinner du. Samma sak för att lyckas i andra aspekter av livet. Du måste analysera vad du behöver för att lyckas, hur du ska komma dit, vem du behöver involvera och sedan genomföra det. Ingen tränar upp en tävlingshäst på några veckor, det är ett drygt jobb och det måste ta tid, annars blir det inte bra.

Samma sak med ditt mående. Tankar och handlingar måste tränas. Det måste få ta tid, annars blir det inte bra.

Jaha så alla som kanske hoppar över ett mellanmål nån dag eller äter en köttbulle mindre än dom ska nån dag gör helt fel och är typ som knarkare eller? För det är typ ALLA isåfall.
Och det att inget kan förändras om inte jag gör nåt annat så nej jag VET det men jag har gjort massa ändringar som ÄNDÅ inte hjälper. Så menar bara att det KANSKE är läkaren som behöver ändra sig om saker också IBLAND.

 

[EmmaBovary]

Nu har mamma och pappa haft ett jätte långt samtal med läkaren och sen var jag med lite. Och ja okej det blev inte kanske såå dåligt som jag var orolig för men ändå jobbigt.
Men ja det som är nu är att inget ska ändras med matschemat eller dom reglerna om motion och sånt så allt det är lika. Och får inte vara själv nu heller men det fattade jag ju. Men det som ändå gick bättre var med permison. Som mamma sa stort nej att hon inte vill. Men pappa tyckte det kändes mer okej med en kort permison att han kan ha ansvaret så OM det går tillräckligt bra idag och imorgon så får jag åka med pappa till stallet en liten stund imorgon eftermiddag eller kväll och samma på söndag. Men liksom bara dit och träffa ponnysarna en liten stund och sen tillbaka så inte länge och får inte göra nånting annat. Så inte åka hem eller nånting. Och mamma kommer inte vara med då för hon behöver typ åter hämta sig. För jag är tydligen så jobbig så hon måste veta att jag inte kommer och stör. Är säkert orättvis nu men känns ändå så.
Sen var det mer vi pratade om också om allt igår och så och ifall man kan göra nåt innan det blir så kaos liksom. Men kommer inte ihåg allt nu och är lunch nu så måste sluta skriva.

Gällande din mamma och att hon behöver återhämtning så har det nog inget att göra med att hon tycker att du är "jobbig" liksom. Vissa hanterar kris/panik-situationer med mer fallenhet än andra, det gör inte att de bryr sig mer eller mindre än de som är dåliga på att bemästra pressade lägen.

 

[LiviaFilippa]

Du får kanske ha lite förståelse för att du halvt skrämt ihjäl din mamma. Hon behöver nog lite tid att repa sig.

Ja men jag får ALDRIG slippa saker som jag tycker är jobbiga. Så tydligen är det inte så viktigt vad jag känner heller utan bara andra som får säga att dom inte orkar nåt så slipper dom.
Och du kanske inte menade så men låter lite som att du tror att mamma bryr sig mer än pappa för att jag halvt skrämde ihjäl henne som att han inte brydde sig men så är det inte.

 

[Andromedae]

Min ena häst är en reaktiv, vaken men ändå väldigt modig häst. Hon är extrovert och visar direkt när något inte passar henne. Om något har gått fel blir hon upprörd, men hon kommer över det snabbt så länge felet rättas till.

Min andra häst är också reaktiv och vaken, men väldigt mycket mer försiktig av sig. Hon är introvert och behöver stöd för att våga vara modig. Om något går fel så bär hon det med sig länge.

Precis som hästar, så är människor olika. Vi hanterar saker på olika sätt och behöver olika former av stöd.

 

[Gotthard]

Jaha så alla som kanske hoppar över ett mellanmål nån dag eller äter en köttbulle mindre än dom ska nån dag gör helt fel och är typ som knarkare eller? För det är typ ALLA isåfall.
Och det att inget kan förändras om inte jag gör nåt annat så nej jag VET det men jag har gjort massa ändringar som ÄNDÅ inte hjälper. Så menar bara att det KANSKE är läkaren som behöver ändra sig om saker också IBLAND.

Skillnaden är att de som gör det kanske inte har en sjukdom som är kopplat till mat. Problemet är ju att maten blir ett verktyg till att hantera ångesten, inte att man inte är sugen på en chokladboll eller extra köttbulle Är man mitt i sjukdomen så kan man inte veta om det är "jag är inte hungrig just nu" eller om det kommer leta till en negativ spiral till viktnedgång

 

[EmmaBovary]

Ja men jag får ALDRIG slippa saker som jag tycker är jobbiga. Så tydligen är det inte så viktigt vad jag känner heller utan bara andra som får säga att dom inte orkar nåt så slipper dom.
Och du kanske inte menade så men låter lite som att du tror att mamma bryr sig mer än pappa för att jag halvt skrämde ihjäl henne som att han inte brydde sig men så är det inte.

Fast du kan inte jämföra så, dina föräldrar är inte inlagda och har en sjukdom som måste behandlas. Hade det rört sig om det, så hade inte de heller haft något direkt val gällande att slippa saker.

Din mamma är nog kanske rädd för hur hon ska hantera läget om det händer igen, och din pappa känner nog att han hanterar krislägen bättre. Helt enkelt. Inget tyder på att någon bryr sig mindre än den andre.

 

[Motacilla]

Du har förstås rätt till dina känslor, och jag kan förstå att det känns som att din mamma tycker att du stör. Men tror du verkligen att hon känner så, eller är det monstret som vill ha dig för sig själv och därför påstår en massa konstiga saker om dig?

När det gäller att hoppa över måltider så är det jättefarligt att göra det när man just håller på att styra upp sin ätrytm. Du behöver vänja din kropp vid att det inte är svält, så att den kan ställa in sig på att den får mat med jämna mellanrum.

Att hoppa över måltider är överhuvudtaget inte så bra, och inget dietister rekommenderar. Även om du läser att folk gör sånt, så ska du inte ta efter det. Det bästa för dig just nu är att följa de instruktioner som du får från de personer som faktiskt är engagerade i din vård.

Men om vi tänker på något positivt: vad finns det som ger dig energi? Kan du tänka ut fem saker?

 

[Sleepy]

Men ja det som är nu är att inget ska ändras med matschemat eller dom reglerna om motion och sånt så allt det är lika. Och får inte vara själv nu heller men det fattade jag ju. Men det som ändå gick bättre var med permison. Som mamma sa stort nej att hon inte vill. Men pappa tyckte det kändes mer okej med en kort permison att han kan ha ansvaret så OM det går tillräckligt bra idag och imorgon så får jag åka med pappa till stallet en liten stund imorgon eftermiddag eller kväll och samma på söndag. Men liksom bara dit och träffa ponnysarna en liten stund och sen tillbaka så inte länge och får inte göra nånting annat. Så inte åka hem eller nånting. Och mamma kommer inte vara med då för hon behöver typ åter hämta sig. För jag är tydligen så jobbig så hon måste veta att jag inte kommer och stör. Är säkert orättvis nu men känns ändå så.
Sen var det mer vi pratade om också om allt igår och så och ifall man kan göra nåt innan det blir så kaos liksom. Men kommer inte ihåg allt nu och är lunch nu så måste sluta skriva.

Så roligt att du kanske får åka till stallet och träffa ponnysarna i helgen. Då hoppas vi att allt går bra idag och i morgon så det blir så. Det är ett tungt ansvar han tar, din pappa. Försök visa honom att du uppskattar det, genom att berätta för honom direkt om det blir jobbigt, så han har möjlighet att hjälpa dig.

Vad sa läkaren mer om det som hände igår och vad du kan göra innan det blir kaos?

 

[Ullmerkott]

Jaha så alla som kanske hoppar över ett mellanmål nån dag eller äter en köttbulle mindre än dom ska nån dag gör helt fel och är typ som knarkare eller? För det är typ ALLA isåfall.
Och det att inget kan förändras om inte jag gör nåt annat så nej jag VET det men jag har gjort massa ändringar som ÄNDÅ inte hjälper. Så menar bara att det KANSKE är läkaren som behöver ändra sig om saker också IBLAND.

Det beror helt på anledningen. Om man är frisk och hoppar över ett mellanmål för att man inte hade tid, glömde eller liknande är det ofta ingen fara. Däremot tror jag det är jättesvårt att använda det som ångesthantering utan att det blir destruktivt och spårar ur.
Samma sak är det med t.ex. alkohol. En frisk person kan ta ett par glas och bli lullig någon gång ibland utan att det är farligt. Är man alkoholist och tycker att man BEHÖVER de där glasen för att stå ut är det en annan sak.

Du behöver hitta andra sätt att hantera ångesten, som inte riskerar att bli farliga för dig.

Ja men jag får ALDRIG slippa saker som jag tycker är jobbiga. Så tydligen är det inte så viktigt vad jag känner heller utan bara andra som får säga att dom inte orkar nåt så slipper dom.
Och du kanske inte menade så men låter lite som att du tror att mamma bryr sig mer än pappa för att jag halvt skrämde ihjäl henne som att han inte brydde sig men så är det inte.

Jag är övertygad om att båda bryr sig väldigt mycket. Däremot hanterar även vuxna oro och jobbiga saker på olika sätt. Det låter som att din pappa har lite lättare att bemöta dig när saker blir jobbigt för er.

Och du; du är inte alla de där elaka sakerna du tänker om dig själv. Du hade en tuff dag och mer ångest än du hade verktyg att hantera just då. Det gör dig inte till en sämre person.

 

[LiviaFilippa]

Du har förstås rätt till dina känslor, och jag kan förstå att det känns som att din mamma tycker att du stör. Men tror du verkligen att hon känner så, eller är det monstret som vill ha dig för sig själv och därför påstår en massa konstiga saker om dig?

När det gäller att hoppa över måltider så är det jättefarligt att göra det när man just håller på att styra upp sin ätrytm. Du behöver vänja din kropp vid att det inte är svält, så att den kan ställa in sig på att den får mat med jämna mellanrum.

Att hoppa över måltider är överhuvudtaget inte så bra, och inget dietister rekommenderar. Även om du läser att folk gör sånt, så ska du inte ta efter det. Det bästa för dig just nu är att följa de instruktioner som du får från de personer som faktiskt är engagerade i din vård.

Men om vi tänker på något positivt: vad finns det som ger dig energi? Kan du tänka ut fem saker?

Menar du som jag mår bättre av eller som verkligen ger energi så jag blir piggare? För blir inte piggare kanske men kan lätt komma på fem saker som jag mår bättre av.

 

[LiviaFilippa]

Så roligt att du kanske får åka till stallet och träffa ponnysarna i helgen. Då hoppas vi att allt går bra idag och i morgon så det blir så. Det är ett tungt ansvar han tar, din pappa. Försök visa honom att du uppskattar det, genom att berätta för honom direkt om det blir jobbigt, så han har möjlighet att hjälpa dig.

Vad sa läkaren mer om det som hände igår och vad du kan göra innan det blir kaos?

Ja jag vet. Så därför jag bara får åka till stallet en liten liten stund och inte ska äta nåt mellis eller nånting på permison nu. Utan allt sånt som kan göra så jag får mer ångest får jag inte göra.
Och jag hade berättat hur jag mådde igår också och att det blev jobbiga tankar men sen blev det sådär ändå när det blev bråk och allt sånt.
Det blev ju såklart ganska mycket prat om det som hände igår. Men det var väl att ångest inte är farligt utan bara jätte jätte jobbigt men det går över efter ett tag. Så att jag ska distrahera mig med nåt annat och vänta ut det och inte försöka få bort det. Men ska inte göra såna saker som kan ge sån jätte stark ångest på permison nu utan allt sånt ska vara med personal liksom. Och att om det skulle bli sådär jobbigt när jag är på permison så ska jag messa eller säga det såfort det börjar kännas liksom för jobbigt. Och tänka okej nu är det jätte mycket jobbiga tankar men jag ska bara ta ett enda djupt andetag först. Sen när jag har gjort det ska jag tänka lika ett till. Och bara tänka ett andetag i taget tills det minskar plus att då vet pappa om det.
Och ska börja med en medicin också som jag ska ta varje morgon och kväll. Som ska göra så man inte får lika mycket ångest men det kunde ta några dagar innan den börjar märkas. Men den måste jag ta iallafall.
Och att iallafall nu i helgen fram till nästa läkar samtal så OM det går bra så jag får ha permison så är det bara med pappa. För både att mamma vill inte och att för nån andledning så blir det lättare bråk med henne.
Men läkaren fattade också att ponnysarna betyder jätte jätte mycket för mig och dom är en frisk faktor som det kallas så hon tyckte ändå jag behöver få träffa dom OM det går. För får ju inte åka hem justnu och inte träffa hundarna ute så stallet är enda som jag får testa just nu.

 

[LiviaFilippa]

Det beror helt på anledningen. Om man är frisk och hoppar över ett mellanmål för att man inte hade tid, glömde eller liknande är det ofta ingen fara. Däremot tror jag det är jättesvårt att använda det som ångesthantering utan att det blir destruktivt och spårar ur.
Samma sak är det med t.ex. alkohol. En frisk person kan ta ett par glas och bli lullig någon gång ibland utan att det är farligt. Är man alkoholist och tycker att man BEHÖVER de där glasen för att stå ut är det en annan sak.

Du behöver hitta andra sätt att hantera ångesten, som inte riskerar att bli farliga för dig.


Jag är övertygad om att båda bryr sig väldigt mycket. Däremot hanterar även vuxna oro och jobbiga saker på olika sätt. Det låter som att din pappa har lite lättare att bemöta dig när saker blir jobbigt för er.

Och du; du är inte alla de där elaka sakerna du tänker om dig själv. Du hade en tuff dag och mer ångest än du hade verktyg att hantera just då. Det gör dig inte till en sämre person.

Ja jag vet. Men OM valet är mellan lite mindre mellanmål eller som det blev igår. Om det är enda valen så borde mindre mellis vara minst dåligt?

 

[sorbifolia]

Ja jag vet. Men OM valet är mellan lite mindre mellanmål eller som det blev igår. Om det är enda valen så borde mindre mellis vara minst dåligt?

Så kan man tänka och det verkar logiskt, men det att äta lite mindre mellanmål är vad anorexiamonstret vill, och för varje gång du äter lite mindre så blir monstret starkare. Så tyvärr så är det inte rätt sätt att hantera ångesten på. Du måste hitta ett annat sätt.

 

[Albatross]

Ja jag vet. Men OM valet är mellan lite mindre mellanmål eller som det blev igår. Om det är enda valen så borde mindre mellis vara minst dåligt?

På kort sikt kan ett mindre mellanmål låta som ett mindre illa alternativ. Problemet är bara att det inte kommer att stanna där. Nästa steg blir att hoppa över mellanmålet helt, och steget därefter blir att minska på middagen och sedan hoppa över även den. Jag kan så känna igen dina tankar i hur jag tänkte när jag var tonåring och än idag, som vuxen, händer det ibland att jag får sådana tankar. Men nu vet jag att det enda alternativet är att gå emot dem - om rösten i mitt huvud säger "Ät inte den glassen" eller "Ta mindre av pastan" så har jag lärt mig att göra tvärtom, för att få tyst på rösten. För om jag följer den, blir den allt starkare. Och det sker i så små steg att jag inte ens märker det.

Den kamp som du är mitt uppe i är fruktansvärd jobbig, men du kommer att komma igenom och vinna den .