Förlåt

Jag kan inte förklara allting och jag vill inte berätta allting här. Men vill iallafall säga förlåt till alla här som skriver massa snälla och peppande saker till mig. Förlåt att jag tar eran tid som ni säkert kunde göra massa andra roligare saker med. Men så har ni skrivit till mig för ni är snälla och vill hjälpa och så. Och jag förtjänar verkligen inte det ALLS så förlåt. För jag läser allt men jag tror typ inte på det ni skriver ändå. Och jag typ ljuger. Eller inte ljuger men kanske att det verkar på ett sätt så är det egentligen inte så. Och förlåt igen nu att jag skriver igen och kanske tar eran tid helt i onödan!
Jag vill inte skriva vad som har hänt idag för är så jävla dumt och äckligt och ja jag vill typ inte berätta hur dum i huvudet jag är. Men hade ju permison efter lunch och först gick det väl okej sen vid mellanmål så vände typ ALLT och jag blev som helt störd och ja världens värsta typ. Så gjorde flera helt idiotiska äckliga jätte dumma grejer. Och blev kaos med exakt allt så har varit på akuten tills kanske en halvtimme sen. Och nu är jag tillbaka och alla tycker jag är dum i huvudet och mina föräldrar hatar mig och skäms nog som fan över att ha en så dum korkad äcklig ful störd unge.
Har skickat typ hundra hjärtan till dom också och sagt förlåt till allamöjliga men det spelar egentligen ingen roll för ingen kan ändå förlåta allt.

 

[LiviaFilippa]

Kram på dig. Förstår att det känns jättejobbigt med allt som hände igår.

Så bra att du har skrivit till läkaren. Jättebra. Hon behöver få träffa hela dig, alla dina sidor. Så kan hon förstå och hjälpa dig på bästa sätt.

Det kommer att bli bra. Ett steg i taget.

Alltså det med läkaren så jag vet att det är dumt och fel att tänka såhär men tycker ändå att det lite var hennes fel också att det blev sådär igår. För hon bestämde saker som gör att jag får mer ångest och tog bort det lilla bra att jag hade fått börja ha iallafall pytte lite rörelse så jag iallafall kunde gå ut till hagen och så. Och det med dagvården att hon inte lyssnade på att jag verkligen inte vill. Så var ju såna andledningar också till att jag hade mer ångest och det blev jobbigare när jag skulle äta mellis. Så menar inte att allt var BARA hennes fel men att det hade kanske inte blivit sådär om inte hon hade ändrat saker till att det blev sämre. Så då är det lite svårt att bara lita på henne.

 

[A_NN_A]

Jag önskar att du kunde känna omtanken jag känner från medlemmarna här som skriver till dig. Önskar att du kunde få vila och känna lugn och ro.

Vi är alla vuxna och fullt kapabla att bestämma själva var vi lägger vår energi och när vi gör det.
Lita på att det stöd och den förståelse du får här är frivillig och kravlös.

 

[Sleepy]

Alltså det med läkaren så jag vet att det är dumt och fel att tänka såhär men tycker ändå att det lite var hennes fel också att det blev sådär igår. För hon bestämde saker som gör att jag får mer ångest och tog bort det lilla bra att jag hade fått börja ha iallafall pytte lite rörelse så jag iallafall kunde gå ut till hagen och så. Och det med dagvården att hon inte lyssnade på att jag verkligen inte vill. Så var ju såna andledningar också till att jag hade mer ångest och det blev jobbigare när jag skulle äta mellis. Så menar inte att allt var BARA hennes fel men att det hade kanske inte blivit sådär om inte hon hade ändrat saker till att det blev sämre. Så då är det lite svårt att bara lita på henne.

Jag förstår. Det är ju så att ni behöver kunna lita på varandra.

Det var jättebra att du skrev till henne. Ju mer ni kan prata med varandra desto bättre kommer ni kunna förstå varandra.

Du behöver hennes hjälp för att klara ut det här. Ibland bestämmer hon saker som känns fel, men som hon vet är det bästa för dig för att du ska kunna bli frisk. Hon har hjälpt många andra unga tjejer som mått dåligt som du gör nu. För att kunna bekämpa anoreximonstret måste din kropp få mat och vila. Det går inte att förhandla bort. Och ja, då blir det mer ångest. Den behöver du hantera på annat sätt än du är van vid. Först och främst genom att berätta för de omkring dig när du mår dåligt, så de kan hjälpa dig. Det är bra att du har läkare och sköterskor omkring dig nu. De är proffs på att ta hand om de som inte mår bra. Be om hjälp och ta emot den. Det kommer att bli bra.

 

[Fruentimber]

Alltså det med läkaren så jag vet att det är dumt och fel att tänka såhär men tycker ändå att det lite var hennes fel också att det blev sådär igår. För hon bestämde saker som gör att jag får mer ångest och tog bort det lilla bra att jag hade fått börja ha iallafall pytte lite rörelse så jag iallafall kunde gå ut till hagen och så. Och det med dagvården att hon inte lyssnade på att jag verkligen inte vill. Så var ju såna andledningar också till att jag hade mer ångest och det blev jobbigare när jag skulle äta mellis. Så menar inte att allt var BARA hennes fel men att det hade kanske inte blivit sådär om inte hon hade ändrat saker till att det blev sämre. Så då är det lite svårt att bara lita på henne.

Läkaren måste ju basera sin bedömning efter vad din kropp klarar av i nuläget. Om din kropp riskerar att må sämre av att du går till hagen och så, så måste läkaren göra en annan bedömning än den du tidigare haft. Det är hennes jobb. Även om det känns hemskt för stunden, så kommer din kropp att må bättre av det eftersom den behöver vila.

Du kan lita på att hon gör sitt jobb. Hon gör inte saker av elakhet.

 

[sorbifolia]

Starkt av dig att våga berätta allting för oss! Jag tycker inte alls att du är dum, tycker bara enormt synd om dig som blev så stressad och fick panik på det viset.

Och dina föräldrar måste ha varit jättejätterädda. Det med att de verkade lite "känslokalla" efteråt kan ha varit att det blev så mycket för dem att de behövde stänga ner lite, typ som du gjorde när du var som sjukast fysiskt och inte orkade hantera alla känslor. Eller kanske de var rädda för att bryta ihop helt och gråta inför dig. Det betyder inte alls att de inte vill vara med dig igen eller tycker du är dum eller äcklig, det betyder bara att de behövde en liten time-out just då.

Förstår att allting känns hopplöst just nu, men det är klart att du kommer få träffa hundarna och ponnysarna igen. Kanske inte i dag eller i morgon, men när du mår lite bättre. Har du berättat för läkaren och föräldrarna att det var till ponnysarna du försökte springa i går?

 

[Motacilla]

Det låter som att det var jättejobbigt för både dig och dina föräldrar igår. Men sånt händer. Jag förstår att det inte känns så nu, men saker krisar ihop sig, som det gjorde för dig igår. Sedan får man ta nya tag från det och se var man hamnar.

Nu ska jag skriva något som jag tror att inte blir så populärt, men jag menar ingenting illa. Jag förstår att du förstår att läkaren är den som är expert och att det är hon som har kunskap.
Men trots allt läser jag dina inlägg — kanske jag feltolkar — som att du tänker att ni är jämnbördiga och att hon borde lyssna lika mycket på dig som du ska lyssna på henne, för att det ska vara rättvist.
Jag förstår att det här är så som det kan kännas, speciellt om man har stor integritet och är van vid att få bestämma.

Men! Ibland är det faktiskt så att nån annan måste få vara den som bestämmer och man bara får gilla läget. Oavsett om det känns väldigt jobbigt och man minsann skulle ha 1000 åsikter. Sjukdom är ett sånt tillfälle. Inte ens läkare sköter om sig själva när de blir sjuka, utan de litar på att någon annan är bättre på att göra en helhetsbedömning av vad som är bäst i situationen.

Vi människor blir så lätt låsta vid våra uppfattningar om hur vi tänker oss att vi skulle vilja göra. Då krävs det nästan alltid att det kommer nån utomstående som pekar på att vi borde göra på ett annat sätt om vi vill ha ett annat resultat än det vi tidigare åstadkommit.

Jag FÖRSTÅR att det är otäckt att tänka att du ska lita på läkare och sköterskor. Men ångesten blir faktiskt mindre när man släpper kontrollen och vågar lita på att saker ordnar sig, att andra människor vet vad de gör. Man behöver inte ta ansvar för allt eller veta allt. Andra människor kan också.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår. Det är ju så att ni behöver kunna lita på varandra.

Det var jättebra att du skrev till henne. Ju mer ni kan prata med varandra desto bättre kommer ni kunna förstå varandra.

Du behöver hennes hjälp för att klara ut det här. Ibland bestämmer hon saker som känns fel, men som hon vet är det bästa för dig för att du ska kunna bli frisk. Hon har hjälpt många andra unga tjejer som mått dåligt som du gör nu. För att kunna bekämpa anoreximonstret måste din kropp få mat och vila. Det går inte att förhandla bort. Och ja, då blir det mer ångest. Den behöver du hantera på annat sätt än du är van vid. Först och främst genom att berätta för de omkring dig när du mår dåligt, så de kan hjälpa dig. Det är bra att du har läkare och sköterskor omkring dig nu. De är proffs på att ta hand om de som inte mår bra. Be om hjälp och ta emot den. Det kommer att bli bra.

Jag vet men tycker ändå som hon bestämmer inte alltid hjälper. Och ja dom är proffs på att hjälpa dom som inte mår bra men ÄNDÅ har jag bara blivit sämre hela tiden som jag har varit här. Och det att berätta hur jag mår så gör jag det mycket mer nu men ändå blev det sådär.

 

[LiviaFilippa]

Läkaren måste ju basera sin bedömning efter vad din kropp klarar av i nuläget. Om din kropp riskerar att må sämre av att du går till hagen och så, så måste läkaren göra en annan bedömning än den du tidigare haft. Det är hennes jobb. Även om det känns hemskt för stunden, så kommer din kropp att må bättre av det eftersom den behöver vila.

Du kan lita på att hon gör sitt jobb. Hon gör inte saker av elakhet.

Jag vet att hon inte gör saker för att vara elak men tycker ändå att hon borde anpassa lite för om jag mår sämre av det. Som nu ifall hon inte hade bestämt som hon gjorde så kanske det aldrig hade blivit som det blev ens. Plus att nu fick ju inte precis min kropp vila alls så hade varit mycket bättre isåfall om jag fick fortsätta gå typ till hagen och så och kanske inte hade fått så jätte mycket ångest igår.

 

[emma-vsm]

@EmmaFilippa Har du pratat med läkaren och frågat hur hon tänker kring att du känner att du blir sämre och sämre sen du blev inlagd?

 

[LiviaFilippa]

Starkt av dig att våga berätta allting för oss! Jag tycker inte alls att du är dum, tycker bara enormt synd om dig som blev så stressad och fick panik på det viset.

Och dina föräldrar måste ha varit jättejätterädda. Det med att de verkade lite "känslokalla" efteråt kan ha varit att det blev så mycket för dem att de behövde stänga ner lite, typ som du gjorde när du var som sjukast fysiskt och inte orkade hantera alla känslor. Eller kanske de var rädda för att bryta ihop helt och gråta inför dig. Det betyder inte alls att de inte vill vara med dig igen eller tycker du är dum eller äcklig, det betyder bara att de behövde en liten time-out just då.

Förstår att allting känns hopplöst just nu, men det är klart att du kommer få träffa hundarna och ponnysarna igen. Kanske inte i dag eller i morgon, men när du mår lite bättre. Har du berättat för läkaren och föräldrarna att det var till ponnysarna du försökte springa i går?

Ja jag vet att mina föräldrar var jätte rädda och oroliga. Och det känns jätte elakt att jag liksom gjorde så dom blev det efter att vi hade bråkat och jag sa jätte dumma saker till dom.
Och om ponnysarna och hundarna så är det ju som att jag bara gör så det blir mer och mer omöjligt att få träffa dom som att jag bara måste förstöra exakt allt. Och ja dom vet att jag var påväg till stallet. Eller vet inte om läkaren vet det än men jag skrev iallafall typ allt till henne som jag skrev här och lite mer.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Har du pratat med läkaren och frågat hur hon tänker kring att du känner att du blir sämre och sämre sen du blev inlagd?

Inte om bara det liksom men lite om det. Men det hon sa då var att anorexi monstret typ gör allt det kan för att vara kvar så därför jag får mycket mer ångest och så för det vet att jag MÅSTE gå mot det. Och alla andra dåliga tankar och allt det kommer från att jag har ångest.

 

[LiviaFilippa]

Men nu om ett tag ska mamma och pappa prata med läkaren så får se vad dom bestämmer då. Men säkert inget bra iallafall utan blir väl att jag måste vara här exakt hela tiden iallafall och inte får gå ut och träffa hundarna ens. Men annars kan dom väl inte bestämma så mycket hårdare regler ändå.

 

[emma-vsm]

Inte om bara det liksom men lite om det. Men det hon sa då var att anorexi monstret typ gör allt det kan för att vara kvar så därför jag får mycket mer ångest och så för det vet att jag MÅSTE gå mot det. Och alla andra dåliga tankar och allt det kommer från att jag har ångest.

Det låter rimligt. Utifrån det, kan du förstå att läkaren tar dom beslut hon gör?

 

[LiviaFilippa]

Det låter rimligt. Utifrån det, kan du förstå att läkaren tar dom beslut hon gör?

Kanske på ett sätt men på ett sätt inte. För om jag bara skulle få lite mer frihet eller vad man ska säga och fick göra iallafall lite saker så skulle jag kunna följa ett matschema ändå för då hade jag ändå bra saker också. Men som hon bestämmer är ju att ta bort ALLT bra så jag såklart att monstret blir så jag inte kan stå mot ångesten då.
Men jag fattar varför hon inte bara kan säga att jag får göra exakt vad jag vill utan att nån har koll alls också.

 

[Hoarfrost]

Jag har redan bestämt att jag inte vill ha det såhär men det blir såna idiot saker ändå. Så bestämma sig verkar inte hjälpa.

Att bestämma sig för att man inte vill ha det på ett visst sätt som är dåligt för sig är ett jättestort och jätteviktigt steg.
Jag brukar se det som att man är instängd i ett förfärligt rum med massa monster, där det finns en dörr ut som är låst. Att bestämma sig för att man inte vill vara där längre är som att få nyckeln till dörren.
Du måste nu ta dig till dörren, stoppa i nyckeln, låsa upp, trycka ner hantaget, öppna, kliva ut, trycka ner handaget igen, stänga, och till slut låsa. Massa extra steg. Men det viktiga är att man nu i alla fall har nyckeln i handen.
Du har möjligheten att ta dig ut, den möjligheten fanns inte innan. De där extra stegen är fruktansvärt jobbiga och tar tid och massor energi, men med nyckeln finns möjligheten.

Jag hoppas verkligen du får en framtid där du får gosa med ponnysarna och hundarna hur mycket som helst Och det finns absolut inget du behöver be om ursäkt för.

 

[Andromedae]

Ett tankesätt som jag brukar försöka ha är att alla människor gör det bästa vi kan i den situation vi upplever att vi är i. Med den synen så är det enklare att ha medkänsla både med sig själv och med andra.

Jag gjorde jäkligt mycket dumma saker när jag var tonåring. Trots att jag "visste" att det jag gjorde var fel. Det jag inte insåg då och som jag (med hjälp av min psykolog) har insett senare, är att de där dumma sakerna var för min hjärna försökte göra rätt för att hjälpa mig.

Var det rätt saker? Nej. Men för min hjärna, i den stunden, med det bagage jag hade, så var det helt enkelt det bästa alternativet som den kunde komma på. Men med tid och professionell hjälp så går det att lära om hjärnan, så att den ser situationer på ett annat sätt och alltså också presenterar andra val för dig.

I och med din anorexi så befinner du ju dig också i i en situation där din hjärna får ännu svårare att jobba (på grund av bristen på energi). Den är hela tiden under press och får aldrig chansen att bara slappna av. Och då blir det ännu svårare för den att ifrågasätta sina impulser, till exempel om du känner dig hotad. Den känner ju att din kropp är svag och den vet att den måste försöka skydda dig.

Jag hoppas att du har en bättre dag idag.

 

[emma-vsm]

Kanske på ett sätt men på ett sätt inte. För om jag bara skulle få lite mer frihet eller vad man ska säga och fick göra iallafall lite saker så skulle jag kunna följa ett matschema ändå för då hade jag ändå bra saker också. Men som hon bestämmer är ju att ta bort ALLT bra så jag såklart att monstret blir så jag inte kan stå mot ångesten då.
Men jag fattar varför hon inte bara kan säga att jag får göra exakt vad jag vill utan att nån har koll alls också.

Du kanske har rätt i det. Men det skulle kanske också kunna vara så att monstret får mer utrymme om du får mer frihet just nu? Jag förstår dig verkligen, mitt hjärta tycker att du ska få göra saker som du gillar (hästarna, hundarna och så) och jag tror att det bidrar till att bli frisk. MEN jag är inte sjukvårdsutbildad och jag tror man får lita på att de gör rätt bedömningar utifrån hur läget är precis just nu. Imorgon, nästa vecka, nästa månad är det förmodligen andra bedömningar och prioriteringar.

 

[Sleepy]

Jag vet men tycker ändå som hon bestämmer inte alltid hjälper. Och ja dom är proffs på att hjälpa dom som inte mår bra men ÄNDÅ har jag bara blivit sämre hela tiden som jag har varit här. Och det att berätta hur jag mår så gör jag det mycket mer nu men ändå blev det sådär.

Nej, du har inte bara blivit sämre. Du äter bättre. Du har gått upp i vikt. Det är jättebra. Din ångest märks på ett annat sätt istället, vilket du inte klarar av att hantera själv ännu, men det kommer du att få hjälp med också. Bästa sättet att få hjälp med det är att säga till nån direkt när det är jobbigt. Det kommer du att bli bättre på med tiden.

Jag vet att du försöker berätta mer om hur du mår nu och det är jättebra. Du kämpar fantastiskt varje dag. Det kommer att bli bra.

 

[Motacilla]

Du kanske tänker att du blivit sämre eftersom du inte kan använda dina gamla metoder för att hantera ångest.

Du hade en metod (inte äta) som inte fungerade eftersom du blev jättesvag.

Nu måste du lära dig andra metoder att handskas med starka känslor, inklusive ångest. Det är alltid skrämmande och svårt att byta tankesätt, och om någon tvingar en är det ännu värre.

Jag förstår definitivt att du vill göra sånt som du tycker att tar bort ångesten och ger dig glädje. Men tänk på att läkaren samtidigt måste vara lika rättvis mot alla sina patienter. Om en person får gå till hagen kanske en annan borde få simma 15 meter. Och en tredje kanske tycker att den borde få vara uppe till kl 02:30 eftersom ångesten för den är mindre på natten. Var ska man dra gränsen?
Ibland måste man vara ganska strikt och köra in anoreximonstren i små skrubbar så att man så småningom kan döda dem där. Därför sätter läkaren strikta regler för dig just nu. Det är inte för att bråka med dig.

 

[LiviaFilippa]

Jag svarar till alla i samma inlägg nu.
Först det att jag har blivit bättre med maten och det är att jag inte kan hantera ångesten som jag är van nu så ja så kanske det är. Och JA det gick förlångt i somras. Men jag skulle inte låta det bli så igen nu men det vore väl ändå bättre att kanske äta lite mindre IBLAND eller hoppa över NÅT mellanmål eller så men inte ha såhär mycket ångest och göra så dumma grejer? Alltså menar inte att vara jätte smal och så men bara LITE frihet med maten och det liksom. Men det borde ju vara bättre än som det blev igår?
Och jag vet att läkaren inte bestämmer saker för att vara dum men det stämmer ju inte att hon måste vara rättvis mot alla heller. Ska inte skriva om andras problem men det finns dom som får ha jätte mycket permison typ hela dagen och dom har inte att ingen får vara ensam alls och måste följa matschema jätte exakt och så. Och vissa får gå i skolan och så. Så det är inte lika för alla alls.