Förlåt

[Lupino]

Jag har aldrig sagt till mina barn att "nu måste du säga förlåt" om de gjort något dumt. Om jag gjort ett misstag säger jag själv alltid "förlåt mig" men tycker inte att ett påtvingat förlåt har något värde, tvärtom.

Men det finns andra som har motsatt åsikt och tvingar barnet säga förlåt och ibland kombinerat med "du måste krama också".

Jag har då i vissa lägen hamnat i lite knepiga situationer när mitt barn gjort något dumt mot ett barn i en sådan familj (jag tänker alltså när både jag och det andra barnets förälder är med). Det har funnits ett outtalat "krav" i luften om att mitt barn borde be om förlåtelse, men jag har inte sagt något och inte den andra föräldern heller, men det har känts olustigt för mig (jag har inte lust att tvinga mitt barn säga förlåt bara för att andra anser det). Men självklart säger jag till mitt barn om den gör något dumt, det är bara förlåtet som jag inte "kör med".

Jag har också hamnat i tvärtom-situationen då det andra barnet varit dum och dess förälder tvingar det att säga förlåt till mitt barn. Det är inget problem, men har ibland kombinerats med att det "dumma" barnet ska ge mitt barn en kram. Mina barn har haft mycket integritet och vill normalt inte kramas så mycket, än mindre av någon som precis gjort något dumt mot dem. I dessa lägen har jag oftast inte hunnit bryta in innan kramen varit ett faktum, men jag har blivit irriterad på den andra föräldern som inte tänker på hur kramen kan upplevas.

Nu är mina barn lite äldre (9 och 11) och dessa frågeställningarna var mer aktuella när de var mindre. Men jag blev påmind idag om det när mitt ena barn gjort en sak mot ett annat barn när jag inte var där och barnets förälder utkrävde ett förlåt från mitt barn som upplevde det som olustigt.

Hur resonerar ni angående "förlåt"?

 

[Guldaskig]

Intressant frågeställning. Jag har nog alltid tänkt att förlåt är ett viktigt ord att kunna säga när man gjort något dumt. Det känns som en bra grej, att be om ursäkt när man klantat sig. Att tvinga ge någon en kram tycker jag låter jobbigt dock.

Utveckla gärna varför du inte vill att dina barn ska säga förlåt. Eller gör de det självmant om de t.ex knuffat någon? Jag ifrågasätter dig inte utan är bara intresserad av ditt sätt att tänka.

 

[Tassetass]

* Varning för 28-grader-varmt-och-så-jävla-fuktigt-att-jag-blir-dum-i-huvudet-inlägg*

Jag tvingar inte dottern (tre år) att säga förlåt och kramas gör man bara om man vill.

När L gjort något taskigt, till exempel puttat omkull sin kusin, så pratar vi om varför hon gjorde så, om varför det är taskigt och hur hon tror att kusinen mår och känner av att ha blivit puttad. Nio gånger av tio kommer hon själv fram till att hon vill gå och säga förlåt, eller ännu bättre; prata med kusinen om vad som hände. Det har hänt att hon gått fram till kusinen och sagt att det var dumt av henne att puttas (eller vad hon nu gjort) och frågat hur kusinen mår och om hon kan göra något för att kusinen ska bli glad igen. I ett sådant läge skulle jag aldrig kräva att hon säger ordet "förlåt", det viktiga är ju att hon förstått att hon gjort något fel och att hon på något sätt uttrycker det till den som drabbats.

Tycker överlag att det är mycket bättre att barnen lär sig att prata om det som blev fel istället för att bara säga "förlåt". Vi gör ju som vi gör, men det märks ända att L fattat att förlåt är ett laddat och värdefullt ord och hon använder det ibland när hon tabbat sig och vill komma ur situationen på ett enkelt sätt. Då har vi sagt att "Det räcker inte med att säga förlåt, du måste förstå varför jag/pappa/kusinen blev ledsna".

 

[Lupino]

Intressant frågeställning. Jag har nog alltid tänkt att förlåt är ett viktigt ord att kunna säga när man gjort något dumt. Det känns som en bra grej, att be om ursäkt när man klantat sig. Att tvinga ge någon en kram tycker jag låter jobbigt dock.

Utveckla gärna varför du inte vill att dina barn ska säga förlåt. Eller gör de det självmant om de t.ex knuffat någon? Jag ifrågasätter dig inte utan är bara intresserad av ditt sätt att tänka.

Jag vill gärna att mina barn ska säga förlåt! Jag vill bara att ordet förlåt ska komma för att den som gjort något dumt ångrar sig (eller helt enkelt gjort något av misstag och inser det). Jag vill inte ha förlåt från andra om de inte menar det, därför tvingar jag aldrig fram ett förlåt från mina barn.

Jag anser också ofta att den som gjort något dumt inte allt för sällan gjort det som gensvar på något den andra gjort. Så det är ofta inte självklart vem som ska säga förlåt till vem. Föräldrarna kommer ju ofta bara i kontakt med det som händes senast. I de flesta konflikter mina barn har anser de vara i sin fulla rätt att vara taskiga eftersom den andra varit taskig först (precis före eller vid tidigare tillfälle). Det komplicerar saken ännu mer.

Jag försöker istället aktivt "lära" mina barn att förlåta! Man ska inte vara taskig tillbaka när någon annan är taskig, annars tar konflikten aldrig slut.

 

[ako]

Intressant frågeställning. Jag har nog alltid tänkt att förlåt är ett viktigt ord att kunna säga när man gjort något dumt. Det känns som en bra grej, att be om ursäkt när man klantat sig. Att tvinga ge någon en kram tycker jag låter jobbigt dock.

Utveckla gärna varför du inte vill att dina barn ska säga förlåt. Eller gör de det självmant om de t.ex knuffat någon? Jag ifrågasätter dig inte utan är bara intresserad av ditt sätt att tänka.

Jag är ju inte TS men jag tänker att ett ”förlåt” ska komma från hjärtat- att man verkligen fattar att man har gjort nåt som inte blev bra, inte för att en förälder tvingar fram ordet.

 

[Cherarriduracell]

Jag har inga egna barn men tyckte det blev skitdumt på dagis och tidiga skolåren när en fröken tvingade till ett förlåt. Både att säga det själv när man fortfarande var för arg för att mena det och när man kände i luften att den andra inte menade det. "men säg som att du menar det också!" Föder ju bara mer eller mindre bra skådespelare. Och sen skulle konflikten liksom vara avklarad, för den andra hade ju sagt förlåt...?

Hade hellre sett att de vuxna lärt barnen att prata om vad som blev fel än att vara så fokuserade på själva ordet förlåt. Så försöker jag vara nu.

 

[Lupino]

* Varning för 28-grader-varmt-och-så-jävla-fuktigt-att-jag-blir-dum-i-huvudet-inlägg*

Jag tvingar inte dottern (tre år) att säga förlåt och kramas gör man bara om man vill.

När L gjort något taskigt, till exempel puttat omkull sin kusin, så pratar vi om varför hon gjorde så, om varför det är taskigt och hur hon tror att kusinen mår och känner av att ha blivit puttad. Nio gånger av tio kommer hon själv fram till att hon vill gå och säga förlåt, eller ännu bättre; prata med kusinen om vad som hände. Det har hänt att hon gått fram till kusinen och sagt att det var dumt av henne att puttas (eller vad hon nu gjort) och frågat hur kusinen mår och om hon kan göra något för att kusinen ska bli glad igen. I ett sådant läge skulle jag aldrig kräva att hon säger ordet "förlåt", det viktiga är ju att hon förstått att hon gjort något fel och att hon på något sätt uttrycker det till den som drabbats.

Tycker överlag att det är mycket bättre att barnen lär sig att prata om det som blev fel istället för att bara säga "förlåt". Vi gör ju som vi gör, men det märks ända att L fattat att förlåt är ett laddat och värdefullt ord och hon använder det ibland när hon tabbat sig och vill komma ur situationen på ett enkelt sätt. Då har vi sagt att "Det räcker inte med att säga förlåt, du måste förstå varför jag/pappa/kusinen blev ledsna".

Det låter som du jobbar med detta på ett väldigt bra sätt! Så pedagogisk har jag aldrig varit men så har jag nog själv inte direkt tyckt att mina barn gjort något mot andras barn som varit rent taskigt heller .

 

[Tassetass]

Det låter som du jobbar med detta på ett väldigt bra sätt! Så pedagogisk har jag aldrig varit men så har jag nog själv inte direkt tyckt att mina barn gjort något mot andras barn som varit rent taskigt heller .

L är taskig ibland (se tillägg nedan). Överlag är hon dock en snäll människa, sådär som de flesta människor faktiskt är är. Sedan är hon inte så fysisk, utan hon är mer för att använda ord när hon blir ledsen eller arg. Misstänker att man kommer behöva vakta mer på verbala smockor än fysiska sådana när hon väl fattar att ord kan såra lika bra som nävar...

Tillägg: Egentligen är hon nog aldrig taskig, men känslorna tar överhanden ibland och då får sig lillkusinen en flygtur. Vet inte om en treåring ens kan vara taskig i ordets rätta mening? Det är ju ett rätt avancerat koncept.

 

[Lupino]

L är taskig ibland (se tillägg nedan). Överlag är hon dock en snäll människa, sådär som de flesta människor faktiskt är är. Sedan är hon inte så fysisk, utan hon är mer för att använda ord när hon blir ledsen eller arg. Misstänker att man kommer behöva vakta mer på verbala smockor än fysiska sådana när hon väl fattar att ord kan såra lika bra som nävar...

Tillägg: Egentligen är hon nog aldrig taskig, men känslorna tar överhanden ibland och då får sig lillkusinen en flygtur. Vet inte om en treåring ens kan vara taskig i ordets rätta mening? Det är ju ett rätt avancerat koncept.

Jag har mest problem mellan mina egna barn . De är ofta taskiga mot varandra genom att hånskratta när den ena gör något knasigt eller gör elaka miner till varandra. Dessvärre tycker de att alla dessa dumheter kan förklaras av att den andra var dum tidigare.

Nä, en treåring tror jag inte är taskig alls, bara bristande impulskontroll kanske kombinerat med ej fullt utvecklad empati. Det gäller delvis för 9 och 11-åringar med. Men ibland är de riktigt taskiga med vilje (mot varandra).

 

[Tassetass]

Jag har mest problem mellan mina egna barn . De är ofta taskiga mot varandra genom att hånskratta när den ena gör något knasigt eller gör elaka miner till varandra. Dessvärre tycker de att alla dessa dumheter kan förklaras av att den andra var dum tidigare.

Nä, en treåring tror jag inte är taskig alls, bara bristande impulskontroll kanske kombinerat med ej fullt utvecklad empati. Det gäller delvis för 9 och 11-åringar med. Men ibland är de riktigt taskiga med vilje (mot varandra).

L har ju inga syskon, men hon har en kusin på 4 år och en på 1,5 år (de två kusinerna är syskon) som hon träffar många gånger i veckan och det är ju där det ibland slår gnistor. Aldrig hört att det skulle ha hänt något liknande på förskolan och med barn hon träffar mer sällan brukar det inte heller hända något. Men när stora kusinen först snor hennes docka och lillkusinen drar henne i håret minuten senare...

 

[Sofie.S]

Vid slag eller bråk - ”man får inte slåss - ”namn” blir ledsen då” eller ”nu var du ingen bra kompis, man måste vara snäll”
Osämja - ”man måste dela med sig”

Mina barn är 2 & 4 år gamla.
Håll det enkelt och tvinga aldrig fram ett förlåt, då ordet är helt meningslöst om det ”missbrukas” eller tvingas fram.
Man kan istället säga ”vill du säga något till ”namn” som är ledsen?” Eller bara reda ut situationen och förklara för båda barnen vad som hände och varför det hände.

Min äldsta dotter skriker rätt ut och fäktas om något barn ska ge henne en förlåt kram och barnet som ska ge kramen blir ofta ledsen eller arg.
Och då måste man bemöta en förälder som inte delar samma förhållningssätt och det är det svåraste..

 

[Imogen]

Jag startade en liknande tråd för kanske två år sen, ska se om jag hittar den. Då var mitt ”problem” vänner som tvingade sitt barn att säga förlåt till min son, som fann situationen rätt obehaglig.

Nu två år senare har sonen en lillasyster men är fortfarande en rätt ”mild” personlighet och det är väldigt sällan vi hamnar i en situation då han borde säga förlåt. Det handlar nästan alltid om att han har varit lite burdus i lek med lillasyster och hon har gjort sig illa utan att det var meningen.

Men när vi hamnar där pratar vi om vad som blev fel, att den andre personen blev ledsen och att man kan säga förlåt för att visa att det inte var meningen.

Nästan alltid säger sonen förlåt sen men vi gör ingen grej av om han låter bli.

Min upplevelse är att barn som tvingas sägs förlåt för det för att slippa undan situationen med sin förälder och inget annat, och då blir ursäkten helt meningslös.

 

[Imogen]

https://www.bukefalos.se/threads/att-saga-forlat-barnuppfostran.1411632/

Här är tråden jag startade. Måste ju säga att min uppskattning var ganska bra, den var nästan på dagen två år gammal

 

[MiaMia]

Har relativt nyligen upplevt att bli tvångskramad som försök till att avdramatisera en konflikt. Av en människa jag inte haft den nivån på fysisk kontakt med innan. När jag själv bara ville avskärma mig och ta hand om mina egna reaktioner. Så genomvidrigt att jag saknar ord.

Aldrig, aldrig, aldrig säga att någon måste kramas om du inte är 100% säker på att mottagaren vill det!
Varför lära barnen att på order kränka personliga sfärer?
Speciellt om någon kanske är uppjagad/irriterad fortfarande eller hyser agg/känner rädsla för den som ska krama. Det går inte över av kram; kram kan på sin höjd bekräfta att man kommit över det (om man gjort det). Men då borde man lika gärna kunna bekräfta på annat sätt.

 

[Vogue]

Jag har aldrig sagt till mina barn att "nu måste du säga förlåt" om de gjort något dumt. Om jag gjort ett misstag säger jag själv alltid "förlåt mig" men tycker inte att ett påtvingat förlåt har något värde, tvärtom.

Men det finns andra som har motsatt åsikt och tvingar barnet säga förlåt och ibland kombinerat med "du måste krama också".

Jag har då i vissa lägen hamnat i lite knepiga situationer när mitt barn gjort något dumt mot ett barn i en sådan familj (jag tänker alltså när både jag och det andra barnets förälder är med). Det har funnits ett outtalat "krav" i luften om att mitt barn borde be om förlåtelse, men jag har inte sagt något och inte den andra föräldern heller, men det har känts olustigt för mig (jag har inte lust att tvinga mitt barn säga förlåt bara för att andra anser det). Men självklart säger jag till mitt barn om den gör något dumt, det är bara förlåtet som jag inte "kör med".

Jag har också hamnat i tvärtom-situationen då det andra barnet varit dum och dess förälder tvingar det att säga förlåt till mitt barn. Det är inget problem, men har ibland kombinerats med att det "dumma" barnet ska ge mitt barn en kram. Mina barn har haft mycket integritet och vill normalt inte kramas så mycket, än mindre av någon som precis gjort något dumt mot dem. I dessa lägen har jag oftast inte hunnit bryta in innan kramen varit ett faktum, men jag har blivit irriterad på den andra föräldern som inte tänker på hur kramen kan upplevas.

Nu är mina barn lite äldre (9 och 11) och dessa frågeställningarna var mer aktuella när de var mindre. Men jag blev påmind idag om det när mitt ena barn gjort en sak mot ett annat barn när jag inte var där och barnets förälder utkrävde ett förlåt från mitt barn som upplevde det som olustigt.

Hur resonerar ni angående "förlåt"?

Jag resonerar så som att "Förlåt" är något av det viktigaste man lär sina barn.
Ungefär som att säga tack för maten eller att erbjuda sig att hjälpa till om man är bortbjuden.
Det är INTE okej och känns för mig helt främmande att som förälder ställa sig frågan (som du gör nu) "Ska mitt barn kunna säga förlåt?", det är en självklarhet.

Däremot "kramtvång" tycker jag inte om, kommer aldrig att tvinga mina barn att kramas vid vare sig "en förlåt situation" eller typ " krama nu farmor".
Men förlåt, nej & tack, det måste dom kunna säga och framförallt veta varför och när.
(Men det kommer ju efter hand vid en sund uppfostran där föräldrarna är artiga mot varandra och andra samt att man PRATAR med barnen)

OCH givetvis får man ju lära barnen VARFÖR och den känslobiten, men det pedagogiska tänker jag ingår precis som @Tassetass skriver i sitt inlägg #3.

 

[TinyWiny]

Att tvinga sina barn att säga förlåt och dessutom krama den de betett sig illa emot är det bästa sättet att skapa falskhet hos barn. Man kan göra vad som helst, bete sig hur elakt som helst för säger man bara förlåt efteråt så är allt bra igen. Att krama/bli kramad mot sin vilja lär också barnen att deras kropp inte är deras. Att man inte behöver respektera andras ovilja om kroppskontakt och att man inte har rätt att säga nej till att någon rör vid en mot ens vilja. Barnet lär sig att det är okej att strunta i andras vilja och då särskilt om det gynnar de själva.

Oärliga ursäkter påminner mig om folk som misshandlar sina nära. Efteråt ber de om ursäkt och godtas inte ursäkten så börjar misshandeln om på nytt... Det är inget jag någonsin skulle lära ett barn. En ursäkt ska komma från hjärtat och den ursäkten riktar sig emot är aldrig tvingad att acceptera ursäkten. Ursäkten ska komma av insikten att det blev dumt och fel och den ska vara ärlig och med tanken att det som hände aldrig ska hända igen. Jag verkligen avskyr när folk tvingar fram ursäkter eller när vuxna slänger ur sig ursäkter som de ändå inte menar. Att lära sina barn att det bara är ett ord man kan slänga ur sig så är allt bra är något som inte går att förlåta. Det skapar falskhet och respektlöst agerande och det har vi inte rätt att göra mot våra barn. Det är vår uppgift att guida våra barn till att bli bra medmänniskor. Inte att lära dem att ett litet ord som är helt oladdat och som är utan värde för dem får dem ur knipan igen och igen.

 

[Saigon]

Många kloka svar redan. På vårt BVC, vid 1-års mötet, så uppmanade dem att aldrig tvinga fram förlåt.

 

[MiaMia]

Angående "man måste säga förlåt".
Så uppfattar jag att de som använder det som en fast regel tillämpar den mekaniskt och främst ser till det yttre beteendet. I mindre utsträckning lär barnet verklig medkänsla och förståelse för motpartens upplevelser.

Känns inte bekvämt att ta emot ett sådant förlåt tycker jag. Hellre konstaterar jag ärligt att vi är oense och båda anser att vi inte gjort något fel om så är fallet. Samtidigt som vi kan visa förståelse för att den andre upplevde det annorlunda och sluta fred för att fortsatt kunna umgås/samarbeta.

Att tvinga sina barn att säga förlåt och dessutom krama den de betett sig illa emot är det bästa sättet att skapa falskhet hos barn. Man kan göra vad som helst, bete sig hur elakt som helst för säger man bara förlåt efteråt så är allt bra igen. Att krama/bli kramad mot sin vilja lär också barnen att deras kropp inte är deras. Att man inte behöver respektera andras ovilja om kroppskontakt och att man inte har rätt att säga nej till att någon rör vid en mot ens vilja. Barnet lär sig att det är okej att strunta i andras vilja och då särskilt om det gynnar de själva.

Oärliga ursäkter påminner mig om folk som misshandlar sina nära. Efteråt ber de om ursäkt och godtas inte ursäkten så börjar misshandeln om på nytt... Det är inget jag någonsin skulle lära ett barn. En ursäkt ska komma från hjärtat och den ursäkten riktar sig emot är aldrig tvingad att acceptera ursäkten. Ursäkten ska komma av insikten att det blev dumt och fel och den ska vara ärlig och med tanken att det som hände aldrig ska hända igen. Jag verkligen avskyr när folk tvingar fram ursäkter eller när vuxna slänger ur sig ursäkter som de ändå inte menar. Att lära sina barn att det bara är ett ord man kan slänga ur sig så är allt bra är något som inte går att förlåta. Det skapar falskhet och respektlöst agerande och det har vi inte rätt att göra mot våra barn. Det är vår uppgift att guida våra barn till att bli bra medmänniskor. Inte att lära dem att ett litet ord som är helt oladdat och som är utan värde för dem får dem ur knipan igen och igen.

Så bra formulerat!
Poängen vad det gör med förväntningar/krav på den som ska förlåta är viktig. Att man tar bort egna valet om vad som känns acceptabelt för en själv och måste låtsas att allt är bra oavsett om det är det.

 

[kamomillo]

Om ett barn gjort något knas, kan de kännas skönt att få säga förlåt.
Alltså tycker jag att det är viktigt att påminna barn om de lilla ordet FÖRLÅT:
Eftersom jag är en vuxen förebild, och har lätt att be om förlåtelse om jag ställt till med något.
Så blir det en självklarhet att barnen i min närhet också säger förlåt.
Däremot att tvinga fram ett förlåt eller en kram är i mitt tänk fel.
Men om jag frågar barn i förskolan hur man gör om man´varit "dum" med någon, så svarar de allra flesta, att man ska säga förlåt och ge en kram...
Om de är ett inlärt beetende från föräldrar, eller barns spontana lösning, de vet jag inte.
De är inte farligt att säga förlåt, de kan tvärtom kännas bra, om de bara är ärligt menat.
Givetvis måste man prata med barnen om vad ordet betyder, och när det ska användas. Men de känns konstigt att inte påminna barn om att be om förlåtelse då något hänt. Ofta behöver BÅDA barnen tänka efter hur man är mot varandra.

* Jenny *

 

[TeamLundVer]

Alltså jag är helt med på att inte tvinga ett barn att säga förlåt. Däremot behöver vi vuxna lära våra barn hur man beter sig om man gjort någon ledsen för hur ska de annars veta?
Jag upplever att många av de barn som inte säger förlåt i någon form har föräldrar som inte lärt dem hur man bör göra.

Båda våra barn säger förlåt även om det inte alltid är ordet i sig själv (den lilla kan bara 3 ord så där kommer det ju aldrig ett förlåt). De försöker trösta på sitt sätt genom kram, klapp, ge leksak osv.

Vi kräver aldrig att våra barn säger förlåt men om ett av dem gjort någon ledsen och inte självmant försöker ställa till rätta så frågar vi dem hur de ska göra för att få motparten glad igen. Lösningen väljer de själva men om de inte kommer på något så ger vi dem förslag.

Dessutom pratar vi alltid om vad som hände och vad man ska göra istället för att undvika att någon blir leden från början.