Enya
Trådstartare
Att förklara döden för barn är inte det lättaste man kan göra i sitt liv. När pojkarnas pappa dog sa jag till dem med detsamma att han var död och inte kom tillbaka och att man kommer att sakna honom och att vi kommer att gråta.
Jag var ensam med barnen när jag fick beskedet och jag sa detta i ren förtvivlan för att jag inte kunde "behärska" mig och hålla mig så lugn och samlad så att de inte skulle märka att något hemskt hänt.
Pojkarna var 3,5 år och nästan 2 år när pappan dog och det är nu 3 år sedan om några veckor bara.
Efter det där första beskedet så har de fått veta att han är i himlen och kan se allt de hittar på, att de minns honom i sitt hjärta, att de kan gå till den där busken som pappa tyckte så mycket om och sitta där och prata med honom ifall de känner att de vill prata osv.
Jag har dock haft jättesvårt att prata om deras pappa med dem, har inte kunnat börja prata om honom utan de har frågat när de undrat och så har jag så klart svarat så gott jag kunnat på deras frågor.
Jag har på senare tid märkt att Eric som nu är 6,5 år har börjat prata mer om sin pappa, frågar mycket om honom och om döden och sjukdomar. I dag kom senaste frågorna:
- Hade pappa några kläder?
* Ja visst hade han det!
- Har du kvar pappas kläder?
* Nej faktiskt inte. De har jag slängt, de passar ju inte dig eller mig eller Isaac så jag tyckte det var onödigt att ha kvar dem. Fast jag har kvar en tröja som var pappas!
- Har man kläder på sig när man dör?
* De flesta människor har nog det, men de som dör i badkaret tex har ju inte kläder på sig.
- Hade pappa kläder på sig när han dog?
( Här fick jag fundera på svaret en stund, hade han det? Eller var han klädd i sjukhuskläderna? Jag valde att bara svara på frågan)
* Ja det hade han.
- Och så la nån han i en sån stor vit kista?
* Ja
- Var är den nu? Har man ställt den nånstans?
* Ibland gräver man ner kistan med människor i, men pappa ville inte det så honom stoppade man in i en ugn med kista och allt....
( och här funderade jag på hur 17 man får det till att inte låta så vidrigt....)
- Eldade man upp honom?
* Ja, du vet när jag eldar i kaminen, då blir det ju aska kvar?
- ja
* Det blev samma sak av pappa och så tog man det och hällde i en urna, det liknar en vas lite grann, med lock på och så grävde man ner det istället. Det tar mindre plats faktiskt. Ganska smart!
- Ja det är det! Då får det plats fler människor hos kyrkan!
Här såg jag att Isaac, som nu är 5 år såg lite.... ut, så jag nöp honom i handen och sa
* Du kände det eller hur?
Han nickar
* När man är död känner man inget. Det gör inte ont alls och man kan inte bli rädd eller ledsen.
- Man är i himlen?
* Ja och så kroppen får vi ju ta hand om på bästa sätt, den kan ju inte bara bli liggande, då blir den äcklig.
- Som kött som blivit gammalt?
* ( hur vet han det?!) ja precis, det luktar ju hemskt illa om man bara skulle låta det bli liggande i flera veckor!
Eric har funderat klart nu
- Vi luktar inte när vi lever men vi börjar lukta när vi dör
* Ja häftigt va, som kroppen funkar!
- Ja coolt!
Så... samtalet över för den här gången! Eric har varit i en jättejobbig period nu under en tid. Jag förstår honom, han ska börja förskoleklass där han inte känner en enda person på ett helt nytt ställe, åka buss dit och allt och skiljas från syskonen dagtid. Dessutom verkar det som om han har mycket pappafunderingar. På något vis känner jag igen mig i honom! man är, i alla fall jag, inte på så bra humör alltid när man ska göra nya saker i en miljö man inte känner till. Och att sörja sin pappa och undra en massa saker om honom ovanpå det gör ju inte precis att man känner sig bättre till mods.
Hans frågor om döden har blivit allt mer detaljerade, han vill veta mer om den döda människan ( hur kroppen reagerar när man är död) och mindre om var man är som död. I dag kände jag att han börjar bli mogen för att få lite mer detaljerade svar, mitt eget intresse för döden och döda människor ( mitt sikte är ju inställt på obduktionstekniker ) gör nog att jag inte har så svårt att prata om just de detaljerade sakerna han vill veta. Det är svårare att prata om känslorna, som han pratade mer om förut. Jag tror att jag i dag lyckades förmedla det häftiga i döda människor och inte bara det hemska i sorgen och saknaden. Usch, den meningen lät lite.... Jag tror ni begriper hur jag menar Jag tror det är lätt att fastna i just det hemska i döden, i känslorna av sorg och saknad, men det var ju inte det han efterfrågade i dag utan mer praktiska detaljer.
Hur hade ni svarat på hans frågor? tycker ni att han är för liten för de svar jag gav honom?
Jag var ensam med barnen när jag fick beskedet och jag sa detta i ren förtvivlan för att jag inte kunde "behärska" mig och hålla mig så lugn och samlad så att de inte skulle märka att något hemskt hänt.
Pojkarna var 3,5 år och nästan 2 år när pappan dog och det är nu 3 år sedan om några veckor bara.
Efter det där första beskedet så har de fått veta att han är i himlen och kan se allt de hittar på, att de minns honom i sitt hjärta, att de kan gå till den där busken som pappa tyckte så mycket om och sitta där och prata med honom ifall de känner att de vill prata osv.
Jag har dock haft jättesvårt att prata om deras pappa med dem, har inte kunnat börja prata om honom utan de har frågat när de undrat och så har jag så klart svarat så gott jag kunnat på deras frågor.
Jag har på senare tid märkt att Eric som nu är 6,5 år har börjat prata mer om sin pappa, frågar mycket om honom och om döden och sjukdomar. I dag kom senaste frågorna:
- Hade pappa några kläder?
* Ja visst hade han det!
- Har du kvar pappas kläder?
* Nej faktiskt inte. De har jag slängt, de passar ju inte dig eller mig eller Isaac så jag tyckte det var onödigt att ha kvar dem. Fast jag har kvar en tröja som var pappas!
- Har man kläder på sig när man dör?
* De flesta människor har nog det, men de som dör i badkaret tex har ju inte kläder på sig.
- Hade pappa kläder på sig när han dog?
( Här fick jag fundera på svaret en stund, hade han det? Eller var han klädd i sjukhuskläderna? Jag valde att bara svara på frågan)
* Ja det hade han.
- Och så la nån han i en sån stor vit kista?
* Ja
- Var är den nu? Har man ställt den nånstans?
* Ibland gräver man ner kistan med människor i, men pappa ville inte det så honom stoppade man in i en ugn med kista och allt....
( och här funderade jag på hur 17 man får det till att inte låta så vidrigt....)
- Eldade man upp honom?
* Ja, du vet när jag eldar i kaminen, då blir det ju aska kvar?
- ja
* Det blev samma sak av pappa och så tog man det och hällde i en urna, det liknar en vas lite grann, med lock på och så grävde man ner det istället. Det tar mindre plats faktiskt. Ganska smart!
- Ja det är det! Då får det plats fler människor hos kyrkan!
Här såg jag att Isaac, som nu är 5 år såg lite.... ut, så jag nöp honom i handen och sa
* Du kände det eller hur?
Han nickar
* När man är död känner man inget. Det gör inte ont alls och man kan inte bli rädd eller ledsen.
- Man är i himlen?
* Ja och så kroppen får vi ju ta hand om på bästa sätt, den kan ju inte bara bli liggande, då blir den äcklig.
- Som kött som blivit gammalt?
* ( hur vet han det?!) ja precis, det luktar ju hemskt illa om man bara skulle låta det bli liggande i flera veckor!
Eric har funderat klart nu
- Vi luktar inte när vi lever men vi börjar lukta när vi dör
* Ja häftigt va, som kroppen funkar!
- Ja coolt!
Så... samtalet över för den här gången! Eric har varit i en jättejobbig period nu under en tid. Jag förstår honom, han ska börja förskoleklass där han inte känner en enda person på ett helt nytt ställe, åka buss dit och allt och skiljas från syskonen dagtid. Dessutom verkar det som om han har mycket pappafunderingar. På något vis känner jag igen mig i honom! man är, i alla fall jag, inte på så bra humör alltid när man ska göra nya saker i en miljö man inte känner till. Och att sörja sin pappa och undra en massa saker om honom ovanpå det gör ju inte precis att man känner sig bättre till mods.
Hans frågor om döden har blivit allt mer detaljerade, han vill veta mer om den döda människan ( hur kroppen reagerar när man är död) och mindre om var man är som död. I dag kände jag att han börjar bli mogen för att få lite mer detaljerade svar, mitt eget intresse för döden och döda människor ( mitt sikte är ju inställt på obduktionstekniker ) gör nog att jag inte har så svårt att prata om just de detaljerade sakerna han vill veta. Det är svårare att prata om känslorna, som han pratade mer om förut. Jag tror att jag i dag lyckades förmedla det häftiga i döda människor och inte bara det hemska i sorgen och saknaden. Usch, den meningen lät lite.... Jag tror ni begriper hur jag menar Jag tror det är lätt att fastna i just det hemska i döden, i känslorna av sorg och saknad, men det var ju inte det han efterfrågade i dag utan mer praktiska detaljer.
Hur hade ni svarat på hans frågor? tycker ni att han är för liten för de svar jag gav honom?