Sol
Trådstartare
Jaha, dags att blotta sig på buke då. Väldigt otypiskt för mig, men det är väl en del av problemet.
Jag har hamnat i en situation jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Jag har bott här med maken i 6-7 år. Vi har en 5-åring och om en månad kommer det en till. Jag har pluggat och jobbat, är färdig med studierna sedan ett par år tillbaks men hittar inget "riktigt jobb" dvs. inget som är relaterat till min utbildning utan det blir okvalificerade arbeten som jag trivs sådär med. Det lilla sociala liv jag har går i princip genom maken. Det är hans arbetskamrater med familjer, inga som jag umgås med på egen hand. Har inga nära vänner här egentligen och släkten på båda sidor bor 100 mil bort.
Så jag känner mig ensam. En känsla som bara växer sig starkare. Jag jobbade deltid så jag drar inte in nämnvärt mycket pengar, nu är jag hemma pga. fogbesvär så det blir ännu mindre ekonomiskt bidrag till familjen. Jag är trött och nedstämd på dagarna. Efter jag har lämnat sonen på dagis kommer jag hem och är helt utmattad och behöver sova, trots att jag har sovit 9-10 timmar på natten. Jag varken hinner eller orka göra något hemma. Initiativförmågan är nära 0.
Jag känner mig lat, värdelös, osexig mm. Sexlivet tar stryk såklart, jag vill ha sex och tänder fortfarande på min man men när vi har sex så är det som att känseln har gått ner med 90%. Jag gillar intimiteten och närheten men känner ingenting fysiskt.
Jag vet inte om allt det här delvis beror på graviditeten, hormoner osv. men det är ingenting jag känner igen från förra graviditeten. Inför den kommande bebisen känner jag mest att det ska bli skönt att bli av med graviditeten då jag har haft det fysiskt väldigt jobbigt. Jag skulle vilja känna spänning och allt det där, men det gör jag inte. Är väl möjligen mest orolig för att jag kommer känna mig ännu mer isolerad med en bebis på armen och en 5-åring som bara får vara i förskolan 3 dagar i veckan och som således måste underhållas på något sätt.
Och ja, jag ska prata med barnmorskan till veckan när jag ska dit på kontroll.
Jag har hamnat i en situation jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Jag har bott här med maken i 6-7 år. Vi har en 5-åring och om en månad kommer det en till. Jag har pluggat och jobbat, är färdig med studierna sedan ett par år tillbaks men hittar inget "riktigt jobb" dvs. inget som är relaterat till min utbildning utan det blir okvalificerade arbeten som jag trivs sådär med. Det lilla sociala liv jag har går i princip genom maken. Det är hans arbetskamrater med familjer, inga som jag umgås med på egen hand. Har inga nära vänner här egentligen och släkten på båda sidor bor 100 mil bort.
Så jag känner mig ensam. En känsla som bara växer sig starkare. Jag jobbade deltid så jag drar inte in nämnvärt mycket pengar, nu är jag hemma pga. fogbesvär så det blir ännu mindre ekonomiskt bidrag till familjen. Jag är trött och nedstämd på dagarna. Efter jag har lämnat sonen på dagis kommer jag hem och är helt utmattad och behöver sova, trots att jag har sovit 9-10 timmar på natten. Jag varken hinner eller orka göra något hemma. Initiativförmågan är nära 0.
Jag känner mig lat, värdelös, osexig mm. Sexlivet tar stryk såklart, jag vill ha sex och tänder fortfarande på min man men när vi har sex så är det som att känseln har gått ner med 90%. Jag gillar intimiteten och närheten men känner ingenting fysiskt.
Jag vet inte om allt det här delvis beror på graviditeten, hormoner osv. men det är ingenting jag känner igen från förra graviditeten. Inför den kommande bebisen känner jag mest att det ska bli skönt att bli av med graviditeten då jag har haft det fysiskt väldigt jobbigt. Jag skulle vilja känna spänning och allt det där, men det gör jag inte. Är väl möjligen mest orolig för att jag kommer känna mig ännu mer isolerad med en bebis på armen och en 5-åring som bara får vara i förskolan 3 dagar i veckan och som således måste underhållas på något sätt.
Och ja, jag ska prata med barnmorskan till veckan när jag ska dit på kontroll.