Jag hade eget rum först, men sov inte där utan mellan föräldrarna. När min lillebror föddes, dryga halvåret efter att vi flyttade in, sov alla fyra i stora sovrummet, men han i barnsäng och jag mellan föräldrarna. När han sen var så stor att han slutat amma flyttade vi båda två in i mitt rum. Sen bodde vi där tillsammans tills jag var tio-elva år, han är två år yngre.
Det var definitivt inte alla nätter vi sov där inne, men vi la oss där och somnade där, men kunde vandra in till mamma och pappa om nätterna ändå. Jag var åtta år när min lillasyster, barn nummer fyra, föddes, och där någonstans började jag tycka att det var så trångt och bökigt i stora sovrummet att jag låg kvar i mitt rum även om jag vaknade och var mörkrädd. I samma veva började också min bror sova hela nätter i vårt rum.
För oss var det egentligen utrymmesskäl som gjorde att vi delade rum, men det är inget jag kan säga på något sätt var jobbigt. Vi var så nära i ålder att våra respektive kompisar mer var gemensamma än egna kompisar, och det var först där vi bröt när jag var nästan tonåring som det började bli besvärligt. Jag var ett osäkert och oroligt barn medan min bror var mycket tryggare och som från tidig ålder fick vara den som tog hand om mig, och för mig var det en trygghet att ha honom där om nätterna. Självfallet var det däremot säkert väldigt skönt för honom när vi sen fick egna rum att han slapp ifrån den där omhändertagande rollen av sin storasyster.
Det var definitivt inte alla nätter vi sov där inne, men vi la oss där och somnade där, men kunde vandra in till mamma och pappa om nätterna ändå. Jag var åtta år när min lillasyster, barn nummer fyra, föddes, och där någonstans började jag tycka att det var så trångt och bökigt i stora sovrummet att jag låg kvar i mitt rum även om jag vaknade och var mörkrädd. I samma veva började också min bror sova hela nätter i vårt rum.
För oss var det egentligen utrymmesskäl som gjorde att vi delade rum, men det är inget jag kan säga på något sätt var jobbigt. Vi var så nära i ålder att våra respektive kompisar mer var gemensamma än egna kompisar, och det var först där vi bröt när jag var nästan tonåring som det började bli besvärligt. Jag var ett osäkert och oroligt barn medan min bror var mycket tryggare och som från tidig ålder fick vara den som tog hand om mig, och för mig var det en trygghet att ha honom där om nätterna. Självfallet var det däremot säkert väldigt skönt för honom när vi sen fick egna rum att han slapp ifrån den där omhändertagande rollen av sin storasyster.
