Sv: For av hästen, i 5:e månaden
Men är det verkligen så att bara för att någon är okunnig så har de ingen riskbedömningsfömåga utan bara är nojjiga?
Nej, det finns också okunniga som är helt naivt optimistiska om alla risker.
Jag är ju total novis på bergsklättring men tycker mig väl ändå ha någorlunda koll (jag kan ju till och med slå upp det på nätet) på hur riskfyllt jag tror det är jämfört med att ex.vis spela tennis.
Jodå. Men den statistiska risken säger oerhört lite om just dig när just du klättrar i berg. Även om naturligtvis ridning innebär en risk, som nog tennis knappt gör.
Så till exempel leder jag min häst till och från hagen utan hjälm i normalfallet, men jag vill att min partner har hjälm och helst skor med tåhätta när han leder den. (Den är ung och han är ovan.) Partner gör som jag tycker på den punkten, eftersom han litar på min riskbedömning.
Jag tror att jag förstår vad du menar och syftar till men jag har själv svårt att acceptera att pappans inflytande endast går komma till den dagen barnet föds. En ömsesidig respekt för varandra, för varandras hobbies och för den ev. risk det ofödda barnet löper är för mig lika självklart som att jag får ha åsikter (och kanske viss bestämmanderätt) över vad pappan tar sig till med barnen (inte lämna dem på skötbordet oövervakade, inte jaga beväpnade rånare med barn i bilen etc.).
Fråga, tänka högt och kommunicera om saken, måste man naturligtvis göra. Det jag vill slippa är åsikter tänkta att påverka mitt beteende i frågor där jag själv är bättre informerad. Skulle partner yppa sådana åsikter (vilket vore olikt honom) så skulle jag naturligtvis sansat förklara varför jag inte gillar den sortens åsikter. Det är inte så att jag skulle sura ihop eller ta magen med mig och flytta till Hemlig Ort.
Jag förstår inte varför min inställning skulle innebära att vi inte pratar och att jag tjurigt gör som jag tycker och tystar ner saker och andra konstigheter som nämns i tråden?
För övrigt är jag väldigt mycket inne på att inte lägga mig i när barnet tas omhand av andra - pappan, min mamma, min syster - utan jag tar för givet att de har omdöme och att det funkar. Jag tänker att de ev olyckor som kan ske då, är sådana som även kunnat ske under mitt ansvar. Litar jag inte på dem på den nivån, vill jag inte att de tar hand om mitt barn. Ber de om råd svarar jag naturligtvis.
En partner som lämnar bebis på skötbordet eller jagar tjuvar med bebis i famnen, verkar falla lite under den där kategorin: "män som det är mindre välbetänkt att få barn med".
Jag tror att kommunikation är nyckeln till att man hittar en balansgång mellan "risk" och "nöje".
En av de nycklarna, i alla fall.
