Idag är jag så stolt över min lilla Rödluva!
Vi red ut ett helt gäng från stallet på en ”riktig” uteritt! Det började lite skakigt när Merida fick väldigt varma känslor för min tränares 4-åring och blev alldeles till sig. Hon hälsar att det är svårt att gå och brunstkissa samtidigt.
Han blev livrädd och pep ville sparka när vi kom i närheten. Fick sätta en trygg 20-årig tant emellan. Satt upp direkt i stallet, inga problem, sen var hennes kärlek som en morot på en pinne framför henne och hon gick där han gick.
För att komma till den riktiga skogen måste vi rida längs med järnvägen och sen upp på en bro över den, tunnel under starkt trafikerad väg och sen längs med den, genom en smal gånggrind in i en kohage, för närvarande utan kor, sen ut genom en likadan grind. Jag hoppade av och ledde henne igenom första grinden, parkerade vid en sten och klättrade upp igen och den andra grinden vågade jag rida igenom, hon bara gick.
Väl ute i skogen travade vi en lång sträcka på sandvägen, både upp och nerför backar, och sen galopperade de andra och då hängde hon bara på, vår första galopp! Hon gjorde ett litet bocksprång, men det gick lätt att rida framåt ur det.
På hemvägen igenom ett industriområde med massa bråte, maskiner och grejer, men hon bara går. Travade över ett stort fält och hon tog en liten spontan galopp uppför en backe.
Var ute i mer än en timme, så då hann vi verkligen prova allt flera gånger. Det svåraste är att skritta, då hittar hon på hyss, går ner i diket, stannar, slår med huvudet och är överallt, sen så fort jag ber om trav så springer hon så snällt.
Nästan hemma blev vi omkörda av ett moppegäng, hon reagerade inte på det, hon spanade fortfarande på den där grå hästrumpan framför!
Visa bifogad fil 48137