Flytta eller inte?

[Blyger]

Jag skulle behöva lite hjälp att se på saker..

Bor i dagsläget tillsammans med min man och vårt barn på en liten hästgård. Det är ett (total) renoveringsprojekt, men inget är direkt akut (förutom ev taket på foderladan).

Min man är med största sannolikhet bipolär (odiagnosticerad) och just nu inne i en depression.

Nu vill han flytta. Han orkar inte med renovering eller skötsel av en gård. Han påstår att det bara är huset/gården som gör att han mår dåligt och att allt blir magiskt bra om vi flyttar.
När vi bodde i stan och jag hade en häst inackorderad fick jag slita ihjäl mig för att hinna häst, barn och ta hand om hushållet.

För mig är det här drömstället. Bra läge, lagom stort osv. Visst, det är mycket jobb, men ändå överkomligt. Jag kan leva med ett brunt kök liksom.

Det är så mycket tankar som snurrar.

 

[mars]

Du kan leva med att det inte är renoverat. Men han kan ju inte det. Finns ekonomi att betala för hantverkare?

 

[Cherarriduracell]

Vad är din mans inställning till att ta hjälp med såväl mående som underhåll?

 

[Blyger]

Du kan leva med att det inte är renoverat. Men han kan ju inte det. Finns ekonomi att betala för hantverkare?

Ja, men inte för att totalrenovera allt samtidigt.

Vad är din mans inställning till att ta hjälp med såväl mående som underhåll?

Negativ till underhåll. Måendet sådär. Han fick lite sömntabletter en vända men ingen utredning och jag vet ju inte hur han presenterade det för läkaren.

 

[Otherside]

Flyttar ni så byter vantrivseln bara plats, från honom till dig. Är hans trivsel värd mer än din? Kompromissen vore ju att han släpper taget om renoveringskravet och ni fixar huset långsiktigt bit för bit med hjälp av hantverkare. Få människor har ju ändå råd att renovera ett helt hus på en gång.

 

[mars]

Ja, men inte för att totalrenovera allt samtidigt.

Nej det kan ju bli dyrt. Men vad va er tanke när ni köpte det?
Kan ni komma överrens om att renovera succesivt?

 

[Blyger]

Flyttar ni så byter vantrivseln bara plats, från honom till dig. Är hans trivsel värd mer än din? Kompromissen vore ju att han släpper taget om renoveringskravet och ni fixar huset långsiktigt bit för bit med hjälp av hantverkare. Få människor har ju ändå råd att renovera ett helt hus på en gång.

Det är det jag är rädd för..
Plus att jag inte kommer orka hålla ihop det och rodda allt om jag 1. Måste lägga timmar borta varje dag med hästarna inackorderade, och 2. Inte får samma avkoppling som det är att gå ut och natta hästar på kvällen liksom.

Han verkar tycka det är för mycket oavsett renoverat eller ej. Dock vantrivdes han väldigt när vi bodde i lägenhet.

 

[Blyger]

Nej det kan ju bli dyrt. Men vad va er tanke när ni köpte det?
Kan ni komma överrens om att renovera succesivt?

Renovera successivt, vi har rätt
bra hjälp av familj också.

Fem tuffa år med stora saker (byta tak, badrum, kök, avlopp osv).

 

[Cherarriduracell]

Det är det jag är rädd för..
Plus att jag inte kommer orka hålla ihop det och rodda allt om jag 1. Måste lägga timmar borta varje dag med hästarna inackorderade, och 2. Inte får samma avkoppling som det är att gå ut och natta hästar på kvällen liksom.

Han verkar tycka det är för mycket oavsett renoverat eller ej. Dock vantrivdes han väldigt när vi bodde i lägenhet.

Det finns ju en risk att han är i en fas i livet för han kommer vantrivas oavsett miljö. Det är lätt att vilja byta miljö som deprimerad för "bara jag kommer ifrån detta kommer det bli bra" men det stämmer sällan i verkligheten. Man får angripa problemet från flera fronter.

 

[iNHALE]

När man lider av psykisk sjukdom är det lätt att man inbillar sig att bara man ändrar på det som gör en deprimerad för tillfället så kommer allt bli bra. Verkligheten är dock inte sådan och om ni flyttar kommer han troligen bara må dåligt över något annat. Visst kan man förstå att det lätt tar musten ur en när man står med ett hus med stora renoveringsbehov och man inte riktigt vet var man ska börja, men är han redan pysiskt sjuk är risken stor att det egentligen inte är huset som är problemet utan att huset mest blir en visuell representation av hans mående för tillfället, något som är lätt att skylla på när grundproblemet i verkligheten är något annat.

Jag tror ni behöver sätta er ned och diskutera igenom er situation sakligt och konkret där båda får komma till tals med sina åsikter, önskemål och synsätt, och sen se om ni kan sätta upp någon slags plan för hur ni ska jobba mot ett gemensamt mål som båda känner sig okej med.

Lyckas ni inte med det på egen hand skulle jag nog rekommendera parterapi/familjerådgivning och sen se hur det utvecklar sig därifrån.

Både jag och min sambo lider av psykisk ohälsa som går i perioder och jag känner igen mig i önskemålen din sambo uttrycker då jag själv haft liknande tankar och önskemål, att flytta ifrån sina problem sas.

 

[sjoberga]

Det är det jag är rädd för..
Plus att jag inte kommer orka hålla ihop det och rodda allt om jag 1. Måste lägga timmar borta varje dag med hästarna inackorderade, och 2. Inte får samma avkoppling som det är att gå ut och natta hästar på kvällen liksom.

Han verkar tycka det är för mycket oavsett renoverat eller ej. Dock vantrivdes han väldigt när vi bodde i lägenhet.

Vilket slags boende är det som ska lösa problemet tänker han?

 

[mars]

Påminn honom att han inte trivdes i lägenheten heller. Se till så han får sökt ordentlig hjälp innan ni gör något förhastat och byter bostad. Det brukar inte hjälpa. Se till så ni bägge kan trivas där ni är.

 

[Modest]

Om han är mitt i en depression så är det väl snarare inte läge att ta stora livsbeslut, tänker jag. Först stabilisering, sen sansad diskussion om hur situationen ser ut samt förutsättningar att lösa den på bästa sätt.

 

[Blyger]

Det finns ju en risk att han är i en fas i livet för han kommer vantrivas oavsett miljö. Det är lätt att vilja byta miljö som deprimerad för "bara jag kommer ifrån detta kommer det bli bra" men det stämmer sällan i verkligheten. Man får angripa problemet från flera fronter.

Jag har bett honom söka hjälp länge. Svaret har mest varit i stil med "du säger att jag är sjuk och vill ge mig piller så vi kan bo kvar här".

När man lider av psykisk sjukdom är det lätt att man inbillar sig att bara man ändrar på det som gör en deprimerad för tillfället så kommer allt bli bra. Verkligheten är dock inte sådan och om ni flyttar kommer han troligen bara må dåligt över något annat. Visst kan man förstå att det lätt tar musten ur en när man står med ett hus med stora renoveringsbehov och man inte riktigt vet var man ska börja, men är han redan pysiskt sjuk är risken stor att det egentligen inte är huset som är problemet utan att huset mest blir en visuell representation av hans mående för tillfället, något som är lätt att skylla på när grundproblemet i verkligheten är något annat.

Jag tror ni behöver sätta er ned och diskutera igenom er situation sakligt och konkret där båda får komma till tals med sina åsikter, önskemål och synsätt, och sen se om ni kan sätta upp någon slags plan för hur ni ska jobba mot ett gemensamt mål som båda känner sig okej med.

Lyckas ni inte med det på egen hand skulle jag nog rekommendera parterapi/familjerådgivning och sen se hur det utvecklar sig därifrån.

Både jag och min sambo lider av psykisk ohälsa som går i perioder och jag känner igen mig i önskemålen din sambo uttrycker då jag själv haft liknande tankar och önskemål, att flytta ifrån sina problem sas.

Vi har försöker diskutera sakligt men står tyvärr rätt långt ifrån varandra i dagsläget. Känns lönlöst att diskutera med någon i en aktiv depressionsfas också.

Vilket slags boende är det som ska lösa problemet tänker han?

Lägenhet, säger han ibland. Eller radhus. Han vill bo i stan, eller kanske på landet lite närmare stan. I något väldigt fräscht/utan renoveringsbehov.

 

[Blyger]

Påminn honom att han inte trivdes i lägenheten heller. Se till så han får sökt ordentlig hjälp innan ni gör något förhastat och byter bostad. Det brukar inte hjälpa. Se till så ni bägge kan trivas där ni är.

Jag försöker. "jag har fått perspektiv nu" blir svaret.

Om han är mitt i en depression så är det väl snarare inte läge att ta stora livsbeslut, tänker jag. Först stabilisering, sen sansad diskussion om hur situationen ser ut samt förutsättningar att lösa den på bästa sätt.

Ja men allt beror ju på hur vi bor, säger han.


Usch känner mig helt tom och hemsk men det han ber av mig är ju samtidigt att ge upp min livsdröm, som jag trodde att vi delade.

Det var kämpigt med ett litet barn och häst inackorderad också. Jag ibland upp fyra på morgonen för att hinna med innan jobbet. Två barn (som vi pratat om innan) känns helt omöjligt. Gör självklart det mesta hemma också (tvätt, laga mat, handla, städa).

 

[Modest]

Jag försöker. "jag har fått perspektiv nu" blir svaret.

Ja men allt beror ju på hur vi bor, säger han.


Usch känner mig helt tom och hemsk men det han ber av mig är ju samtidigt att ge upp min livsdröm, som jag trodde att vi delade.

Det var kämpigt med ett litet barn och häst inackorderad också. Jag ibland upp fyra på morgonen för att hinna med innan jobbet. Två barn (som vi pratat om innan) känns helt omöjligt. Gör självklart det mesta hemma också (tvätt, laga mat, handla, städa).

Det låter som det finns betydligt större problem er emellan än bara boendesituationen. Varför gör du så mycket större andel av hushållsarbetet? Det kanske är läge att bli särbo ett tag, låta honom flytta till lägenhet och ta hand om sig själv?

 

[Blyger]

Det låter som det finns betydligt större problem er emellan än bara boendesituationen. Varför gör du så mycket större andel av hushållsarbetet? Det kanske är läge att bli särbo ett tag, låta honom flytta till lägenhet och ta hand om sig själv?

Antagligen.

Men jag har generellt en hög kapacitet och han en lägre. Det funkar liksom (men är långt ifrån spotless!).
Ibland är det ju bara enklare att göra saker än tjata.

 

[Ramona]

Finns det ekonomi för dig att bo kvar på gården själv? Låt honom flytta till stan och känna hur det känns. Ni behöver ju inte sälja och byta liv. Bli särbo en stund och känn på det.

 

[Otherside]

Jag försöker. "jag har fått perspektiv nu" blir svaret.

Ja men allt beror ju på hur vi bor, säger han.


Usch känner mig helt tom och hemsk men det han ber av mig är ju samtidigt att ge upp min livsdröm, som jag trodde att vi delade.

Det var kämpigt med ett litet barn och häst inackorderad också. Jag ibland upp fyra på morgonen för att hinna med innan jobbet. Två barn (som vi pratat om innan) känns helt omöjligt. Gör självklart det mesta hemma också (tvätt, laga mat, handla, städa).

Du kan inte ge upp din livsdröm!!! Nej nej nej, säger jag bara. Hur ska du må sen? Du har inte ansvar för hans mående, hur hårt den än kan låta. Du har ansvar för DITT mående och bara det. Om du trivs där ni bor nu och vill stanna där, får något annat ändras. Vad det blir vet jag inte, men ge inte upp din livsdröm! Speciellt inte när den byts ut mot stress och vantrivsel. VARFÖR skulle du ens bli ombedd att göra en sån uppoffring? Det är ditt liv det handlar om!

 

[Blyger]

Finns det ekonomi för dig att bo kvar på gården själv? Låt honom flytta till stan och känna hur det känns. Ni behöver ju inte sälja och byta liv. Bli särbo en stund och känn på det.

Jag har typ föreslagit det. Tyvärr är 'stan' fyra mil bort och en annan kommun och han säger att han inte vill vara borta från barnet.
Föreslog också att vi skulle låna boende i stan och ha kvar hästarna hemma för att prova på det, men var ohållbart att behöva åka och lämna på dagis (samma resa görs idag, fast till jobb).