Finns den perfekta personen?

[Isituss]

Inser mer och mer att jag har höga krav. Alldeles för höga krav, och måste sänka dessa. Jag stör mig inte på sidor hos personer, utan på personer med "fel" sidor.

Det jag tänker på är alltså vänner. Inser att jag blivit mer och mer kritisk vad gäller vänner, och stör mig på redan befintliga vänner med sidor som jag inte gillar. Hon är för självisk, han är för egotrippad, hon är för okritiskt mot kvinnohat osv.

Så här ska det väl ändå inte vara, för den perfekta personen kommer jag väl aldrig hitta? Men hur ska jag hantera det, och hur ska jag förändra mitt tänk? För så höga krav KAN man väl ändå inte ha? Det är ju personer jag trivs otroligt bra med i övrigt.

(Och ehh, kärleksrelationer ska vi inte ens tala om. Där är jag en häxa)

 

[Andromedae]

Sv: Finns den perfekta personen?

Nej, det finns inga perfekta personer.

Har du funderat på varför du stör dig så mycket?

 

[Isituss]

Sv: Finns den perfekta personen?

Ja, det har jag, men jag vet faktiskt inte. Det jag känner skulle kunna vara en anledning är de extremt höga kraven på mig själv, som jag har men som jag tror i grund och botten kommer från min mamma.

Har du någon idé, med tanke på att du ställer frågan?

 

[Teilani]

Sv: Finns den perfekta personen?

Nä det finns inga perfekta människor, och du är troligen inte perfekt du heller, och det är okej!

Att gå runt att störa sig måste ta en massa energi?

Jag tycker mycket om människor, tycker det är intressant hur olika de är. Jag har jobbat mycket med mitt eget tålamod när jag haft jobbiga kunder i kassan. För jag kan inte ändra på andra, bara acceptera och släppa och tänka att "Le mot världen så ler världen mot dig."

 

[Blueberry]

Sv: Finns den perfekta personen?

När jag läser ditt inlägg tänker jag mest på vad du kan ha för sidor som jag hade irriterat mig på

 

[Andromedae]

Sv: Finns den perfekta personen?

Nja, ställde mest frågan eftersom självreflektion ofta är den bästa. Jag har märkt med mig själv att jag ofta stör mig på saker eftersom jag har höga krav på mig själv och därmed har svårt att acceptera saker som inte är bra med mig: och ser jag då saker som jag inte gillar hos mig själv hos andra, då stör jag mig. Mycket.

(Det där lät virrigt.)

 

[Wysiwyg]

Sv: Finns den perfekta personen?

Ja, det har jag, men jag vet faktiskt inte. Det jag känner skulle kunna vara en anledning är de extremt höga kraven på mig själv, som jag har men som jag tror i grund och botten kommer från min mamma.

Där tror jag du har svaret faktiskt.

Jag har jobbat mycket med mig själv och min egen självkänsla och har på köpet blivit mer tolerant mot andra.

 

[MiniLi]

Sv: Finns den perfekta personen?

Nu blir jag psykologig men jag tänker att du kanske projicerar ut din egen/din mammas självkritik på andra?

 

[mandalaki]

Sv: Finns den perfekta personen?

Ja, det har jag, men jag vet faktiskt inte. Det jag känner skulle kunna vara en anledning är de extremt höga kraven på mig själv, som jag har men som jag tror i grund och botten kommer från min mamma.

Har du någon idé, med tanke på att du ställer frågan?

Har du höga krav på dig själv så tror jag att personer du stör dig på har sådant som du är rädd för hos dig själv. De påminner dig om att du kanske har något själviskt och egotrippat i dig och att du själv inte är tillräckligt kritisk mot kvinnohat. Eller helt enkelt att deras brister också påminner dig om att du har brister. Vilket du inte vill ha.

 

[Isituss]

Sv: Finns den perfekta personen?

Nu blir jag psykologig men jag tänker att du kanske projicerar ut din egen/din mammas självkritik på andra?

+ alla andra

Nu när ni alla skriver det, så känns det ju rätt så logiskt att det är på det viset och när jag tänker efter så inser jag att det verkligen är mina egna brister som jag reagerar på!

Nu känns det ju lite som att jag sitter med en nyckel i min hand, men inte vet vilket lås det går i. Jag vill ju ändra på det här, men hur? Inser att det är mig själv jag borde jobba på och inte min tolerans, även om den självklart kan förbättras!

 

[Andromedae]

Sv: Finns den perfekta personen?

Du är ju på god väg bara genom att inse vad det är du håller på med

Med mig själv gör jag så att jag leker "varför"-leken. Den går, som namnet antyder, ut på att fråga sig själv varför och svara på det.

Exempel:

Jag gillar inte snåla människor.
Varför?
Eftersom jag tycker att det är viktigt att vara generös.
Varför?
Eftersom det är vad jag själv vill bli sedd som.
Varför?
Eftersom jag tycker om generösa människor och vill att folk ska tycka om mig lika mycket som jag tycker om vissa andra.

Varför-leken går att dra hur långt som helst, men den är praktisk på det sättet att den hjälper en att inse att det väldigt sällan handlar om vad andra gör utan om hur man själv ställer sig till vad andra gör.

 

[MiniLi]

Sv: Finns den perfekta personen?

Det är alltid svårt att förändra sig själv. Speciellt om det är saker som man gjort hela livet som man vill förändra.
Insikt är ju ett bra första steg. Sen är det bra om man kan bli medveten i stunden ("nu reagerar jag sådär igen, och det har jag ju bestämt mig för att jag inte vill") för att kanske kunna bryta sitt mönster och göra annorlunda än man brukar.

För en hållbar förändring tror jag att man behöver gå till botten med grundproblemet och sina känslor kring det. Men man kan också åstadkomma mycket genom små förändringar och ett annat förhållningssätt till sig själv och andra.

Men framförallt kanske du behöver fråga dig - varför är du så självkritisk?

 

[AVB]

Sv: Finns den perfekta personen?

"Fastnar" man i en krets och blir beroende av den så blir det ju automatiskt superviktigt hur folk där beter sig. Som gamla par som är konstant irriterade på varandra just för att de är så socialt beroende av varandra. Liksom, om en ytlig bekant har svinfula kläder så är det ju inget man berörs av, men om ens bästis/partner/mamma har det så är det större risk att man stör sig.

Är helt säker på att man blir softare/mindre krävande om man roterar lite mellan olika grupper/sammanhang. Man kan inte bygga sin identitet på hur de omkring en beter sig då, så man behöver inte lägga inte så mycket ansvar på sin omgivning att vara "perfekt". Ganska skönt.

Så skaffa fler vänner?

 

[Kiwifrukt]

Sv: Finns den perfekta personen?

Ingen människa är perfekt. Särskilt inte jag, det är jag fullt medveten om. Men jag har ändå haft pinsamt lätt för att störa mig något fruktansvärt på personer i min närhet. Till slut insåg jag att jag helt enkelt hade umgåtts med "fel" personer. Nu försöker jag alltid tänka efter för mig själv om det är något jag stör mig på hos en person, "är den/de här störande grejen/grejerna som personen gör så jobbigt att det överskuggar personens positiva sidor?" Är svaret på den frågan ja, så kanske jag inte ska fortsätta umgås med den personen. Är svaret däremot nej, att personens fina och bra egenskaper som jag inte stör mig på överhängande, så har jag förmodligen ändå ut något av att ha den här personen i mitt liv.

Då underlättar det mycket för mig att dels resonera om varför jag tycker att "den störande egenskapen" är just störande, typ som Andromedae nämnde, "varför gillar jag inte snåla människor" (för att jag inte själv vill bli uppfattad som Ove Sundberg och för att jag har haft Ove-människor i mitt liv förut som bara utnyttjar folk i sin omgivning). Men dels kan man försöka fokusera på personens bra sidor istället när det där störiga kommer upp. Vissa människor kan jag verkligen inte prata med om vissa saker, medan vi kan prata hur bra som helst om nästan allting annat. Då väljer jag att inte prata om saker som jag vet att vi tycker olika kring, typ inte prata ekonomi med någon som helt uppenbart är som Ove Sundberg.

 

[Riley]

Sv: Finns den perfekta personen?

Jag tror att människor kan vara perfekta för en under vissa perioder, och i vissa situationer.
Om det låter begripligt.

För min egen personliga del kan jag märka att jag stör mig betydligt mer på andras egenskaper, och då även småsaker, när jag är riktigt nöjd med mig själv, medan jag är betydligt mer tolerant när jag är deppig eller har lågt självförtroende. Högst oklart vad det beror på, dock - ett elitistiskt ego som växer sig stort nog när jag är trygg och självsäker nog att låta det göra det, kanske.

Jag har nog aldrig försökt förändra mitt tänk, däremot tänker jag ständigt på hur jag hanterar de här irritationsmomenten. Tillåter jag mig att stanna i den där sinnesstämningen och med det fokuset, och låta irritationen växa eller "bara" kvarstå? Eller kan jag hitta sätt, direkta som indirekta, att stänga av på, lämna situationen och byta fokus, för att på så sätt halvt indirekt och undermedvetet intala mig att den där jobbiga egenskapen inte är viktig och något stort nog att lägga energi på?

Gud vad flummigt, men lite så fungerar i alla fall jag.

 

[Isituss]

Sv: Finns den perfekta personen?

+ alla andra

Nu har jag återigen lyckats med bedriften med att starta en tråd och sen glömma bort den

I vilket fall så vill jag tacka er alla för era svar! Jag ska absolut försöka använda era tips när jag hamnar i situationerna