Du behöver inte be mig om ursäkt! Jag läser här frivilligt för att jag vill.
Jag tror just det där med att mörka för att man dels är rädd att tappa kontrollen och för att man inte vill såra sin omgivning är jättevanligt. Och tyvärr gör det ju ofta att man inte får rätt hjälp och inte heller blir bättre. I perioder blir man kanske lite bättre i form av att symptomen minskar. Men i grunden är man egentligen inte bättre.
Det kan absolut vara svårt att ställa rätt diagnos när man inte har all fakta som krävs. Och det kan också vara så att det är svårt att bena ut vad som är vad. Har man adhd kan man ju absolut ha ngt mer. Det är ju inte ovanligt att neuro-diagnoser kan hänga ihop.
Ja, jag verkar absolut haft mer tur med vården. Men framför allt har jag en pappa som varit min personliga pitbull. Jag blev sjuk som minderårig. Och var sen dålig även ett gäng år som vuxen, i olika grad. Min pappa hjälpte mig ibland slåss mot vården när jag inte orkade. Jag tror faktiskt att det var enklare för honom att hantera att jag bad om hjälp och iaf till viss del släppte in honom. Då kunde han ha ngt konkret att jobba med, försöka hjälpa på de sätt han är förmögen till, rent praktiskt liksom. För honom är det enklare än att veta att jag mår dåligt, men han kan inget göra.
För är man så pass anorektisk att man tappat en massa i vikt, inte orkar sköta sitt hem, räkningar, skadar sig själv eller likn så märker folk iaf att ngt är lite konstigt.
Och jag tror att dina nära och kära gladeligen skulle slåss för dig om de fick. Även om era relationer kanske just nu spruckit pga bla ditt mående.
Jag är idag faktiskt överviktig pga paj sköldkörtel, för mkt mat och inte samma mängd träning som då jag jobbat och ridit 6 hästar/dag etc.. Men jag mår riktigt bra trots det. Trots att jag haft anorexi. Men jag fick en suverän terapeut då jag var anorektisk. Jag valde att arbeta enskilt med henne(som eg var specialist på traumabearbetning och inte ätstörningar) och tackade nej till ätstörningsklinik iom att det här kändes mer rätt för mig.
Hon lärde mig också hantera mina känslor och impulser i övrigt. Det tror jag är en del i varför jag är så pass frisk från anorexin sas som jag är. Jag kan absolut få någon släng av att jag känner mig fet. Men det går snabbt att bemöta med rätt tankar och jag kan idag värdera annat mycket högre och känna "äh, skitsamma!". Det trodde jag aldrig jag skulle kunna.
En av mina närmsta har nyligen slagits mot anorexin. Hon gick på ätstörningsenhet. Även om hon har det "närmre" i tid så är hon idag friskskriven och mår så enormt mycket bättre. Hon tänker mer än mig på vikt etc. Men det är inte alls på samma vis som förut. Nu kanske det kommer en flyktig impuls på någon sek som hon via terapeuten lärt sig bemöta och sen är det borta igen. Och hon kan njuta av mat, efterrätt, ligga på stranden etc..
Det är en otroligt vidrig sjukdom. Men vissa av oss blir snudd på helt bra. Vissa blir helt bra.
Jag tror att du kan få mer hjälp hos vården hos er om du kan våga be om det, våga fråga: Vad kan jag mer få för hjälp? Boendestöd? Tyngdtäcke? Terapi? etc..
Jag tror att jag erbjöds hjälp av den psykolog som utredde mig för neuro-diagnoser i att hantera min vardag. Just då var jag rätt ok och tackade nej. Så jag tror man kan få hjälp i att lära sig strategier för att hantera sina tankar, impulser etc.
För mig har faktiskt adhd:n i vissa fall varit en superpower, även om den också kan vara dränerande och frustrerande.
Men jag är känslig(vilken kan vara bra tex i mitt jobb som hästtränare), jag kan få en detaljmedvetenhet som är lite snudd på manisk och ett "låtsat" tålamod iom att jag kan få lite "låsningar" på vissa detaljer. Så iom att jag jobbat med häst har jag lärt mig behärska mina impulser mer än normalt med adhd. Jag har också kunnat dra nytta av det där låtsas-tålamodet när jag får låsningar på detaljer och inte ger mig utan kan vänta ut en häst forever.. Jag kan få samma låsning när jag sysslar med konst eller nu i mitt jobb med att redigera olika bildmaterial tex. Jag är också otroligt snabb i mitt jobb.
Förut kunde jag inte hantera de här sakerna. Och låste på fel saker, var vildare med mindre impulskontroll, tog inte pauser och visste inte hur jag skulle kunna styra den här tokiga energin.
Men terapin och hästarna har hjälpt mig fungera bättre.
Sen måste jag också ha dagar där jag bara stänger av allt. Jag måste sova ut rejääält i omgångar etc.
Så för mig funkar livet bäst med sovmedicinering, tyngdtäcke och att jag är noga med mat, sömn och ta pauser.
Hoppas du orkar kolla med psyk om du inte kan få mer hjälp. Och att du vågar låta dem hjälpa dig.
Just nu överlever du mer än verkligen lever. Jag skulle önska du också fick leva.