Fast i nedåtgående spiral, orkar inte längre.

[whyme]

Klarar verkligen inte av ytterligare en sömnlös natt, vet inte vad jag ska ta mig till, kan man köra skallen i väggen? Piss ångest river i hela kroppen och tårarna bränner bakom ögonlocken, mer av trötthet och frustration över att inte kunna varva ner än nått annat.

 

[Lovisaleonora]

Grejen är ju den att jag inte vet hur jag ska ta upp ämnet.

Jag tycker du ska skriva ut ditt inlägg här och maila, posta eller lämna över. Så får du ta det därifrån.

 

[Qelina]

Vet inte riktigt vart jag ska börja, eller ens varför jag skriver om jag ska vara helt ärlig, för att känna mig mindre ensam kanske? Har sedan jag var 8-9år säkert, kämpat med en jäkla massa hjärnspöken. Allt från depressioner, självskadebeteende, dålig självkänsla, problem med mat och vikt, osv. Inget av det har någonsin försvunnit utan alltid varit ständigt närvarande men kanske mer eller mindre dominerande i perioder.

Ibland äter jag inte alls på tre dagar, ibland äter jag lite men spyr allt jag äter, ibland hetsäter jag och spyr, ibland överäter jag utan att kompensera direkt, kanske överäter nån dag-några veckor och sen börjar det om med att äta lite/spy osv. Såhär håller det på hela tiden och något som gör att jag pendlat i vikt rätt enormt genom livet. Fram tills att jag för nått år sen gick ner massor i vikt, pendlat på gränsen till undervikt i nått år nu och däromkring började jag även spy (hade inte gjort det innan). Har alltid tyckt att jag är äcklig och fet och bantat så länge jag kan minnas i mitt liv.

Självskadebeteendet började också väldigt tidigt, runt 9-10års åldern. Första åren var det inte direkt rakblad men när jag i tonåren upptäckte dom så var jag verkligen fast. Har sedan dess ständigt återkommit till rakbladen. Har aldrig blivit upptäckt, däremot var jag öppen om att jag gjort det som tonåring under en period "så som många gör", mest för att förklara en del ärr och slippa frågor men har ju fortsätt efter det i alla år men bara det att jag är oerhört bra på att dölja och göra på ställen där ingen ser. Ibland kan det gå nån månad imellan, ibland blir det 20ggr på en dag under flera veckor i rad.

Depression har jag brottats med så länge jag kan minnas. Tankar på döden har ständigt varit närvarande under mitt liv och många nätter har spenderats med att planera och skriva brev genom åren. Kan ibland ha någon bättre dag eller ev dagar, men mer än så är det inte. Grejen är att allt bara blir värre och värre, har förlorat alla omkring mig då jag inte orkat ha någon kontakt/vara social och har aldrig varit den som direkt haft vänner sen innan. Jag har alltid varit den folk hör av sig till om alla andra inte kan umgås eller prata...om ens då..

Eftersom jag har oerhört svårt att prata om mig själv irl så är det inte någon i min närhet som har den blekasta aning vad som försegår. Visst, folk anar väll nått kring maten eftersom jag tappat rätt rejält med vikt senaste året och kommenterat lite, men ingen som frågat rätt ut eller konfronterat mig. Har en del fysiska komplikationer nu pga hur jag äter/spyr osv... Vilket jag vet inte är bra, fattar ju att det jag gör är helt idiotiskt men jag vill ändå inte sluta. Har inte sökt hjälp för något av allt genom åren, har ljugit och hemlighållt för familj, vänner, läkare, osv. Orkar bara inte prata om det och handskas med allas reaktioner. Har kontakt med psykiatrin pga adhd diagnos och medicinering men dom verkar inte ana något, har bara frågot nån gång om det går bra med maten eftersom jag gått ner en del men nöjt sig med svaret att jag bara försöker vara hälsosam.

Vet inte vart jag vill komma med allt, ber om ursäkt för långt inlägg. Känner väll mest att jag börjat ge upp, sömnen är helt åt helvete, är uppe dygn i sträck ibland, oftast sover jag bara 2-4 timmar per natt, leker med tabletter för att dämpa ångest/tomhetskänslor. På nått sätt önskar jag bara att nån runt mig kunde konfrontera mig och inte nöja sig med "allt är bra" utan verkligen sätta sig ner och inte ge sig förens jag berättat, eftersom jag verkligen inte kan få ut orden eller ens skriva och lämna lapp att ge nån för att läsa (lovar-försökt den metoden med).

Gissar att ingen orkade läsa allt, förlåt att jag tog upp er tid ifall ni nu läste allt... Vet inte vad jag vill med det här, vet bara att jag inte orkar hålla på såhär så mkt längre till...

Först, be inte om förlåtelse för att du tagit upp någons tid, det behövs verkligen inte för vi som läser väljer det själva, vi vill läsa, vi bryr oss och det är bara bra att få veta så mycket som möjligt för att ge ett bra svar

Jag startade en väldigt lik tråd för bara några dagar sen jag också, jag mår verkligen kasst just nu och vet inte hur jag ska orka eller klara av allt som pågår inom mig. Jag är deprimerad och min anorexi är så otroligt svår att leva med, tankarna tar upp i princip all min tid och det känns som jag håller på att bli galen.

Precis som du började jag må dåligt tidigt i livet med ångest och depressioner. Vet att läkarna kom fram till att mina fysiska problem jag hade redan som sjuåring berodde på all ångest jag hade.

Till skillnad från dig har jag kontakt med vården, men jag tog inte den kontakten förrän jag kraschade helt när jag var 16-17 år i en djup depression. Jag hade min första stora depression som 10-åring och levde med ständig ångest men sa ingenting jag heller innan dess. Anorexin höll jag hemlig i 3 år till det blev så uppenbart att jag var sjuk. Jag ville inte berätta för läkaren så mamma följde med mot min vilja och berättade, jag vägrade ta emot någon hjälp, jag blev arg om någon nämnde ordet anorexi i anknytning till mig.

Sen dess har det hänt mycket, alla vårdkontakter har inte hjälpt eller passat just mig, men det finns verkliga eldsjälar och människor som verkligen bryr sig och vet vad dom gör. Därför tycker jag på alla sätt att du ska söka hjälp, det finns massor av olika alternativ till vilken hjälp man får och vissa saker klarar man inte själv utan man behöver prova sig fram och se vad som passar just en själv. Tror att det om du börjar prata om det till slut kommer bli lättare. Men att bara få fram orden första gången kan vara så himla tufft, jag förstår verkligen det. Men jag tror att du behöver det, i längden är det det som behövs.

Nu blev jag så engagerad och ville svara direkt så jag har inte läst alla andra svar men jag antar att dom flesta gett dig rådet att söka hjälp. Det finns KBT behandlingar som man går i genom internet, kanske vore det något? Om du behöver prata med någon i akuta sammanhang när du kanske har tankar på att skada dig eller ta tabletter finns det en hel del hjälplinjer som man kan ringa anonymt, som BRIS fast för vuxna.

 

[Qelina]

felpost

 

[Soffan74]

Oj, hade jag inte en aning om att det existerade, tack för tipset.

Sedan kan man ansöka om ersättning om man äter mediciner som gör en muntorr. Upp till 1200 kr om året

 

[whyme]

Först, be inte om förlåtelse för att du tagit upp någons tid, det behövs verkligen inte för vi som läser väljer det själva, vi vill läsa, vi bryr oss och det är bara bra att få veta så mycket som möjligt för att ge ett bra svar

Jag startade en väldigt lik tråd för bara några dagar sen jag också, jag mår verkligen kasst just nu och vet inte hur jag ska orka eller klara av allt som pågår inom mig. Jag är deprimerad och min anorexi är så otroligt svår att leva med, tankarna tar upp i princip all min tid och det känns som jag håller på att bli galen.

Precis som du började jag må dåligt tidigt i livet med ångest och depressioner. Vet att läkarna kom fram till att mina fysiska problem jag hade redan som sjuåring berodde på all ångest jag hade.

Till skillnad från dig har jag kontakt med vården, men jag tog inte den kontakten förrän jag kraschade helt när jag var 16-17 år i en djup depression. Jag hade min första stora depression som 10-åring och levde med ständig ångest men sa ingenting jag heller innan dess. Anorexin höll jag hemlig i 3 år till det blev så uppenbart att jag var sjuk. Jag ville inte berätta för läkaren så mamma följde med mot min vilja och berättade, jag vägrade ta emot någon hjälp, jag blev arg om någon nämnde ordet anorexi i anknytning till mig.

Sen dess har det hänt mycket, alla vårdkontakter har inte hjälpt eller passat just mig, men det finns verkliga eldsjälar och människor som verkligen bryr sig och vet vad dom gör. Därför tycker jag på alla sätt att du ska söka hjälp, det finns massor av olika alternativ till vilken hjälp man får och vissa saker klarar man inte själv utan man behöver prova sig fram och se vad som passar just en själv. Tror att det om du börjar prata om det till slut kommer bli lättare. Men att bara få fram orden första gången kan vara så himla tufft, jag förstår verkligen det. Men jag tror att du behöver det, i längden är det det som behövs.

Nu blev jag så engagerad och ville svara direkt så jag har inte läst alla andra svar men jag antar att dom flesta gett dig rådet att söka hjälp. Det finns KBT behandlingar som man går i genom internet, kanske vore det något? Om du behöver prata med någon i akuta sammanhang när du kanske har tankar på att skada dig eller ta tabletter finns det en hel del hjälplinjer som man kan ringa anonymt, som BRIS fast för vuxna.

Tack för att ni alla är så oerhört snälla och förstående!

Tack för att du delade med dig av din historia, tråkigt att höra att du haft och har det kämpigt, men tack för att du berättade, känner mig lite mindre knäpp och ensam i allt det här.

Som jag förstår det så är du också vuxen idag? Hur hanterar din omgivning allt? Hur reagerade de när allt först kom fram som tonåring? (du behöver självfallet inte svara).

Jag är så oerhört rädd att såra de omkring mig, jag vet ju att de lider av att se att något är fel och att de anar att något inte står rätt till, även om jag vet att de inte har den minsta aning om riktigt hur illa allt är. Jag vet att de skulle ta oerhört illa vid sig och bli helt förkrossade, framförallt av att få veta hur länge allt pågått och att jag inte bett dom om hjälp/berättat tidigare.

Vet att jag som vuxen absolut inte behöver berätta för någon runt mig, men jag inser ju själv att jag någon gång kommer behöva göra det, kan inte gå i långbyxor resten av mitt liv t.ex. Hur berättar man för någon att de helt missat att en person nära dom har levt i helvetet i så många år och de har helt missat det? Vill verkligen inte att de ska få skuldkänslor eller bli sårade.

Har även väldigt svårt att veta hur jag ska förklara allt för andra som inte gått igenom det själva. Förstår ju att de inte kan förstå den extrema ångest som leder till att man skadar sig själv om de själva inte känt den eller varför man inte kan gå upp ur sängen när man är deprimerad även fast man har åtaganden (man är inte ledsen, det är en stor skillnad, men hur förklarar man det för någon som inte upplevt det?).

Vet att mina närmsta inte upplevt sånt här och när jag för några år sedan berättade om att jag hade skurit mig i tonåren så möttes jag av uppgivenhet och de förstod verkligen inte varför man kunde skada sig själv, "det måste ju gjort jätte ont".... Jag berättade det då för att jag var less på att gå i långärmat hela somrarna runt andra människor men sa att det hade varit under något år i tonåren. Jag höll fortfarande på när jag berättade, men hade sen något år tillbaka börjat skada mig på ställen som inte var lika synliga. Känner att oförståelsen kommer vara jobbig och har ingen aning om hur jag ska ta upp ämnet.

Att berätta om självmordstankar känns ännu värre, så rädd att människor omkring mig verkligen kommer överreagera och försöka bevaka mig och få halvt panik, något som jag verkligen inte orkar med. Och att berätta om mina problem med mat kommer ju resultera i massa frågor som "har du ätit?", "äter du?" osv och ständiga blickar när jag träffar familjen. Rädd för att de ska tro att jag överdriver saker kring just maten med tanke på att jag lyckats dölja allt i så många år och äta när jag varit omkring andra plus att jag ju inte är anorektiskt smal.

Hur hanterar man sånt här? Hur berättar man om sånt här utan att såra de man älskar och utan att de överreagerar eller så att de förstår?

Vad har hjälpt dig, har något hjälpt dig? (behandlingsmässigt) Hur hittar man de där kbt behandlingarna på internet?

 

[Soffan74]

Sedan kan man ansöka om ersättning om man äter mediciner som gör en muntorr. Upp till 1200 kr om året

Har ansökt om det, får veta om jag får ersättning nästa gång jag ska till tandis i januari
Man får lämna salivprov också.

 

[whyme]

Har ansökt om det, får veta om jag får ersättning nästa gång jag ska till tandis i januari
Man får lämna salivprov också.

Tack för tipsen @Soffan74 det uppskattas! Nu har jag inte varit hos tandläkaren på många år, sett det som onödig kostnad och bara tanken på tandläkare ger mig ångest nu med tanke på att jag läst så mycket att de kan se på tänderna ifall man spyr och jag orkar inte med frågor.

 

[whyme]

Att gå förbi en helkroppsspegel mitt i natten är en värdelös idé. Ångesten och äcklet över mig själv vart total. Gick ut i köket och slängde all mat som fanns i soporna. Så, nu kan jag inte fortsätta min äckliga överätning jag hållt på med senaste veckan. Nu blir det att leva på buljonsoppor och sallader närmsta veckorna så jag slipper skämmas över hur äcklig och fet jag är och förhoppningsvis tappa de sista tio kilona så jag står ut med mig själv.

Åh vad jag hatar mig själv för att ens ha ätit såhär mycket senaste veckan, fattar inte varför jag inte kan ha tillräckligt med disciplin för att hålla mig undan mat konstant, måste skärpa mig och sluta misslyckas konstant, måste skaffa bättre självdisciplin och kontroll.

Fattar inte ens varför jag inte bara ger upp egentligen, kommer aldrig lyckas nå mitt mål, jag lyckas ju aldrig med nått. Det enda jag gör är att förstöra för andra,störa och ta upp tid, plats & resurser jag inte förtjänar. Skäms.

 

[mutant]

Åh vad jag hatar mig själv för att ens ha ätit såhär mycket senaste veckan, fattar inte varför jag inte kan ha tillräckligt med disciplin för att hålla mig undan mat konstant, måste skärpa mig och sluta misslyckas konstant, måste skaffa bättre självdisciplin och kontroll.

Därför att det är så det fungerar, självsvält leder till hetsätning (eftersom kroppen och hjärnan behöver mat!) och ju mer vi försöker kontrollera något desto mer kontrollerar det oss.
Kram

Vet du när du kommer byta landsting? Det kan vara möjligt att söka hjälp där direkt istället för att påbörja där du inte kommer vara kvar.

 

[Grazing]

Jag är så oerhört rädd att såra de omkring mig, jag vet ju att de lider av att se att något är fel och att de anar att något inte står rätt till, även om jag vet att de inte har den minsta aning om riktigt hur illa allt är. Jag vet att de skulle ta oerhört illa vid sig och bli helt förkrossade, framförallt av att få veta hur länge allt pågått och att jag inte bett dom om hjälp/berättat tidigare.

Vet att jag som vuxen absolut inte behöver berätta för någon runt mig, men jag inser ju själv att jag någon gång kommer behöva göra det, kan inte gå i långbyxor resten av mitt liv t.ex. Hur berättar man för någon att de helt missat att en person nära dom har levt i helvetet i så många år och de har helt missat det? Vill verkligen inte att de ska få skuldkänslor eller bli sårade.

Tror du underskattar folk rejält i din omgivning, folk vet oftast mer än man tror. Dock så märker ju folk ofta att personen kanske inte vill prata om det eller ta upp det och därför så säger dom inget och tränger sig inte på. Trots allt så är det sällan det är så diskret man hanterar sitt mående på när det gått långt att ingen märker någontin eller anar något. Sårade blir dom säkerligen inte, vad är det att bli sårad över menar du? Skuldkänslor kanske ja, men dom är förmodligen ingenting jämfört med dom skuldkänslorna dom kommer få om du går för långt någon dag och tar livet av dig.

Har även väldigt svårt att veta hur jag ska förklara allt för andra som inte gått igenom det själva. Förstår ju att de inte kan förstå den extrema ångest som leder till att man skadar sig själv om de själva inte känt den eller varför man inte kan gå upp ur sängen när man är deprimerad även fast man har åtaganden (man är inte ledsen, det är en stor skillnad, men hur förklarar man det för någon som inte upplevt det?).

Dom behöver inte förstå någonting, sen tycker jag inte du ska förutsätta att folk inte har gått igenom liknande, dom kanske döljer det för dig som du döljer det för dom. Folk förstår mer än man tror ofta, underskatta inte folk på det sättet. Många som berättat för mig om sitt mående och jag drar ju inte upp allt jag känt/känner eller har upplevt, dom har säkert ingen aning om att jag har liknande erfarenheter. Vet en del i min släkt som jag fått veta genom mina journaler haft med psykiatrin att göra tidigare för många många årsen och dom har ändå stått och sett oförestående ut när dom fått veta. Jag själv är oförestående till hur man kan skada sig på sånt sätt trots att jag själv håller på. Alltid värre när andra gör det, jag ser inte på självskadebeteende andra gör på det sättet som jag ser på det jag gör mot mig själv. Oförstående är dock inte alls lika med att inte kunna stötta och hjälpa.

Att berätta om självmordstankar känns ännu värre, så rädd att människor omkring mig verkligen kommer överreagera och försöka bevaka mig och få halvt panik, något som jag verkligen inte orkar med. Och att berätta om mina problem med mat kommer ju resultera i massa frågor som "har du ätit?", "äter du?" osv och ständiga blickar när jag träffar familjen. Rädd för att de ska tro att jag överdriver saker kring just maten med tanke på att jag lyckats dölja allt i så många år och äta när jag varit omkring andra plus att jag ju inte är anorektiskt smal.

Därför du inte behöver berätta för anhöriga om sånna detaljer, det räcker att du har kontakt med psykiatrin och gör vad du kan för att bli bättre. Mina föräldrar vet att jag går hos psykiatrin men dom har ingen aning om varför och dom behöver faktiskt inte veta detaljer om jag inte känner att dom kanske inte kan hantera det eller mår bra av att veta det, trots allt så det inte dom som egentligen kan göra något åt dom problemen ändå. Det enda dom behöver veta är att ibland är det svårt för mig och att dom stöttar mig i att fortsätta med psykiatrin, det räcker liksom.

 

[whyme]

Därför att det är så det fungerar, självsvält leder till hetsätning (eftersom kroppen och hjärnan behöver mat!) och ju mer vi försöker kontrollera något desto mer kontrollerar det oss.
Kram

Vet du när du kommer byta landsting? Det kan vara möjligt att söka hjälp där direkt istället för att påbörja där du inte kommer vara kvar.

Hetsätning leder till ångest och äckelkänslor över mig själv så nu är jag tillbaka på strikt diet, sitter och försöker övertala mig själv att jag borde äta någonting idag, men det är inte så lätt när hungern inte existerar och ångesten skriker så fort jag ens tänker tanken. Ska försöka få i mig lite buljongsoppa idag i alla fall.

Om några få månader, så känns som att det är mer lönt att vänta, vet inte om jag orkar med att öppna mig för att sen behöva göra om processen igen.

 

[whyme]

Tror du underskattar folk rejält i din omgivning, folk vet oftast mer än man tror. Dock så märker ju folk ofta att personen kanske inte vill prata om det eller ta upp det och därför så säger dom inget och tränger sig inte på. Trots allt så är det sällan det är så diskret man hanterar sitt mående på när det gått långt att ingen märker någontin eller anar något. Sårade blir dom säkerligen inte, vad är det att bli sårad över menar du? Skuldkänslor kanske ja, men dom är förmodligen ingenting jämfört med dom skuldkänslorna dom kommer få om du går för långt någon dag och tar livet av dig.
Dom behöver inte förstå någonting, sen tycker jag inte du ska förutsätta att folk inte har gått igenom liknande, dom kanske döljer det för dig som du döljer det för dom. Folk förstår mer än man tror ofta, underskatta inte folk på det sättet. Många som berättat för mig om sitt mående och jag drar ju inte upp allt jag känt/känner eller har upplevt, dom har säkert ingen aning om att jag har liknande erfarenheter. Vet en del i min släkt som jag fått veta genom mina journaler haft med psykiatrin att göra tidigare för många många årsen och dom har ändå stått och sett oförestående ut när dom fått veta. Jag själv är oförestående till hur man kan skada sig på sånt sätt trots att jag själv håller på. Alltid värre när andra gör det, jag ser inte på självskadebeteende andra gör på det sättet som jag ser på det jag gör mot mig själv. Oförstående är dock inte alls lika med att inte kunna stötta och hjälpa.
Därför du inte behöver berätta för anhöriga om sånna detaljer, det räcker att du har kontakt med psykiatrin och gör vad du kan för att bli bättre. Mina föräldrar vet att jag går hos psykiatrin men dom har ingen aning om varför och dom behöver faktiskt inte veta detaljer om jag inte känner att dom kanske inte kan hantera det eller mår bra av att veta det, trots allt så det inte dom som egentligen kan göra något åt dom problemen ändå. Det enda dom behöver veta är att ibland är det svårt för mig och att dom stöttar mig i att fortsätta med psykiatrin, det räcker liksom.

Sårade över att jag hemlighållit allt och inte bett om hjälp, sårade över att de kanske tror att jag inte litar på dom, att det är därför jag hemlighållit det. Svårt att förklara.

Har vid flera tillfällen försökt närma mig ämnet kring depression lite med människor nära mig, har då blivit bemött med kommentarer som att vi i västvärlden inte har något att klaga över, att det finns de som har det värre, att jag inte har något att vara "deppig över", att jag bara är lat och bekväm. Då har jag inte ens sagt rakt ut utan bara pratat lite mer allmänt, så känner väll att det saknas förståelse för psykisk ohälsa hos de jag har omkring mig.

Ja jo, men känns rätt oundvikligt med frågor, speciellt ifall det skulle vara så att jag vid något tillfälle kanske blev inlagd (min värsta farhåga). Då skulle jag ju behöva berätta för anhöriga och de skulle ju förstå att det var en del mer i bagaget i så fall, känns som om det vore bättre att i så fall berätta om sånt innan det ev skulle kunna hända.

 

[Grazing]

Sårade över att jag hemlighållit allt och inte bett om hjälp, sårade över att de kanske tror att jag inte litar på dom, att det är därför jag hemlighållit det. Svårt att förklara.

Du tror dom blir sårade, varför skulle någon bli sårad över någonting som du hemlighållt som enbart rör dig och ingen annan? Du vet säkert inte allt om deras liv heller.

Har vid flera tillfällen försökt närma mig ämnet kring depression lite med människor nära mig, har då blivit bemött med kommentarer som att vi i västvärlden inte har något att klaga över, att det finns de som har det värre, att jag inte har något att vara "deppig över", att jag bara är lat och bekväm. Då har jag inte ens sagt rakt ut utan bara pratat lite mer allmänt, så känner väll att det saknas förståelse för psykisk ohälsa hos de jag har omkring mig.

Jag kan nog tycka att det ofta beror på hur man pratar om det, om dom nu inte förstår och tycker att psykisk ohälsa inte riktigt finns utan anledning så får man ju förklara att det visst finns. Att det faktiskt är en sjukdom och inte har med omgivningen alltid att göra. Envisas dom med att dumförklara och vara bara rent dumma så är det bara att sluta prata med dom om ämnet. Tyvärr förstår inte alla.

Ja jo, men känns rätt oundvikligt med frågor, speciellt ifall det skulle vara så att jag vid något tillfälle kanske blev inlagd (min värsta farhåga). Då skulle jag ju behöva berätta för anhöriga och de skulle ju förstå att det var en del mer i bagaget i så fall, känns som om det vore bättre att i så fall berätta om sånt innan det ev skulle kunna hända.

Igen, nej ingen nånsin behöver veta någonting om du blir inlagd eller inte. Varför skulle du behöva berätta det för någon? Dock är det skönt att kunna berätta det för någon så därför är det en bra ide att nämna sin psykiska ohälsa för anhöriga så inläggning inte kommer som en chock. Bara för att dom frågar saker så behöver dom inte få veta allting heller, man kan avdramatisera det ganska rejält och inte nämna detaljer.

Gör inget till en större grej än vad det behöver vara. Och du behöver aldrig vara orolig för att någon anhörig ska veta någonting om du söker hjälp på något sätt. Så sök hjälp och berätta för anhöriga när och om det känns rätt.

 

[whyme]

Du tror dom blir sårade, varför skulle någon bli sårad över någonting som du hemlighållt som enbart rör dig och ingen annan? Du vet säkert inte allt om deras liv heller.
Jag kan nog tycka att det ofta beror på hur man pratar om det, om dom nu inte förstår och tycker att psykisk ohälsa inte riktigt finns utan anledning så får man ju förklara att det visst finns. Att det faktiskt är en sjukdom och inte har med omgivningen alltid att göra. Envisas dom med att dumförklara och vara bara rent dumma så är det bara att sluta prata med dom om ämnet. Tyvärr förstår inte alla.
Igen, nej ingen nånsin behöver veta någonting om du blir inlagd eller inte. Varför skulle du behöva berätta det för någon? Dock är det skönt att kunna berätta det för någon så därför är det en bra ide att nämna sin psykiska ohälsa för anhöriga så inläggning inte kommer som en chock. Bara för att dom frågar saker så behöver dom inte få veta allting heller, man kan avdramatisera det ganska rejält och inte nämna detaljer.

Gör inget till en större grej än vad det behöver vara. Och du behöver aldrig vara orolig för att någon anhörig ska veta någonting om du söker hjälp på något sätt. Så sök hjälp och berätta för anhöriga när och om det känns rätt.

Har ett djur, så skulle behöva be anhöriga ta hand om det ifall inläggning skulle bli aktuellt i något skede, så då är det rätt oundvikligt att de skulle få reda på det.

Får se om jag tar upp det på mötet med min kontakt om ca 2v eller om jag väntar tills nya landstinget istället. Vill oavsett vad inte förstöra julen för de omkring mig så tänker härda ut de här veckorna vad som än händer och inte ta kontakt med vården och riskera att saker kommer ut eller att jag skulle bli inlagd eller något.

Just nu är jag inte ens säker på att jag vill ha hjälp, har äntligen hittat tillbaka till självdisciplinen igen och klarat mig på 150kcal buljong idag, idiotiskt jag vet, men julen är snart här och sen nyår och jag vägrar se ut som en köttbulle när jag ska träffa människor. Blir att bita ihop och dricka cola light när jag träffa folk så jag inte tappar blodsockret bara. Får ta tag i saker efter helgerna.

 

[Grazing]

Har ett djur, så skulle behöva be anhöriga ta hand om det ifall inläggning skulle bli aktuellt i något skede, så då är det rätt oundvikligt att de skulle få reda på det

då förstår jag problemet. Var av den anledning jag berättade för bara mamma så jag hade någonstans att lämna honom i värsta fall.

Just nu är jag inte ens säker på att jag vill ha hjälp, har äntligen hittat tillbaka till självdisciplinen igen och klarat mig på 150kcal buljong idag, idiotiskt jag vet, men julen är snart här och sen nyår och jag vägrar se ut som en köttbulle när jag ska träffa människor. Blir att bita ihop och dricka cola light när jag träffa folk så jag inte tappar blodsockret bara. Får ta tag i saker efter helgerna.

När julen kommer kanske du inte ens klarar gå dit om du svälter dig helt. Du är inte fått tillbaka självdisciplinen, snarare sjukdomen som är starkare bara.

 

[Korven]

Har ansökt om det, får veta om jag får ersättning nästa gång jag ska till tandis i januari
Man får lämna salivprov också.

Hur går salivprovet till? jag har medicin som gör en muntorr

 

[whyme]

då förstår jag problemet. Var av den anledning jag berättade för bara mamma så jag hade någonstans att lämna honom i värsta fall.

När julen kommer kanske du inte ens klarar gå dit om du svälter dig helt. Du är inte fått tillbaka självdisciplinen, snarare sjukdomen som är starkare bara.

Ja det ställer till det lite, tacksam att ha ett djur men i vissa lägen försvårar det saker.

Nu har jag i alla fall kontroll, känner ingen hunger, bara huvudvärk och fryser trots 3 lager kläder och 2 täcken, men har också bara runt 19-20grader i lägenheten tyvärr. Brukar inte vara några problem att gå iväg några timmar, svälter mig inte helt och hade inte tänk fasta resterande veckor, däremot hålla mig runt ca 500kcal beroende på vad jag orkar ångest mässigt. Jag är inte direkt smal så det är inte någon super stor grej, får ta nya tag på nya året.

 

[Soffan74]

Hur går salivprovet till? jag har medicin som gör en muntorr

Först får man tugga på ett "tuggummi ". Sedan spotta saliv i 5 min. Efter det spotta i 15 min...

 

[Soffan74]

Hur går salivprovet till? jag har medicin som gör en muntorr

I vila 15 min