Verkligen skönt att höra att man kan må bra, tack för att du berättar!
Hur har du upplevt hjälpen som vuxen? Jag har ju aldrig sökt hjälp som minderårig, förlorade en nära vän i självmord som minderårig men det var aldrig något som pratades om och mina närstående sökte aldrig hjälp för min del, trots att dom faktiskt fick reda på att jag i samband med det, själv hade självmordstankar och faktiskt planerade att genomföra det. I efterhand känner jag att det var ett väldigt märkligt agerande från deras sida, att det aldrig gjordes något mer, inte heller lärare i skolan bemötte det trots att personen i fråga gick i samma skola och de visste om att vi var nära vänner, jätte konstigt när jag tänker tillbaka.
Får jag fråga hur du kom ur din äs? Räckte det för dig med "bara" samtal? För mig känns det som något helt oövervinneligt och sjukt långt bort då det är något jag brottats med så länge jag kan minnas faktiskt.
Tack för att du tog upp de positiva sidorna med adhd'n, lätt att man glömmer dom när man är mitt inne i en dålig period. Känner igen mig oerhört i det du skriver om att kunna låsa fokus och tålamod i arbetet med hästar. Mitt tålamod är enormt när det kommer till mina hästar och djur överlag. Det ska mycket till för att jag ska tappa tålamodet kring djur, men tyvärr gäller det inte människor. Har förut kunna göra samma sak när jag jobbat med saker som intresserat mig, när jag läst saker som intresserat mig etc, men nu för tiden kan jag i stort sett inte fokusera på någonting, svävar konstant iväg i tankarna, blir rastlös i kroppen, får ångest eller överväldigas av känslor.
Är en extrem perfektionist med ett oerhört kontrollbehov, allt ska vara färgsorterat, likadant, perfekt och då kan jag verkligen låsa mig och hålla på med saker i flera dagar tills det är som jag vill, då blir jag manisk. Speciellt under mina "maniska" perioder, då kan jag sortera papper i pärmar i bokstavsordning, skrubba toaletter i timmar för att de ska vara perfekta etc, då låser jag mig extremt och bryter i stort sett ihop eller blir superarg om någon stör mig eller försöker stoppa mig/förstöra.
Just nu river ångesten i kroppen och har helt gett upp hoppet om att sova inatt, extremt mkt tankar och känslor, så less på mitt huvud. Blä, varför blev just jag såhär? Ska ju vara vuxen nu, ha en sambo, bra jobb, utbildning, planera familj och framtid. Istället sitter jag ensam i en för stor pyjamas och hatar mig själv och mitt liv, så kan det gå...Blä vad jag äcklas av min egen självömkan, usch, förlåt.
