Fasen, jag av bokade igen

[Lumos_Nox]

Hade bokat och fått tid till vc för att prata med en kurator och planerat att gå men avbokade ytterligare en vårdtid för att jag fick "ångest" och kände att jag inte hade koll.
Googlade och facebookade namnet jag fick på kuratorn för att försäkra mig om att jag inte kände personen men hittade inget och där började de irrationella tankarna ta tag och jag tog den fega vägen igen.
Vad gör jag om jag känner/ vet vem personen är? Bor i liten stad så chansen är stor. Jag är inte bekväm att prata med någon jag har minsta kontakt med eller jag vet känner någon osv. Tystnadsplikt eller inte. Jag vill känna mig "anonym" och inte bli dömd, hånad eller pratas om bakom min rygg av någon med band till mig.

Sen började jag fundera på om vc var rätt väg? Får man hjälp där? Får man rätt hjälp där? Vad pratar man om? Hur pratar man? Kanske skulle söka mig till det privata men har inte råd med flera sessioner, bara ett par. Hur vet man då om man hittar någon bra?

Sen vet jag inte om mina problem är rättfärdigade att få hjälp för. Har inga trauman bakom mig och inget hemskt har hänt. Jag är bara udda, feg och vek.
Men jag vet att jag behöver hjälp då jag ständigt förstör för mig själv. Har en operation jag måste göra men vågar inte.

Jag vet att detts är "crazy thoughts" och att jag återigen är löjlig men det är ju just därför jag behöver prata med någon och nu lyckas jag inte ens komma dit. Hatar att jag klär på mig någon form av offerkofta och gräver ner mig i negativitet istället för att vara stark och ta tag i det.

Någon som fått hjälp via vc?

 

[svea]

Ring NU innan de hinner boka upp tiden.

En kompis till mig har gått, och hon fick mycket hjälp. Det var en vändpunkt som fick henne att orka ta tag i en del surdegar och gå framåt i livet i stället för att gå kräftgång.

Kom ihåg att du har möjlighet att avbryta besöket om du går dit och det inte känns bra.

 

[Lumos_Nox]

Ring NU innan de hinner boka upp tiden.

En kompis till mig har gått, och hon fick mycket hjälp. Det var en vändpunkt som fick henne att orka ta tag i en del surdegar och gå framåt i livet i stället för att gå kräftgång.

Kom ihåg att du har möjlighet att avbryta besöket om du går dit och det inte känns bra.

Tiden är nog redan borta, var nån dag den nu. Men sitter med vårdsidan uppe nu och velar om jag ska försöka igen eller strunta i det.

 

[trazel]

Boka en tid. Visar det sig att du känner igen kuratorn får du väl säga att det var typiskt att du slösade en tid eftersom du inte känner dig bekväm med att öppna dig för henom. Det är inget konstigt för yrkesverksamma. Antagligen kommer denne kunna visa dig vidare till en annan kurator/psykolog istället.

 

[svea]

Sen behöver du ju inte nödvändligtvis vända ut och in på ditt liv bara för att du går till en kurator. Det kan ju vara så att varken din potträning eller ditt sexliv har något med rädslan för operationen att göra, utan mer allmänmänskliga faktorer som att det finns ett osäkerhetsmoment i att låta någon skära i ens kropp plus att det gör ont efteråt. Och då behöver ni ju inte ta upp potträningen eller sexlivet, eller hur?

 

[Squie]

Någon som fått hjälp via vc?

Jag har. Det bästa jag kunde ha gjort. Ett helt annat liv idag mot vad jag hade innan.

O vill du inte säga orden går det alltid bra o lämna fram en lapp. O vill du ha punkter på en lapp för minnet...så går det också bra. Inget är fel o inget är konstigt.

 

[Maoam]

Jag fick mycket bra hjälp via VC, fick gå i KBT-terapi för depression. Tyckte inte heller att jag hade "rätt till hjälp" eller hade anledning att må dåligt men insåg efter några gånger att det är väldigt vanligt och man måste inte ha några trauman eller haft en hemsk barndom som jag trodde för att vara i behov av hjälp. Har du möjlighet att gå i en annan stad? Om du tycker att det känns jobbigt att gå i din hemstad för att du är rädd att känna folk där så kanske det är bättre att byta? Kolla om det finns ngn VC i ngn annan stad som du kan kan ta dig till, glöm inte att kolla privata de kostar lika mycket så det blir inte dyrare. Jag går privat och det är en enorm skillnad mot den vanliga. Men se till att ta tag i det, man måste inte må dåligt och det finns hjälp att få. Det är inget skämmigt eller konstigt, det är en av de vanligaste besöksorsakerna på VC så de är vana....

 

[Rosett]

Kanske skulle söka mig till det privata men har inte råd med flera sessioner, bara ett par. Hur vet man då om man hittar någon bra?

Det finns privata vårdgivare som är anslutna till högkostnadsskyddet, finns det inte på din ort så kanske det finns på en grannort?

 

[Lumos_Nox]

Boka en tid. Visar det sig att du känner igen kuratorn får du väl säga att det var typiskt att du slösade en tid eftersom du inte känner dig bekväm med att öppna dig för henom. Det är inget konstigt för yrkesverksamma. Antagligen kommer denne kunna visa dig vidare till en annan kurator/psykolog istället.

Nu kommer du säkert tycka jag är fånig men det är detta jag tycker är jobbigt. Att om jag känner personen och då väljer att inte gå, då har jag tagit upp en tid för en person som kanske behövde den mer och läkaren som har det stressigt ändå får ett dumt hål och blir arg.

 

[Lumos_Nox]

Sen behöver du ju inte nödvändligtvis vända ut och in på ditt liv bara för att du går till en kurator. Det kan ju vara så att varken din potträning eller ditt sexliv har något med rädslan för operationen att göra, utan mer allmänmänskliga faktorer som att det finns ett osäkerhetsmoment i att låta någon skära i ens kropp plus att det gör ont efteråt. Och då behöver ni ju inte ta upp potträningen eller sexlivet, eller hur?

Operationen är inte problemet i sig. Problemet är min "ångest", i brist på annat ord, som har börjat påverka vardagen. Jag avbokade op.tiden i panik då jag inte klarade av att inte ha koll på vissa moment. Så det är ångesten och lite annat kopplat till min personlighet som gör att jag känner att jag behovet hjälp men det är samtidigt det som håller mig tillbaka.
Uttryckte mig dåligt i starten och förklarade inte så bra, ber om ursäkt.

 

[Lumos_Nox]

Jag har. Det bästa jag kunde ha gjort. Ett helt annat liv idag mot vad jag hade innan.

O vill du inte säga orden går det alltid bra o lämna fram en lapp. O vill du ha punkter på en lapp för minnet...så går det också bra. Inget är fel o inget är konstigt.

Tack för svar! Härligt att du blivit hjälpt!
Har hört så mycket illa om vårdcentraler så det har satt sig lite som en spärr för mig, att man inte får hjälp där eller blir tagen på allvar. Har inte varit i kontakt med vården så mycket och det gör det hela ännu läskigare.

Just nu har jag hakat upp mig på att jag inte kan förklara vad som är fel och vad jag känner och att läkaren då kommer sucka åt mig och anse att mitt besök var onödigt. Försöker jag rada upp "felen" blir det för mycket och då tror jag att jag hittar på istället och stryker allt.
Jag vet ju att det är vanligt men ändå så får jag inte in det i huvudet.

 

[Rifer]

Det känns jättejobbigt att ta första steget men det kan hjälpa att få med någon som följer med även om det bara är som sällskap till väntrummet.
Det kommer kännas motigt efteråt men samtidigt en enorm lättnad.
Jag fick första hjälpen från vc men för mig räckte det inte riktigt men jag har fått mycket hjälp från jobbet som gjorde att jag kunde gå vidare till nästa instans för att traggla i mitt knasiga liv.

 

[Raderad medlem 19815]

Hade bokat och fått tid till vc för att prata med en kurator och planerat att gå men avbokade ytterligare en vårdtid för att jag fick "ångest" och kände att jag inte hade koll.
Googlade och facebookade namnet jag fick på kuratorn för att försäkra mig om att jag inte kände personen men hittade inget och där började de irrationella tankarna ta tag och jag tog den fega vägen igen.
Vad gör jag om jag känner/ vet vem personen är? Bor i liten stad så chansen är stor. Jag är inte bekväm att prata med någon jag har minsta kontakt med eller jag vet känner någon osv. Tystnadsplikt eller inte. Jag vill känna mig "anonym" och inte bli dömd, hånad eller pratas om bakom min rygg av någon med band till mig.

Sen började jag fundera på om vc var rätt väg? Får man hjälp där? Får man rätt hjälp där? Vad pratar man om? Hur pratar man? Kanske skulle söka mig till det privata men har inte råd med flera sessioner, bara ett par. Hur vet man då om man hittar någon bra?

Sen vet jag inte om mina problem är rättfärdigade att få hjälp för. Har inga trauman bakom mig och inget hemskt har hänt. Jag är bara udda, feg och vek.
Men jag vet att jag behöver hjälp då jag ständigt förstör för mig själv. Har en operation jag måste göra men vågar inte.

Jag vet att detts är "crazy thoughts" och att jag återigen är löjlig men det är ju just därför jag behöver prata med någon och nu lyckas jag inte ens komma dit. Hatar att jag klär på mig någon form av offerkofta och gräver ner mig i negativitet istället för att vara stark och ta tag i det.

Någon som fått hjälp via vc?

Jag har fått hjälp! Uppgav "psykisk ohälsa" som anledning och fick en tid samma vecka, det kändes verkligen som att de prioriterade mig. Tårarna kom direkt inne hos läkaren. Hon var toppen. Fick antidepressiva och gick hos psykolog privat samt styrde upp mitt liv praktiskt . Skillnaden är enorm.

Sök hjälp!!

 

[Lumos_Nox]

Jag fick mycket bra hjälp via VC, fick gå i KBT-terapi för depression. Tyckte inte heller att jag hade "rätt till hjälp" eller hade anledning att må dåligt men insåg efter några gånger att det är väldigt vanligt och man måste inte ha några trauman eller haft en hemsk barndom som jag trodde för att vara i behov av hjälp. Har du möjlighet att gå i en annan stad? Om du tycker att det känns jobbigt att gå i din hemstad för att du är rädd att känna folk där så kanske det är bättre att byta? Kolla om det finns ngn VC i ngn annan stad som du kan kan ta dig till, glöm inte att kolla privata de kostar lika mycket så det blir inte dyrare. Jag går privat och det är en enorm skillnad mot den vanliga. Men se till att ta tag i det, man måste inte må dåligt och det finns hjälp att få. Det är inget skämmigt eller konstigt, det är en av de vanligaste besöksorsakerna på VC så de är vana....

Skönt att du fick hjälp och mår bättre!
Jag har haft mycket lite kontakt med vården, dels för att jag inte behövt och dels för att jag tycker det är obehagligt och undvikit det. Fick dåligt bemötande två gånger när jag sökte för mina fysiska fel och det lilla självförtroendet jag hade inför vården försvann där då och jag lyckas inte ändra inställning utan förväntar mig att jag inte ska tas på allvar.

Jag visste inte ens att man kunde byta! Kan man ha två? En här på hemma orten för mindre problem och en i den större orten för de psykiska? Större orten ligger 5 mil bort och kanske inget man vill åka till för ev lindriga problem, även om jag sällan går till vc.
Hade varit perfekt att få komma till något större och bli mer anonym, hade känts bättre.

 

[Lumos_Nox]

Det finns privata vårdgivare som är anslutna till högkostnadsskyddet, finns det inte på din ort så kanske det finns på en grannort?

Hur hittar man de? Har ingen koll så du får ursäkta min kanske dumma fråga.

 

[Lumos_Nox]

Det känns jättejobbigt att ta första steget men det kan hjälpa att få med någon som följer med även om det bara är som sällskap till väntrummet.
Det kommer kännas motigt efteråt men samtidigt en enorm lättnad.
Jag fick första hjälpen från vc men för mig räckte det inte riktigt men jag har fått mycket hjälp från jobbet som gjorde att jag kunde gå vidare till nästa instans för att traggla i mitt knasiga liv.

Jag förstår ju att det kommer vara tungt när man börjar men jag kan inte ha det så här. Ibland vill jag bara åka ut i skogen och skrika mig hes. Därför blir jag extra besviken på mig själv då jag gång efter gång avbokar besök pga småsaker min "ångest" inte kan hantera. Antar att det är en försvarsmekanism som sätter in och jag är för klen för att stå emot. Det har blivit en spärr där.

Sen vill jag inte att någon ska veta något. Skäms och vill inte att folk ska håna mig och tycka jag är patetisk mer än de redan gör. Jag vill klara mig själv men gör det inte.

 

[Lumos_Nox]

Jag har fått hjälp! Uppgav "psykisk ohälsa" som anledning och fick en tid samma vecka, det kändes verkligen som att de prioriterade mig. Tårarna kom direkt inne hos läkaren. Hon var toppen. Fick antidepressiva och gick hos psykolog privat samt styrde upp mitt liv praktiskt . Skillnaden är enorm.

Sök hjälp!!

Tack för att du delade med dig! Det är ju så lätt att söka hjälp, så varför gör jag det så jäkla svårt för mig själv!? Gör verkligen en höna av en fjäder och gör den så otäck att jag flyr istället. Verkligen inget jag är stolt över.

 

[Maoam]

Skönt att du fick hjälp och mår bättre!
Jag har haft mycket lite kontakt med vården, dels för att jag inte behövt och dels för att jag tycker det är obehagligt och undvikit det. Fick dåligt bemötande två gånger när jag sökte för mina fysiska fel och det lilla självförtroendet jag hade inför vården försvann där då och jag lyckas inte ändra inställning utan förväntar mig att jag inte ska tas på allvar.

Jag visste inte ens att man kunde byta! Kan man ha två? En här på hemma orten för mindre problem och en i den större orten för de psykiska? Större orten ligger 5 mil bort och kanske inget man vill åka till för ev lindriga problem, även om jag sällan går till vc.
Hade varit perfekt att få komma till något större och bli mer anonym, hade känts bättre.

Du kan inte vara listad på 2 men du kan söka vård på en VC som du inte är listad på men då kostar det mer och det är inte säkert att du får tid eftersom de brukar prioritera de som är listade. Du hittar alla vårdcentraler (inklusive privata) på 1177. Det kanske är värt att åka lite längre om du känner att du får bättre hjälp? Välj en som har psykolog eller kurator, skulle tro att det går snabbare att få hjälp då än om du ska bli remitterad till psykiatrin.
Har också fått riktigt dåligt bemötande men jag har lärt mig att det inte behöver vara så. Och förklara att du mår dåligt och lider av ångest, förminska inte dina problem. Det verkar ju som att det påverkar dig väldigt mycket i din vardag och gör det svårt för dig och så ska det inte behöva vara.

 

[Eavea]

Tack för att du delade med dig! Det är ju så lätt att söka hjälp, så varför gör jag det så jäkla svårt för mig själv!? Gör verkligen en höna av en fjäder och gör den så otäck att jag flyr istället. Verkligen inget jag är stolt över.

Känner igen mig, jag gick och hade tilltagande ångest med panikattacker i många år innan jag till slut sökte hjälp. Jag borde ju vara glad och lycklig tyckte jag så vad har jag att klaga på, så läkarna skulle säkert bara skratta åt mig. När jag fick mina första självmordstankar sprang jag bokstavligen till VC och än idag är jag så glad att jag äntligen sökte hjälp. Det är lätt men så ofantligt svårt att söka hjälp. Det är inte för inte som livets svåraste motståndare är dig själv.

 

[Rosett]

Hur hittar man de? Har ingen koll så du får ursäkta min kanske dumma fråga.

Man kan kolla på 1177.se eller googla sig fram.
Här i Stockholm har en läkarförening gett ut ett häfte med privatpraktiserande läkare, sjukgymnaster m.m.