bananabambi
Trådstartare
inte aktivt leker med era barn?
Alltså, nu menar jag inte när jag gör vardagssysslor, då får min ettåring finna sig i att jag prioriterar annat, men han får gärna delta.
Vid alla hushållssysslor är han med och "hjälper till" (även om vår uppfattning om att "hjälpa till" skiljer sig åt en aning ), dammsugning/matlagning/bakning/ur-inplock av diskmaskin/tvättsortering etc. Där anser jag att barn behöver förstå att det finns saker som mamma/pappa måste göra, men att de mer än gärna får delta.
Dock kan jag, som nu, få lite samvetskval över att jag faktiskt låter honom sitta ensam och sysselsätta sig i rummet bredvid, när jag sitter här och nöjessurfar.
Min tanke är att han måste vänja sig vid att även leka själv, snart får han ett syskon och då kommer jag inte kunna leka med honom i samma utsträckning som tidigare. (Jag har aldrig varit den som leker superpedagogiska lekar när han var mindre, men nu vill ha så mycket, och han vill leka med mig; peka på kroppsdelar/räcka mig saker som jag ger tillbaka etc.)
Vi tillbringar vi hela dagarna tillsammmans, så egentligen vet jag inte varför jag får dåligt samvete över de här kvartarna då jag inte är med honom, eller helt enkelt väljer något annat framför att vara med honom. Tror ju knappast han tar skada av att vara själv, jag hör honom och han hör mig och ville han kunde han krypa in till mig och göra mig sällskap här, men han väljer att äta äpple i ett annat rum.
Alltså, nu menar jag inte när jag gör vardagssysslor, då får min ettåring finna sig i att jag prioriterar annat, men han får gärna delta.
Vid alla hushållssysslor är han med och "hjälper till" (även om vår uppfattning om att "hjälpa till" skiljer sig åt en aning ), dammsugning/matlagning/bakning/ur-inplock av diskmaskin/tvättsortering etc. Där anser jag att barn behöver förstå att det finns saker som mamma/pappa måste göra, men att de mer än gärna får delta.
Dock kan jag, som nu, få lite samvetskval över att jag faktiskt låter honom sitta ensam och sysselsätta sig i rummet bredvid, när jag sitter här och nöjessurfar.
Min tanke är att han måste vänja sig vid att även leka själv, snart får han ett syskon och då kommer jag inte kunna leka med honom i samma utsträckning som tidigare. (Jag har aldrig varit den som leker superpedagogiska lekar när han var mindre, men nu vill ha så mycket, och han vill leka med mig; peka på kroppsdelar/räcka mig saker som jag ger tillbaka etc.)
Vi tillbringar vi hela dagarna tillsammmans, så egentligen vet jag inte varför jag får dåligt samvete över de här kvartarna då jag inte är med honom, eller helt enkelt väljer något annat framför att vara med honom. Tror ju knappast han tar skada av att vara själv, jag hör honom och han hör mig och ville han kunde han krypa in till mig och göra mig sällskap här, men han väljer att äta äpple i ett annat rum.