Får kvinnor lika bra vård som män? (utbruten från Underlivsplastik)

Det forskas ju i huvudsak på män, normen är manskropp. Det finns både en kunskapslucka och kunskapsointresse som drabbar kvinnor. Den som inte tror på det kan börja med att skaffa sig en "kvinnosjukdom", gärna en kronisk. Då blir det ännu mer ointressant för den allmänna vården.
Jag tror att det kommer att bli bättre efter hand som kvinnliga läkare blir vanligare.
Doktor var ju länge ett mycket Manligt yrke och det håller på att luckras upp.
 
Jag höll på att citera ihjäl mig här, så jag avstår helt istället.

Jag hörde en mycket intressant intervju med två forskare varav en psykiater och en någon annan läkarspecialitet.

De pratade om denna skillnad i vårdkvalitet samt syn på sjukdom mellan könen och de sa att den finns både i vården och i samhället. Välbeforskat. En man som får en hjärtattack utanför sjukhusmiljö är 1/3 mer sannolik att gå hlr i väntan på ambulans. Inte bara vården feltolkar och nedprioriterar kvinnors (dvs de ej skolboksmässiga) sätten som sjukdom manifesteras. Män som kommer till akuten med hjärtattack är mer sannolika att få snabb och korrekt vård - det handlar alltså inte om att kvinnor söker för sådant som inte är värt att söka för utan om att (den vita) mannen är standard i symptombeskrivningar i medicinundervisningen.

Män som har typiska kvinnosjukdomar tex autoimmunitet riskerar ha samma svårighet att få gehör och vård som kvinnor, vilket på ett sätt är skönt - symptombilden kanske dissas snarare än könet - å andra sidan är läskigt - de förutfattade meningarna om vissa besvär (ofta multisystemiska, komplexa, ”sådär många symptom kan en inte ha samtidigt” typer av sjukdom) är så djupa att inte ens varande av manligt kön kan få vårdgivaren att se förbi klassifikationen av de besvären som hittepå utan tolkar mannen som en ”svedaochbrännkärring”.

Och lite OT, men besläktat. Appropå att alltid få vård om en är vältalig och tar plats: jag har trott att det varit så för mig ända tills jag sitter här med en ”kvinnosjukdom” och trots vårdyrke som gör att jag kan prata vårdiska och vet min rätt kan jag inte få den vård min läkare bedömt att jag behöver. Min kardiolog berättar på primärvårdsutbildningar de håller att de (specialistmottagningen) har extrem överrepresentation av vårdanställda bland sina patienter. Dvs en som inte kan systemet och snacket får inte vård. Oklart hur detta samvarierar med att vi är så många kvinnor, som försöker få gehör för symptommanifestationer som är okända och av vården uppfattas osannolika/komma av ångest.

Uff. :down:
 
Menar du överlag eller när män söker vård för psykisk ohälsa? Det har ju under lång tid varit väldigt stigmatiserat hos män, vilket också är en anledning till att män är i topp i självmordsstatistiken. Män söker mig veterligen fortfarande inte vård för psykisk ohälsa i samma utsträckning som kvinnor, vilket ju leder till ovan.
Men när de gör får de inte alltid lika snabb eller samma behandling som kvinnor. "Så farligt kan det inte vara" typ.
När en kvinna söker för värk eller något lite diffust så är det ibland alldeles för lätt att hänvisa till stress och psykisk ohälsa än att det verkligen är ett problem med tex smärta.
 
Nej de måste ses av vården ändå.
Att jag som bullrig (och ickebinär) kvinna får bättre vård än Cis-kvinnor och andra ickebinära är ett strukturellt problem.
Men jag tror mera att det har att göra med personligheten bullrig och "ta mycket plats" än med kön.
Ja, du är en potentiell jobbig patient. Sådana vill vi inte ha i vården. De kostar. De gör sin röst hörda. Misstag mot sådana patienter är jobbigt. Bättre med patienter som inget säger och accepterar allt, allt från att vänta två år på en remiss innan hon kontaktar mottagningen igen för att höra vad som hänt till att hon finner sig i felaktig diagnos men inget säger och inte går vidare. Vård handlar om att ge den till så låga kostnader som möjligt också. Ta så många patienter som möjligt.

Nej, jag tycker inte att det är bra, om nu någon får för sig att missförstå det ;)
 
Men när de gör får de inte alltid lika snabb eller samma behandling som kvinnor. "Så farligt kan det inte vara" typ.
När en kvinna söker för värk eller något lite diffust så är det ibland alldeles för lätt att hänvisa till stress och psykisk ohälsa än att det verkligen är ett problem med tex smärta.

Ja, precis så.
 
Män som har typiska kvinnosjukdomar tex autoimmunitet riskerar ha samma svårighet att få gehör och vård som kvinnor, vilket på ett sätt är skönt - symptombilden kanske dissas snarare än könet - å andra sidan är läskigt - de förutfattade meningarna om vissa besvär (ofta multisystemiska, komplexa, ”sådär många symptom kan en inte ha samtidigt” typer av sjukdom) är så djupa att inte ens varande av manligt kön kan få vårdgivaren att se förbi klassifikationen av de besvären som hittepå utan tolkar mannen som en ”svedaochbrännkärring”.

Såg Dr. Mikael på TV4 för en tid sedan. Det handlade om hormonella sjukdomar. I min sjukdom finns symptom som i mångt och mkt överensstämmer med de män får vid testosteronbrist, vilket han poängterade var Allvarliga Saker och skulle tas på allvar och behandlas för de skapade så mkt lidande. Ok. I min patinetförening hänvisas dessa symptom inte sällan till psykiatrin, allt förklaras med psykiska besvär trots att symptombilden beskrivs på patentföreningens hemsida. Det är helt enkelt inte intressant, då kvinnor går runt med dessa besvär i åratal, kanske tom inte kan arbeta. Men jävlar i min låda om en man lider till följd av testosteronbrist, då jävlar är det fara på färde...

Att vara kvinna är ett straff.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hemlösa hundar ökar
  • Senast tagna bilden XV
  • Muddypaws 24/25

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp