Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Att det finns faror med snitt är jag väl medveten om men det finns faror med vaginala förlossningar oxå så det tror jag mer handlar om tur/otur än om förlossningsmetod.
Ja, cellprov tog jag i år så det vet jag att jag måste göra men jag är mycket tveksam till att göra det vart tredje år och barnmorskan ville att jag skulle göra en gyn-undersökning (utöver cellprovet) vartannat år. Vilket innebär att jag ska blotta mig varje år
, ALDRIG!
Hamnar jag i en sits där det är nödvändigt är det klart att jag gör det, men att någon ska dit och rota varje år bara för sakens skull går jag inte med på. Det är ju ingen annan kroppsdel som kollas utan anledning så varför ska det mest privata undersökas stup i kvarten
Jag vet inte heller vad jag är mest rädd för, jag tror det är smärtan men även om det var smärtfritt skulle det vara en fruktansvärt motbjudande aktivitet. Så det är hela grejen som gör mig illamående...
Jag har förstått att man inte bryr sig om vad som händer under förlossningen men det spelar ju inte så stor roll för jag kommer ju ändå gå i 9 månader och ha panik över vad jag kommer utsättas för.
Barnmorskan tog inte upp lögner om snitt utan hon tog upp lögner om vaginal förlossning (iaf som jag kommer ihåg, hela besöket är som i en dimma)... Hon sa att det inte behöver göra ont eftersom det finns massor med smärtlindring, det finns visserligen mycket smärtlindrig men för vissa fungerar det och för vissa inte. Alltså finns det inga garantier och alltså är det en lögn.
Hon sa att man inte har ont efter en vaginal förlossning, en lögn.
Det gör mig ännu mer nervös, att psykologerna ska sitta där och intala en massa lögner som gör att man inte inser hur verkligheten ser ut
Sen trodde hon ju även att jag var dum i huvudet eftersom hon lite flinande sa att snitt inte är smärtfritt. Självklart är det inte det!
Att det finns faror med snitt är jag väl medveten om men det finns faror med vaginala förlossningar oxå så det tror jag mer handlar om tur/otur än om förlossningsmetod.
Ja, cellprov tog jag i år så det vet jag att jag måste göra men jag är mycket tveksam till att göra det vart tredje år och barnmorskan ville att jag skulle göra en gyn-undersökning (utöver cellprovet) vartannat år. Vilket innebär att jag ska blotta mig varje år
, ALDRIG!Hamnar jag i en sits där det är nödvändigt är det klart att jag gör det, men att någon ska dit och rota varje år bara för sakens skull går jag inte med på. Det är ju ingen annan kroppsdel som kollas utan anledning så varför ska det mest privata undersökas stup i kvarten
Jag vet inte heller vad jag är mest rädd för, jag tror det är smärtan men även om det var smärtfritt skulle det vara en fruktansvärt motbjudande aktivitet. Så det är hela grejen som gör mig illamående...
Jag har förstått att man inte bryr sig om vad som händer under förlossningen men det spelar ju inte så stor roll för jag kommer ju ändå gå i 9 månader och ha panik över vad jag kommer utsättas för.
Barnmorskan tog inte upp lögner om snitt utan hon tog upp lögner om vaginal förlossning (iaf som jag kommer ihåg, hela besöket är som i en dimma)... Hon sa att det inte behöver göra ont eftersom det finns massor med smärtlindring, det finns visserligen mycket smärtlindrig men för vissa fungerar det och för vissa inte. Alltså finns det inga garantier och alltså är det en lögn.
Hon sa att man inte har ont efter en vaginal förlossning, en lögn.
Det gör mig ännu mer nervös, att psykologerna ska sitta där och intala en massa lögner som gör att man inte inser hur verkligheten ser ut
Sen trodde hon ju även att jag var dum i huvudet eftersom hon lite flinande sa att snitt inte är smärtfritt. Självklart är det inte det!
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Men du, om du försöker tänka realistiskt nu: tror du att de vill kalla till kontroll bara för "skojs skull"? Det kostar pengar varenda gång vi blir undersökta, det är en förmån. Det är inte "bara för sakens skull" utan just som förebyggande för att man inte ska få problem. Landstingen brukar ju inte direkt ösa ur några stora kistor med pengar och göra saker "bara för att"....
Jag har undersökts gynekologiskt ungefär varje år. I samband med p-pillerrecept förr. Det tycker jag varit bra! En hälsokontroll att allt är som det ska. De känner och klämmer lite. Inget har någonsin gjort ont (inte ens när jag fick biopsiprov taget från livmodertappen). Visst, det är inte "roligt" att ligga där. Jo, en gång gjorde det ont; det var när jag som 20åring hade aktiv könsherpes för första gången och fick ta prover från detta. Men det var ju sjukdomen som gjorde ont.
Nå, du är ju RÄDD, det framgår. Men jag tror nog att du också själv inser att din rädsla är ganska så obefogad och orealistisk? Det finns hjälp att få för sånt. Det är bättre att få den hjälpen INNAN man måste bli undersökt p ga tex någon sjukdom. För då ska man inte bara bearbeta ångesten över själva sjukdomen utan också ångesten över något som man hade kunnat bearbeta för flera år sen. Förstår du hur jag menar?
Hamnar jag i en sits där det är nödvändigt är det klart att jag gör det, men att någon ska dit och rota varje år bara för sakens skull går jag inte med på. Det är ju ingen annan kroppsdel som kollas utan anledning så varför ska det mest privata undersökas stup i kvarten
Men du, om du försöker tänka realistiskt nu: tror du att de vill kalla till kontroll bara för "skojs skull"?
Det kostar pengar varenda gång vi blir undersökta, det är en förmån. Det är inte "bara för sakens skull" utan just som förebyggande för att man inte ska få problem. Landstingen brukar ju inte direkt ösa ur några stora kistor med pengar och göra saker "bara för att"....Jag har undersökts gynekologiskt ungefär varje år. I samband med p-pillerrecept förr. Det tycker jag varit bra! En hälsokontroll att allt är som det ska. De känner och klämmer lite. Inget har någonsin gjort ont (inte ens när jag fick biopsiprov taget från livmodertappen). Visst, det är inte "roligt" att ligga där. Jo, en gång gjorde det ont; det var när jag som 20åring hade aktiv könsherpes för första gången och fick ta prover från detta. Men det var ju sjukdomen som gjorde ont.
Nå, du är ju RÄDD, det framgår. Men jag tror nog att du också själv inser att din rädsla är ganska så obefogad och orealistisk? Det finns hjälp att få för sånt. Det är bättre att få den hjälpen INNAN man måste bli undersökt p ga tex någon sjukdom. För då ska man inte bara bearbeta ångesten över själva sjukdomen utan också ångesten över något som man hade kunnat bearbeta för flera år sen. Förstår du hur jag menar?
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Fast där har faktiskt Minna86 rätt - det finns ingen anledning att rutinmässigt göra gynkontroller, mer än det finns anledning att kolla magen eller armarna varje år. Är det något man är orolig för kan man såklart kolla det, men så sjukdomsbenägna är inte de kvinnliga könsorganen att man måste kolla dem för sakens skull.
Det är, som jag förstått det, med livmoder och äggstockar som med allt annat - gå till läkaren när du blir sjuk, annars är du förmodligen frisk.
Åtminstone i mitt landsting så är rutinmässiga gynundersökningar ingenting landstinget bjuder på, det får man ta ur egen ficka i så fall. Är man sjuk hamnar saken i ett annat läge, men för någon som är fullt frisk så behövs ju undersökningen förmodligen inte.
När det gäller obehag vid gynundersökningar så tror jag inte det är smärtan man är rädd för, utan situationen. Det är ju ju varken särskilt trevligt eller skönt att ligga och bresa i en gynstol och ha någon som sätter in instrument i underlivet på en. Man vänjer sig, men trevligt är det ju knappast. Att greja med livmodertappen eller göra ett utförligt vaginalt ultraljud gör kanske inte direkt ont, men det kan vara rejält obehagligt. En kompis till mig beskrev det som att det känns som att nån drar i ens inälvor, och det kommer rätt nära känslan tycker jag.
Fast där har faktiskt Minna86 rätt - det finns ingen anledning att rutinmässigt göra gynkontroller, mer än det finns anledning att kolla magen eller armarna varje år. Är det något man är orolig för kan man såklart kolla det, men så sjukdomsbenägna är inte de kvinnliga könsorganen att man måste kolla dem för sakens skull.
Det är, som jag förstått det, med livmoder och äggstockar som med allt annat - gå till läkaren när du blir sjuk, annars är du förmodligen frisk.
Åtminstone i mitt landsting så är rutinmässiga gynundersökningar ingenting landstinget bjuder på, det får man ta ur egen ficka i så fall. Är man sjuk hamnar saken i ett annat läge, men för någon som är fullt frisk så behövs ju undersökningen förmodligen inte.
När det gäller obehag vid gynundersökningar så tror jag inte det är smärtan man är rädd för, utan situationen. Det är ju ju varken särskilt trevligt eller skönt att ligga och bresa i en gynstol och ha någon som sätter in instrument i underlivet på en. Man vänjer sig, men trevligt är det ju knappast. Att greja med livmodertappen eller göra ett utförligt vaginalt ultraljud gör kanske inte direkt ont, men det kan vara rejält obehagligt. En kompis till mig beskrev det som att det känns som att nån drar i ens inälvor, och det kommer rätt nära känslan tycker jag.
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Ja, jag förstår att det är förebyggande. Men varför kollas ingen annan kroppsdel förebyggande isf? Tack för medhållet Mabuse
Min mamma trodde oxå att jag var rädd för att det gjorde ont när jag ojjade mig över mitt cellprov i somras. Möjligheten att det skulle kunna göra ont hade inte ens slagit mig så det var inte problemet.
Men någon bearbetning innan graviditet blir det inte. Jag kniper till dess helt enkelt, då lär jag väl behöva en massa läskiga saker för baaaaarnets skull... Då lär ju allt vara helt panikartat hela tiden så då kan jag lika gärna köra chockterapi mot gyn-skräck samtidigt istället för att dra ut på ångesten...
Ja, jag förstår att det är förebyggande. Men varför kollas ingen annan kroppsdel förebyggande isf? Tack för medhållet Mabuse
Min mamma trodde oxå att jag var rädd för att det gjorde ont när jag ojjade mig över mitt cellprov i somras. Möjligheten att det skulle kunna göra ont hade inte ens slagit mig så det var inte problemet.
Men någon bearbetning innan graviditet blir det inte. Jag kniper till dess helt enkelt, då lär jag väl behöva en massa läskiga saker för baaaaarnets skull... Då lär ju allt vara helt panikartat hela tiden så då kan jag lika gärna köra chockterapi mot gyn-skräck samtidigt istället för att dra ut på ångesten...
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Nejvisst, självklart finns inte alltid anledningar att kollas varje år. Men jag tror inte heller att det är något man bara gör "för att". Det finns säkert skäl till att man gör bedömningen att det bör göras (de skälen bör ju dock i så fall uppges för individen det berör!).
Obehag; ja, jag förstår att det är situationen som många känner obehag inför. Just därför är det väl bra att ta tag i det hela... så att man slipper riskera att man söker hjälp "för sent" om/när något händer som man måste söka för? Sådan rädsla som TS uttrycker handlar ju inte om något som är lite "olustigt" utan snarare verkar det vara en ganska allvarlig och "överdriven" rädsla. Eller vad säger du Minna? Det låter på beskrivningen som att du verkligen känner panikkänslor inför bara tanken att ligga i en gynstol? Nästan som en fobi?
Om din bekant tyckte det känns som att någon "drar i ens inälvor" så tycker jag snarast det låter som fysisk smärta och inte psykiskt obehag? Om hon skulle säga så till TS (eller andra med samma rädsla): "det känns som att någon drar i ens inälvor" så tror jag ju inte direkt att rädslan minskar med sådan information. Och det känns faktiskt rätt överdrivet. Om det gör så ont som när någon drar i ens inälvor så måste man ha mött en osedvanligt inkompetent barnmorska eller gynekolog. Så ont ska det inte göra!
Om hon däremot menade "det känns som att någon är inne i min kropp och rotar på ett privat område" så handlar det ju mer om känslan av sårbarhet/psykisk utsatthet. Vilket är fullt förståeligt och en högst individuell känsla.
Nejvisst, självklart finns inte alltid anledningar att kollas varje år. Men jag tror inte heller att det är något man bara gör "för att". Det finns säkert skäl till att man gör bedömningen att det bör göras (de skälen bör ju dock i så fall uppges för individen det berör!).
Obehag; ja, jag förstår att det är situationen som många känner obehag inför. Just därför är det väl bra att ta tag i det hela... så att man slipper riskera att man söker hjälp "för sent" om/när något händer som man måste söka för? Sådan rädsla som TS uttrycker handlar ju inte om något som är lite "olustigt" utan snarare verkar det vara en ganska allvarlig och "överdriven" rädsla. Eller vad säger du Minna? Det låter på beskrivningen som att du verkligen känner panikkänslor inför bara tanken att ligga i en gynstol? Nästan som en fobi?
Om din bekant tyckte det känns som att någon "drar i ens inälvor" så tycker jag snarast det låter som fysisk smärta och inte psykiskt obehag? Om hon skulle säga så till TS (eller andra med samma rädsla): "det känns som att någon drar i ens inälvor" så tror jag ju inte direkt att rädslan minskar med sådan information. Och det känns faktiskt rätt överdrivet. Om det gör så ont som när någon drar i ens inälvor så måste man ha mött en osedvanligt inkompetent barnmorska eller gynekolog. Så ont ska det inte göra!
Om hon däremot menade "det känns som att någon är inne i min kropp och rotar på ett privat område" så handlar det ju mer om känslan av sårbarhet/psykisk utsatthet. Vilket är fullt förståeligt och en högst individuell känsla.
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Å andra sidan är det ju kanske inte så bra för barnet i magen att mamman går omkring i ett ständigt skräcktillstånd under större delen av graviditeten...?
Det sägs ju att man gärna i möjligaste mån bör undvika utsätta sig för stress, oro och annat i den situationen. För dig är det ju möjligt att bearbeta saken innan, det handlar ju faktiskt i slutändan om du vill göra det innan eller inte. Om man däremot hamnar i en stressituation pga t ex en nära anhörigs död under sin graviditet så är det ju inte så mycket man kan göra mer än sitt bästa ... förstår du hur jag menar?
Jag har full förståelse för att det är jättetufft för dig! Och din oro och rädsla är inget som du själv väljer att känna. Och det är klart att det (som vid fobier och annat) inte känns lockande att utsätta sig själv för att konfrontera det värsta man vet.
Men; om du nu funderar på barn; tänk så mycket lättare det skulle kännas för dig om du vore genuint tryggare innan det hände? Så att du kunde fokusera på det positiva istället för att behöva gå i ständig skräck 9 månader i sträck....
Å andra sidan är det ju kanske inte så bra för barnet i magen att mamman går omkring i ett ständigt skräcktillstånd under större delen av graviditeten...?
Det sägs ju att man gärna i möjligaste mån bör undvika utsätta sig för stress, oro och annat i den situationen. För dig är det ju möjligt att bearbeta saken innan, det handlar ju faktiskt i slutändan om du vill göra det innan eller inte. Om man däremot hamnar i en stressituation pga t ex en nära anhörigs död under sin graviditet så är det ju inte så mycket man kan göra mer än sitt bästa ... förstår du hur jag menar?
Jag har full förståelse för att det är jättetufft för dig! Och din oro och rädsla är inget som du själv väljer att känna. Och det är klart att det (som vid fobier och annat) inte känns lockande att utsätta sig själv för att konfrontera det värsta man vet.
Men; om du nu funderar på barn; tänk så mycket lättare det skulle kännas för dig om du vore genuint tryggare innan det hände? Så att du kunde fokusera på det positiva istället för att behöva gå i ständig skräck 9 månader i sträck....
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Fast så behöver det inte vara. Jag har också haft enorm motvilja mot gynundersökningar, på nivån att jag fått avbryta undersökningar på grund av grava panikångestattacker. Och också fått höra att ojojoj, detta måste du ta tag i, för vaaaad ska hända om du verkligen är sjuk och tvunget måste göra en gynundersökning någon gång? Och det har faktiskt inte varit något problem - för när man verkligen måste, då klarar man det. Är man tillräckligt motiverad så klarar man att bita ihop fast det är vidrigt de första gångerna - så min gamla "fobi" om man nu ska kalla det det har inte hindrat mig från vare sig behandlingar eller undersökningar. Aldrig i livet dock att jag hade kunnat eller velat tvinga mig till dem om jag inte hade haft en extremt god anledning att göra dem.
Det var hennes sätt att beskriva känslan, och jag tycker den träffar ganska rätt. Ungefär så känns det tycker jag med en grundlig VUL eller när någon fipplar med livmodertappen. Inte bokstavligt, naturligtvis, men det kommer rätt nära känslan. Det gör inte direkt ont, men det är rejält obehagligt, en konstig känsla som inte riktigt är smärta men klart otrevlig. Givetvis är det mycket beroende på gynekologen, jag har det senaste halvåret undersökts av fem olika gynekologer, och det är stor skillnad på vilket handlag de har. Vissa känner man knappt alls, andra ger verkligen den där "dra i inälvorna-känslan".
En vanlig rutinkoll, när man inte är inne i livmodern med ultraljudet och tittar, känns helt klart mindre, tycker jag.
Jag skrev inte detta i syfte att få någon att sluta vara rädd, utan för att skapa lite mer förståelse kring att det faktiskt inte är så konstigt att tycka att ett gynbesök är ungefär lika kul som en rotfyllning, och således inget man gör om man inte måste. Att skrämma upp folk med skrämselpropaganda om att man minsann måste kolla underlivet hos gynekolog minst en gång om året är väl inte heller så lämpligt om man tycker gynbesök är otrevliga? Ska man ha dåligt samvete och skuldkänslor utanpå motvilja mot gynekologen?
Nej, det menade hon inte, och inte jag heller. Jag pratar om den fysiska känslan man får när någon fipplar med livmodertappen eller tittar noga med ultraljudsstaven. De flesta har väl råkat ut för att man stöter till livmodertappen vid sex någon gång, och det är ju inte direkt skönt. Den känslan.
Den psykiska känslan av utsatthet är en helt annan femma, tycker jag.
Fast så behöver det inte vara. Jag har också haft enorm motvilja mot gynundersökningar, på nivån att jag fått avbryta undersökningar på grund av grava panikångestattacker. Och också fått höra att ojojoj, detta måste du ta tag i, för vaaaad ska hända om du verkligen är sjuk och tvunget måste göra en gynundersökning någon gång? Och det har faktiskt inte varit något problem - för när man verkligen måste, då klarar man det. Är man tillräckligt motiverad så klarar man att bita ihop fast det är vidrigt de första gångerna - så min gamla "fobi" om man nu ska kalla det det har inte hindrat mig från vare sig behandlingar eller undersökningar. Aldrig i livet dock att jag hade kunnat eller velat tvinga mig till dem om jag inte hade haft en extremt god anledning att göra dem.
Det var hennes sätt att beskriva känslan, och jag tycker den träffar ganska rätt. Ungefär så känns det tycker jag med en grundlig VUL eller när någon fipplar med livmodertappen. Inte bokstavligt, naturligtvis, men det kommer rätt nära känslan. Det gör inte direkt ont, men det är rejält obehagligt, en konstig känsla som inte riktigt är smärta men klart otrevlig. Givetvis är det mycket beroende på gynekologen, jag har det senaste halvåret undersökts av fem olika gynekologer, och det är stor skillnad på vilket handlag de har. Vissa känner man knappt alls, andra ger verkligen den där "dra i inälvorna-känslan".
En vanlig rutinkoll, när man inte är inne i livmodern med ultraljudet och tittar, känns helt klart mindre, tycker jag.
Jag skrev inte detta i syfte att få någon att sluta vara rädd, utan för att skapa lite mer förståelse kring att det faktiskt inte är så konstigt att tycka att ett gynbesök är ungefär lika kul som en rotfyllning, och således inget man gör om man inte måste. Att skrämma upp folk med skrämselpropaganda om att man minsann måste kolla underlivet hos gynekolog minst en gång om året är väl inte heller så lämpligt om man tycker gynbesök är otrevliga? Ska man ha dåligt samvete och skuldkänslor utanpå motvilja mot gynekologen?
Nej, det menade hon inte, och inte jag heller. Jag pratar om den fysiska känslan man får när någon fipplar med livmodertappen eller tittar noga med ultraljudsstaven. De flesta har väl råkat ut för att man stöter till livmodertappen vid sex någon gång, och det är ju inte direkt skönt. Den känslan.
Den psykiska känslan av utsatthet är en helt annan femma, tycker jag.
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Jag var oxå livrädd för att föda och kunde inte i hela mitt liv förstå hur kvinnor kan skaffa mer än ett barn!
Första tiden med Rasmus i magen tänkte jag inte ens på förlossningen, tills de lixom inte gick att undvika längre. Jag var fortfarande rädd, livrädd för smärtan. Det där slitas mellan två tåg som "alla" pratar om.
Men veckorna gick, jag lärde mig mer, fick förtroende för min barnmorska (besökte flera st innan jag bestämde mig) var på studeibesök på förlossningen och nu ville jag bara föda och utvecklade istället en grym rädsla för att bli snittad. Bara den bild jag får upp innanför ögonlocken när jag ser läkaren sprätta upp min buk
Och att sen behöva ligga och bli i pumpad massa morfin efteråt för att bara kunna andas
Det finns ju faktiskt privata barnmorskor du kan vända dig till också.
Jag var oxå livrädd för att föda och kunde inte i hela mitt liv förstå hur kvinnor kan skaffa mer än ett barn!
Första tiden med Rasmus i magen tänkte jag inte ens på förlossningen, tills de lixom inte gick att undvika längre. Jag var fortfarande rädd, livrädd för smärtan. Det där slitas mellan två tåg som "alla" pratar om.
Men veckorna gick, jag lärde mig mer, fick förtroende för min barnmorska (besökte flera st innan jag bestämde mig) var på studeibesök på förlossningen och nu ville jag bara föda och utvecklade istället en grym rädsla för att bli snittad. Bara den bild jag får upp innanför ögonlocken när jag ser läkaren sprätta upp min buk
Och att sen behöva ligga och bli i pumpad massa morfin efteråt för att bara kunna andas
Det finns ju faktiskt privata barnmorskor du kan vända dig till också.
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Exakt så här var min känsla också - rädd innan, förträngde när jag blev gravid, blev sedan rädd för snitt istället
Minna, du hade otur som kom till någon som förringar din oro sådär Det finns underbara barnmorskor som kan hjälpa en fram under vägens gång, och är du rädd och det inte släpper så är det inget konstigt att få beviljat snitt, ingen annan kan säga vad DU helst vill med DIN kropp, är man påläst och ändå känner på ett visst sätt så go for it.
Leta BM noga, det är bara byta tills du hittar rätt. Hoppas du har lika tur som jag! (Fast jag gick privat )
Exakt så här var min känsla också - rädd innan, förträngde när jag blev gravid, blev sedan rädd för snitt istället
Minna, du hade otur som kom till någon som förringar din oro sådär
Det finns underbara barnmorskor som kan hjälpa en fram under vägens gång, och är du rädd och det inte släpper så är det inget konstigt att få beviljat snitt, ingen annan kan säga vad DU helst vill med DIN kropp, är man påläst och ändå känner på ett visst sätt så go for it.Leta BM noga, det är bara byta tills du hittar rätt. Hoppas du har lika tur som jag! (Fast jag gick privat
)Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Vad ni är bra!
Jag har förstått (helt nyligen) att jag har en överdriven rädsla men jag känner inte heller något behov att ta tag i det som sagt. Jag har ju stor ångest bara inför att boka ett besök för p-piller... Det är något med vårdpersonal som frågar massa saker som de inte har med att göra. Givetvis förstår jag att de måste fråga saker eftersom de skriver ut läkemedel men jag tycker det är jobbigt. Självklart inser jag att jag är knäpp!
Nej, det är inte nyttigt för barnet med stress men det är ju tydligen inte tillräckligt farligt för att man ska få beviljat ett snitt innan förlossning är ett faktum. Och jämfört med förlossningsskräcken så är gyn-fobin en piss i havet...
Så gott som alla säger ju att de är livrädd för smärtan men jag tror det finns grader av rädsla och blir man gravid så är man inte så rädd som jag. Det är inte meningen att låta "speciell" men ALLA säger verkligen att de oxå var rädda och sen var det bara fantastiskt. Men hur i helsike vågar man bli gravid om man är livrädd för förlossningen. Är man livrädd för höjder blir man ju inte fönsterputsare i New York lixom...
Min bästa kompis blev oxå så totalt omvänd, jag ser det tyvärr som hjärntvättat och hög på hormoner... Och det är denna hjärntvättning som jag är rädd att jag inte ska kunna stå emot, BM/psykologer är ju trots allt tränade till det.
Jag ska nog vara lite besvärlig till nästa år och säga att jag vill ha en annan BM för tanten jag pratade med denna gången gjorde mig väldigt obekväm. Kan man kräva att en annan BM gör själva undersökningen?
Det var väl det enda trevliga som tanten sa när jag var där, att ångrar jag mig inte så får jag givetvis snitt. Men jag förstår inte varför de inte kan skriva pappret innan så slipper både vi och dom slösa massa tid och jag slipper panik. Ångrar jag mig är det ju bara att låta bli att boka ett datum utan låta naturen ha sin gång...
Vad ni är bra!
Jag har förstått (helt nyligen) att jag har en överdriven rädsla men jag känner inte heller något behov att ta tag i det som sagt. Jag har ju stor ångest bara inför att boka ett besök för p-piller... Det är något med vårdpersonal som frågar massa saker som de inte har med att göra. Givetvis förstår jag att de måste fråga saker eftersom de skriver ut läkemedel men jag tycker det är jobbigt. Självklart inser jag att jag är knäpp!
Nej, det är inte nyttigt för barnet med stress men det är ju tydligen inte tillräckligt farligt för att man ska få beviljat ett snitt innan förlossning är ett faktum. Och jämfört med förlossningsskräcken så är gyn-fobin en piss i havet...
Så gott som alla säger ju att de är livrädd för smärtan men jag tror det finns grader av rädsla och blir man gravid så är man inte så rädd som jag. Det är inte meningen att låta "speciell" men ALLA säger verkligen att de oxå var rädda och sen var det bara fantastiskt. Men hur i helsike vågar man bli gravid om man är livrädd för förlossningen. Är man livrädd för höjder blir man ju inte fönsterputsare i New York lixom...
Min bästa kompis blev oxå så totalt omvänd, jag ser det tyvärr som hjärntvättat och hög på hormoner... Och det är denna hjärntvättning som jag är rädd att jag inte ska kunna stå emot, BM/psykologer är ju trots allt tränade till det.
Jag ska nog vara lite besvärlig till nästa år och säga att jag vill ha en annan BM för tanten jag pratade med denna gången gjorde mig väldigt obekväm. Kan man kräva att en annan BM gör själva undersökningen?
Det var väl det enda trevliga som tanten sa när jag var där, att ångrar jag mig inte så får jag givetvis snitt. Men jag förstår inte varför de inte kan skriva pappret innan så slipper både vi och dom slösa massa tid och jag slipper panik. Ångrar jag mig är det ju bara att låta bli att boka ett datum utan låta naturen ha sin gång...
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Men OM det skulle hända - du blir gravid, och hormoner etc hjärntvättar dig och du plötsligt inte känner dig rädd längre, då är det väl bra? Det är ju inget att vara rädd för att rädslan skall försvinna - om du förstår vad jag menar?
Jag var som sagt helt inställd på att få ett kejsarsnitt, jag tänkte be om det på en gång, just för skräcken. Men sedan när den försvann och ersattes av en snittskräck, så var det ju bra. Skall tillägga att jag aldrig hann prata med någon så det var bara jag själv som ändrade mig. Men så var jag nog iofs inte lika rädd som du är.
Och ingen kan TVINGA dig till att bearbeta rädslan för att få kejsarsnitt, man brukar behöva ha ett samtal. Ofta förstoras problemet upp, när man väl sitter där och verkligen inte vill föda vaginalt så brukar det gå rätt smärtfritt att få igenom kejsarsnitt. Iallafall enligt min erfarenhet, de som stött på någon oförstående har kunnat gå till en annan BM. Iallafall i min bekantskapskrets, det är väl lite olika i olika landsting, men i Stockholm är det inga större problem.
Jag tycker mest att det är synd att det är en sådan rädsla som skall hindra dig från att skaffa barn, graviditet och förlossning är ju de små delarna, liksom. Gynskräck har jag haft hela livet, men jag gjorde inte en enda undersökning under graviditeten - oftast vill de inte pilla där i onödan då. Jo, de tittade en gång för att se hur öppen jag var på förlossningen. Men då hade inställningen till kroppen ändrats hos mig, jag kände mig som en termos mer än som en kropp liksom så då var det inte så farligt. Nu när kroppen är tillbaka är tyvärr gynskräcken tillbaka igen också.
Jag hoppas du får träffa en BRA BM nästa gång, och du kan självklart byta om du vill. Vilket jag tycker du ska göra tills du hittar någon du klickar med!
Min bästa kompis blev oxå så totalt omvänd, jag ser det tyvärr som hjärntvättat och hög på hormoner... Och det är denna hjärntvättning som jag är rädd att jag inte ska kunna stå emot, BM/psykologer är ju trots allt tränade till det.
Men OM det skulle hända - du blir gravid, och hormoner etc hjärntvättar dig och du plötsligt inte känner dig rädd längre, då är det väl bra? Det är ju inget att vara rädd för att rädslan skall försvinna - om du förstår vad jag menar?
Jag var som sagt helt inställd på att få ett kejsarsnitt, jag tänkte be om det på en gång, just för skräcken. Men sedan när den försvann och ersattes av en snittskräck, så var det ju bra. Skall tillägga att jag aldrig hann prata med någon så det var bara jag själv som ändrade mig. Men så var jag nog iofs inte lika rädd som du är.
Och ingen kan TVINGA dig till att bearbeta rädslan för att få kejsarsnitt, man brukar behöva ha ett samtal. Ofta förstoras problemet upp, när man väl sitter där och verkligen inte vill föda vaginalt så brukar det gå rätt smärtfritt att få igenom kejsarsnitt. Iallafall enligt min erfarenhet, de som stött på någon oförstående har kunnat gå till en annan BM. Iallafall i min bekantskapskrets, det är väl lite olika i olika landsting, men i Stockholm är det inga större problem.
Jag tycker mest att det är synd att det är en sådan rädsla som skall hindra dig från att skaffa barn, graviditet och förlossning är ju de små delarna, liksom. Gynskräck har jag haft hela livet, men jag gjorde inte en enda undersökning under graviditeten - oftast vill de inte pilla där i onödan då. Jo, de tittade en gång för att se hur öppen jag var på förlossningen. Men då hade inställningen till kroppen ändrats hos mig, jag kände mig som en termos mer än som en kropp liksom
så då var det inte så farligt. Nu när kroppen är tillbaka är tyvärr gynskräcken tillbaka igen också. Jag hoppas du får träffa en BRA BM nästa gång, och du kan självklart byta om du vill. Vilket jag tycker du ska göra tills du hittar någon du klickar med!
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Jo, en logisk människa hade tyckt det var bra att helt plötsligt inte vara rädd längre
Om jag försöker få någon logik i min rädsla över att bli hjärntvättad så är det väl att efter själva förlossningen behöva gå till BM och psykologer och skälla ut dom för att de har tutat i mig både det ena och det andra som inte stämmer. Med ett snitt känns det som att det blir som man har tänkt och man kan förbereda sig på ett annat sätt och inte känna sig lurad efteråt.
Graviditeten och förlossningen är kanske de små delarna men de är oxå de enda delarna som jag måste göra. Allt annat kan ju min sambo göra, men just dessa grejer är ju upp till mig. Själva graviditeten bekymrar mig inte alls så länge jag inte tänker på besök hos bm. Jag tänker nog köra på lite samma linje då, känns inget fel så finns det ingen anledning att pilla... Det är ju ett fritt land trots allt och kniper jag så kniper jag
Man får nästan lust att bli gravid nu bara för att få det överstökat...kan man lagra bebis någonstans tills man är redo för den delen oxå
Jo, en logisk människa hade tyckt det var bra att helt plötsligt inte vara rädd längre
Om jag försöker få någon logik i min rädsla över att bli hjärntvättad så är det väl att efter själva förlossningen behöva gå till BM och psykologer och skälla ut dom för att de har tutat i mig både det ena och det andra som inte stämmer. Med ett snitt känns det som att det blir som man har tänkt och man kan förbereda sig på ett annat sätt och inte känna sig lurad efteråt.
Graviditeten och förlossningen är kanske de små delarna men de är oxå de enda delarna som jag måste göra. Allt annat kan ju min sambo göra, men just dessa grejer är ju upp till mig. Själva graviditeten bekymrar mig inte alls så länge jag inte tänker på besök hos bm. Jag tänker nog köra på lite samma linje då, känns inget fel så finns det ingen anledning att pilla... Det är ju ett fritt land trots allt och kniper jag så kniper jag
Man får nästan lust att bli gravid nu bara för att få det överstökat...kan man lagra bebis någonstans tills man är redo för den delen oxå
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
När du är gravid pillar de absolut inte om det inte är ett måste, pga. infektionsrisk och risk att sätta igång förlossningen. Så det behöver du inte tänka på.
Jag tror att jag anar hur du känner, jag är rätt neurotisk själv, och tycker att allas rädslor skall tas 'på allvar', det är inte en sakfråga om det är farligt eller inte, är man rädd så är man.
Men som sagt, stå fast vid kejsarsnittet om det känns jobbigt. Haha, lätt att säga bara sådär, jag förstår att det är svårt men egentligen så är det ju 'bara' göra så.
När du är gravid pillar de absolut inte om det inte är ett måste, pga. infektionsrisk och risk att sätta igång förlossningen. Så det behöver du inte tänka på
.Jag tror att jag anar hur du känner, jag är rätt neurotisk själv, och tycker att allas rädslor skall tas 'på allvar', det är inte en sakfråga om det är farligt eller inte, är man rädd så är man.
Men som sagt, stå fast vid kejsarsnittet om det känns jobbigt. Haha, lätt att säga bara sådär, jag förstår att det är svårt men egentligen så är det ju 'bara' göra så.
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Usch, jag tycker verkligen synd om dig !
Glöm nu inte att när det gäller upplevelser av olika slag så finns ingen absolut sanning. Din upplevelse är din och den kan man inte ta ifrån dig. Din rädsla är också din och den måste tas på allvar. Inte så att du skall beviljas snitt rakt av - för jag tror att den sitter djupare än så (verkar så på dina inlägg) och därför är det bra om du kan få hjälp med den. Se det inte som en prestigeförlust om du ändrar dig, det får man - och se till att du får en BM som du känner dig så bekväm med som möjligt.
Usch, jag tycker verkligen synd om dig !
Glöm nu inte att när det gäller upplevelser av olika slag så finns ingen absolut sanning. Din upplevelse är din och den kan man inte ta ifrån dig. Din rädsla är också din och den måste tas på allvar. Inte så att du skall beviljas snitt rakt av - för jag tror att den sitter djupare än så (verkar så på dina inlägg) och därför är det bra om du kan få hjälp med den. Se det inte som en prestigeförlust om du ändrar dig, det får man - och se till att du får en BM som du känner dig så bekväm med som möjligt.
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Självklart kan du byta barnmorska, jag testade nog 4-5 st när jag vänta Rasmus innan jag hittade rätt. Lika så när man är på förlossningen är det bara att byta om de inte känns rätt.
Jag förträngde rädslan, suget efter ett barn tog upp större del av mitt huvud. Jag är grymt höjdrädd, men nog f*n kan jag bita ihop och byta en glödlampa om de verkligen krisar men de är verkligen vidrigt. Eller ännu värre, plocka äpplen! Jag svettas, skakar, är kritvit, men vet ju att får jag bara ner 5-6 st så kan jag baka en asgod paj
Och klart hormonerna påverkar en, de är ju det dem är till för
Sen när jag läst dina inlägg. Verkar det mer vara lite av sjukhus-skräck än förlossningsrädsla? Att faktiskt allt som görs på ett sjukhus är jobbigt, att det är någon som bara kallas sköterska/läkare pratar med dig är jobbigt för dom är man ju bara i kontakt med om man är dödssjuk!
Och för mig är det självklart att alla är mer eller mindre rädda för att föda. Redan som liten får man veta att hålet i livmodertappen är som ett knappnåls huvud och ut där ska de komma en bebis!
Självklart kan du byta barnmorska, jag testade nog 4-5 st när jag vänta Rasmus innan jag hittade rätt. Lika så när man är på förlossningen är det bara att byta om de inte känns rätt.
Jag förträngde rädslan, suget efter ett barn tog upp större del av mitt huvud. Jag är grymt höjdrädd, men nog f*n kan jag bita ihop och byta en glödlampa om de verkligen krisar men de är verkligen vidrigt. Eller ännu värre, plocka äpplen! Jag svettas, skakar, är kritvit, men vet ju att får jag bara ner 5-6 st så kan jag baka en asgod paj
Och klart hormonerna påverkar en, de är ju det dem är till för
Sen när jag läst dina inlägg. Verkar det mer vara lite av sjukhus-skräck än förlossningsrädsla? Att faktiskt allt som görs på ett sjukhus är jobbigt, att det är någon som bara kallas sköterska/läkare pratar med dig är jobbigt för dom är man ju bara i kontakt med om man är dödssjuk!
Och för mig är det självklart att alla är mer eller mindre rädda för att föda. Redan som liten får man veta att hålet i livmodertappen är som ett knappnåls huvud och ut där ska de komma en bebis!
ameo
Moderator
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
De samtal man får gå igenom när man är förlossningsrädd går ut på att göra din förlossning så bra som möjligt för dig och barnet. Det behöver inte vara minsta lilla hjärntvättsförsök! Det man gör är att försöka ta reda på vad det är som skrämmer dig och hur man kan hjälpa dig. De allra flesta rädslor beror på att man helt enkelt inte har koll på hur det går till och fungerar och i de fallen går det väldigt ofta att reda ut knutarna och det slutar med vaginal förlossning. När det finns andra orsaker till rädslan så försöker man hitta vägar att göra det så bra som möjligt för dig och barnet, som sagt. För vissa blir det kejsarsnitt, för andra blir det vaginal förlossning.
Jag själv är snittad pga förlossningsrädsla, där en av orsakerna till att det slutade med snitt var att mina samtal schabblades bort - jag fick vänta nästan 3 månader på att börja med samtalen, trots att jag sade till redan vid inskrivningen, så det tog för lång tid in i graviditeten innan jag fick snittbesked för att jag skulle kunna hinna slappna av och bearbeta mina rädslor. (de följande 3 snitten var sen medicinskt motiverade, men det är en annan femma)
Sen ska man vara medveten om att hormonerna ÄR en stor del i det hela. När graviditeten närmar sig slutet så är man ofta så less på att vara gravid att man inte sällan är beredd på vad som helst för att slippa sin klumpiga mage... Och man har ju 9 månaders förberedelsetid inför det som komma skall.
Jag vill också gärna berätta om en av mina vänner, som i hela sitt liv haft panisk sjukhusskräck och där det till och med var så illa att hon svimmade när hennes häst skulle vaccineras... Hon var helt inställd på kejsarsnitt under narkos, när hon blev gravid med sitt första barn. Men som sagt, graviditeten är 9 månader lång och lite mer kunskaper och massor med hormoner senare födde hon ändå barnet vaginalt. Och gjorde om det igen två år senare!
Det Är svårt att ta till sig innan man själv är där, men jag vill ändå ge ett ytterligare exempel på hur det kan fungera.
De samtal man får gå igenom när man är förlossningsrädd går ut på att göra din förlossning så bra som möjligt för dig och barnet. Det behöver inte vara minsta lilla hjärntvättsförsök! Det man gör är att försöka ta reda på vad det är som skrämmer dig och hur man kan hjälpa dig. De allra flesta rädslor beror på att man helt enkelt inte har koll på hur det går till och fungerar och i de fallen går det väldigt ofta att reda ut knutarna och det slutar med vaginal förlossning. När det finns andra orsaker till rädslan så försöker man hitta vägar att göra det så bra som möjligt för dig och barnet, som sagt. För vissa blir det kejsarsnitt, för andra blir det vaginal förlossning.
Jag själv är snittad pga förlossningsrädsla, där en av orsakerna till att det slutade med snitt var att mina samtal schabblades bort - jag fick vänta nästan 3 månader på att börja med samtalen, trots att jag sade till redan vid inskrivningen, så det tog för lång tid in i graviditeten innan jag fick snittbesked för att jag skulle kunna hinna slappna av och bearbeta mina rädslor. (de följande 3 snitten var sen medicinskt motiverade, men det är en annan femma)
Sen ska man vara medveten om att hormonerna ÄR en stor del i det hela. När graviditeten närmar sig slutet så är man ofta så less på att vara gravid att man inte sällan är beredd på vad som helst för att slippa sin klumpiga mage... Och man har ju 9 månaders förberedelsetid inför det som komma skall.
Jag vill också gärna berätta om en av mina vänner, som i hela sitt liv haft panisk sjukhusskräck och där det till och med var så illa att hon svimmade när hennes häst skulle vaccineras... Hon var helt inställd på kejsarsnitt under narkos, när hon blev gravid med sitt första barn. Men som sagt, graviditeten är 9 månader lång och lite mer kunskaper och massor med hormoner senare födde hon ändå barnet vaginalt. Och gjorde om det igen två år senare!
Det Är svårt att ta till sig innan man själv är där, men jag vill ändå ge ett ytterligare exempel på hur det kan fungera.
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Jag lägger ju mycket prestige i att inte ändra mig men just detta har jag ingen sådan prestige i. Bara min sambo och min bästa kompis vet ju om detta problem (och ni då förstås) så det är inga problem.
Att jag inte är bebissjuk är kanske en sak som inte direkt hjälper till mot rädslan...så jag får hoppas det poppar upp massa trevliga bebis runt mig när det börjar närmare sig så jag blir alldeles förtrollat. Är helt förälskad i min kompis bebis men hon hinner ju blir stor till dess...så vi får hoppas på småsyskon där
Det är möjligt att jag har sjukhusskräck, jag har bara varit på ett sjukhus en gång vad jag kommer ihåg och då var det för att besöka en vän.... Då tyckte jag inte att det var speciellt obehagligt men det var ju ingen som frågade massa saker om mig heller.
Jag vill verkligen inte påstå att jag är allvetandes på något sätt men vi lever ändå i Internet-åldern så jag förstår inte vad bm/psykolog ska kunna upplysa mig om som jag inte redan vet efter mina timtals av efterforskningar... Jag har inga dumma tankar om att något hemsk ska hända, tvärt om, jag är helt övertygad om att jag skulle ha en väldigt normal och händelselös förlossning (kommer från en bra släkt). Men det är ju ett stort problem för även den mest perfekta/lätta förlossningen gör mig gråtfärdig...
För mig tycker jag (än så länge) att snitt är bättre och mer förutsägbart. Det gör inte ont under tiden och efteråt kan jag ta starka mediciner för att ta bort smärtan. Har nära som har opererat sig och de har haft smärtstillande som då gjort att de haft det helt okej.
Jag är som sagt inte korkad, jag inser att snitt inte är smärtfritt men det är en annan smärta på ett annat ställa som går att lindra. Hade jag kunnat hade jag inte gjort något av det men nu är det pest eller kolera läge...
Suck vad jobbigt... Livet är så orättvist, varför jag ska behöva gå igenom detta helvete när det är min sambo som vill ha barn Som jag sa till honom för några år sedan, "du får gärna skaffa barn men blanda inte in mig"
Jag lägger ju mycket prestige i att inte ändra mig men just detta har jag ingen sådan prestige i. Bara min sambo och min bästa kompis vet ju om detta problem (och ni då förstås) så det är inga problem.
Att jag inte är bebissjuk är kanske en sak som inte direkt hjälper till mot rädslan...så jag får hoppas det poppar upp massa trevliga bebis runt mig när det börjar närmare sig så jag blir alldeles förtrollat. Är helt förälskad i min kompis bebis
men hon hinner ju blir stor till dess...så vi får hoppas på småsyskon därDet är möjligt att jag har sjukhusskräck, jag har bara varit på ett sjukhus en gång vad jag kommer ihåg och då var det för att besöka en vän.... Då tyckte jag inte att det var speciellt obehagligt men det var ju ingen som frågade massa saker om mig heller.
Jag vill verkligen inte påstå att jag är allvetandes på något sätt men vi lever ändå i Internet-åldern så jag förstår inte vad bm/psykolog ska kunna upplysa mig om som jag inte redan vet efter mina timtals av efterforskningar... Jag har inga dumma tankar om att något hemsk ska hända, tvärt om, jag är helt övertygad om att jag skulle ha en väldigt normal och händelselös förlossning (kommer från en bra släkt
). Men det är ju ett stort problem för även den mest perfekta/lätta förlossningen gör mig gråtfärdig...För mig tycker jag (än så länge) att snitt är bättre och mer förutsägbart. Det gör inte ont under tiden och efteråt kan jag ta starka mediciner för att ta bort smärtan. Har nära som har opererat sig och de har haft smärtstillande som då gjort att de haft det helt okej.
Jag är som sagt inte korkad, jag inser att snitt inte är smärtfritt men det är en annan smärta på ett annat ställa som går att lindra. Hade jag kunnat hade jag inte gjort något av det men nu är det pest eller kolera läge...
Suck vad jobbigt... Livet är så orättvist, varför jag ska behöva gå igenom detta helvete när det är min sambo som vill ha barn
Som jag sa till honom för några år sedan, "du får gärna skaffa barn men blanda inte in mig"Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Det här visste du inte om ponny-SM i Sundsvall – här är frågorna och svaren
- Hästnyheter Jag såg det här på svt.play och tog illa upp! Jag har ju tänkt att dressyrtävlingar borde förbjudas, särskilt på högre nivåer, då man...
- Fandersson
- Svar: 1
- Visningar: 317
- Hästnyheter
-
Jos Lansink lämnar uppdraget som förbundskapten- Hästnyheter Efter några framgångsrika år i täten för det holländska landslaget i hoppning tar Jos Lansink ett kliv tillbaka. Under Lansinks ledning...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 208
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Ännu en kvinna
- Relationer Sen undrar jag vem som har bestämt att det är stallägaren som står för in- och utsläpp plus fodringar? Ändra reglerna och säg att från...
- Lingon
- Svar: 10
- Visningar: 348
- Allmänt
-
Vad gör vi? Del CCIV- Tjatter Tog det säkra före det osäkra och bokade om min massagetid från idag till måndag eftermiddag. Väderprognoserna visar fortfarande att det...
- bettysmatte
- Svar: 1 062
- Visningar: 28 265
- Allmänt
Hund, Katt, Andra Djur
-
Hjälp med kastrerad honkatt
- Katthälsa Vad gäller honan, så skulle jag ringa kliniken som utförde ingreppet och höra vad de tycker? För beteende verkar ju gränsa till...
- Fandersson
- Svar: 2
- Visningar: 78
- Katt
-
Annonsera mera hundar 2
- Övr. Hund Hur många valpar blev det? Att det låter ju bara förskräckligt...
- Fandersson
- Svar: 978
- Visningar: 82 509
- Hund
Hästrelaterat
-
Gräsallergi- Foder & Strö Eller har man "bara" gjort en screening för er? I en sådan klumpar man ihop. Men den är mest för att se OM det finns en allergi. Gör det...
- Alexandra_W
- Svar: 18
- Visningar: 346
- Vård
-
Föräldrar till barn som rider- Gnägg Hon är 7år och vi är i stall 3 dagar i veckan (ridskola, travskola, skötponny). Hon hade gärna varit mer men är svårt att hinna med när...
- Ainon
- Svar: 1 137
- Visningar: 129 298
- Hästmänniska
