Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!
Nej, jag tror inte att det är det beror på. Det är nog mer att jag är ganska logisk som person - ett barn för mig är en självständig människa, man väntar barn när man är gravid, man har inte fått barn. Det är också ju så man pratar om det:
"Har du hört att Kalle och Lena fick barn i somras?"
"Vad kul, vad blev det?"
"De vet inte, det kommer inte att födas förrän i februari"
En sån konversation skulle vara ganska udda IRL, även om det är en del här som tycker de fick barn och blev föräldrar i samma ögonblick de fick se plusset på stickan.
Har heller inte hört talas om nån som firar fars eller mors dag innan barnet är fött, till exempel, vilket ju skulle vara det normala ifall de flesta såg sig som föräldrar så snart de blev gravida.
Man säger ju vi väntar barn, jag ska bli pappa, inte vi har fått barn, jag är pappa.
Det är mer en logisk fråga för mig.
Den enda skillnaden som IVFn har gjort är väl just den där overklighetskänslan som många beskriver, eller att mannen inte riktigt förstår att det är ett barn på väg i början, inget av det känner jag igen mig i, och det kan säkert delvis bero på att vi har vetat och fått se redan från början.
Men när jag väl visste att jag blivit gravid så hade jag nog mindre tvivel än t ex en kompis till mig, som fick sitt första barn efter två missfall. Hon vågade inte alls tro att det skulle gå vägen tredje gången hon blev gravid.
Nu hoppas jag inte du uppfattar de här helt knasigt nu. Men kanske det är därför vi känner så olika? Eftersom ni fått ett ägg befruktat utanför och sen ett embryo insatt antar jag att ni haft problem att bli gravida på naturlig väg? Och därför känner du inte riktigt att allt är klart först du verkligen håller barnet i famnen och h*n skriker?
Kanske dina känslor för det nyfödda barnet är mkt mkt starkare än vad de är för mig?
Nej, jag tror inte att det är det beror på. Det är nog mer att jag är ganska logisk som person - ett barn för mig är en självständig människa, man väntar barn när man är gravid, man har inte fått barn. Det är också ju så man pratar om det:
"Har du hört att Kalle och Lena fick barn i somras?"
"Vad kul, vad blev det?"
"De vet inte, det kommer inte att födas förrän i februari"
En sån konversation skulle vara ganska udda IRL, även om det är en del här som tycker de fick barn och blev föräldrar i samma ögonblick de fick se plusset på stickan.
Har heller inte hört talas om nån som firar fars eller mors dag innan barnet är fött, till exempel, vilket ju skulle vara det normala ifall de flesta såg sig som föräldrar så snart de blev gravida.
Man säger ju vi väntar barn, jag ska bli pappa, inte vi har fått barn, jag är pappa.
Det är mer en logisk fråga för mig.
Den enda skillnaden som IVFn har gjort är väl just den där overklighetskänslan som många beskriver, eller att mannen inte riktigt förstår att det är ett barn på väg i början, inget av det känner jag igen mig i, och det kan säkert delvis bero på att vi har vetat och fått se redan från början.
Men när jag väl visste att jag blivit gravid så hade jag nog mindre tvivel än t ex en kompis till mig, som fick sitt första barn efter två missfall. Hon vågade inte alls tro att det skulle gå vägen tredje gången hon blev gravid.