Gör man en abort så avslutar man en graviditet och genom ingreppet förlorar man sitt blivande barn. Det är ingen skillnad på en abort pga oönskad graviditet eller en planerad graviditet som sen visar sig att det är något fel på fostret.
Skillnaden ligger i hur relationen ser ut till det i magen. För mig är det ett barn, för min kompis som råka bli gravid oplanerat och inte alls vill ha barn är det bara en cellklump. Jag längtar efter det som ska bli mitt barn, känner kärlek till det. Medans min kompis inte känner något alls och det är bara just en cellklump som "ligger där inne och guppar".
Jag känner massor för mitt foster, jag längtar också efter det som ska bli mitt barn. Varför tror du att man inte kan känna något för ett foster eller ett embryo?
Men för mig är det ett blivande barn, det ska bli ett barn, jag väntar barn. Förstår du: futurum, framtiden, inte nu. Kommer att bli, är inte. Du har tvärtom hävdat presens: det blir ett barn i samma ögonblick som ägget fastnar i livmoderslemhinnan. Du har fått ett barn redan då, inte alls ett blivande barn, utan ett färdigt barn. Fast jag förstår inte riktigt varför det skulle vara ett blivande barn ifall man gör abort, är fostret annorlunda menar du om om man aborterar det? Är foster som är oönskade annorlunda funtade, och blir inte barn, medan önskade foster genast blir barn?
Det är en himla skillnad att stänga av syretillförseln till ett embryo/foster genom en abort och strypa ett 5 åringt barn
Ja, det är klart det är,
om man ser det som ett embryo/foster. Om man som du ser bägge två som likvärdiga, fullgångna barn så är det ingen skillnad alls. Ett barn är ett barn, oavsett om det är 3 dagar sedan befruktningen och består av åtta celler i ett klot, eller en liten parvel på fyra år på väg till dagis. Håller du inte med om det, så är det ju inte ett barn redan som tredagars embryo, utan just ett embryo. Skiljer man på embryo och barn är det självklart att de har olika rättigheter, och att det är ok att döda det ena men inte det andra. Hävdar man att det är ett fullvärdigt barn från första början, som du gör, så är det ju fullkomligt orimligt att de ska ha olika rätt till sitt liv.
Varför stör du dig så mkt på att vissa har en stark relation till sin cellklump redan från dag 1 och känner att det är sitt barn man bär långt innan man har h*n på bröstet?
Du menar alltså att om du får missfall i v.39 så förlorar du ett foster lika väl som du skulle förlorat ett foster i v.12?
Skulle jag få missfall skulle jag förlora mitt barn oavsett om de är i v.12 eller v.39
Du missförstår mig, jag stör mig inte alls på att man har en stark relation, eller
känner att man bär ett barn. Jag stör mig på att man inte förstår skillnaden på futurum och presens, att vara och att bli, att man är ologisk och tycker vissa barn går bra att döda men inte andra, att man inte förstår skillnaden på vad som
känns som ett barn och vad som i medicinsk mening
är ett barn.
Jag förlorar ett foster och mitt blivande barn både i v 12 och v 39, ja. Men det skulle vara fruktansvärt mycket tyngre att förlora det i v 39, för vid det laget skulle jag räkna med att det nog går bra. Jag skulle betrakta det som ett dödfött barn snarare än ett missfall.
Vet inte om skillnaden kanske är att du hela tiden fokuserar på hur man skulle känna om fostret dog, hur känns det om det dog v 8, hur känns det om det dog v 22, hur känns det om det dog i v 39. Jag tänker inte så mycket så, utan fokuserar mer på hur det känns om fostret lever. Som en lång startsträcka där fostret blir och växer och blir och växer, och man väntar och längtar, och sen till slut är det en färdig människa och föds, och då har man fått barn!
