Få 7,5 åring sova hela natten i egen säng

[Bracco]

Söker konkreta tips på hur man kan få en 7,5 åring att sova hela natten i egen säng i eget rum. Självklart kommer han vara välkommen vid mardrömmar/otrygghet men nu kommer han varje natt runt 2-4 tiden eftersom han tycker att det är mysigt (vilket jag kan förstå), men det stör min och min sambos sömn då han sparkar runt i sängen.

Ska man ha någon typ av poängsystem? Är det bättre att någon av oss vuxna går över till hans säng? Låta honom somna och sedan bära över honom? Några andra tips?

Kan nämna att det är min bonusson om jag verkar okunnig över hur man gör med barn.

 

[Lingon]

Jag har hela min dotters liv tyckt att det är bättre om en av oss går till henne och sover med henne i hennes säng. För då får iaf en av oss sova ordentligt. Så vi har ju skaffat säng till henne som hon plus en vuxen får plats i. Men alla gör det som passar dem bäst.

 

[Imogen]

Vad anser din sambo?

Du skriver att han självklart kommer vara välkommen vid otrygghet, samtidigt som att du säger att anledningen till att han vaknar varje natt och inte somnar om själv i eget rum inte skulle bero på det. Men vet du det? Frågar man en sjuåring är det inte alla som ”erkänner” att det är läskigt att sova själva. Det är lättare att säga att det är mysigt att sova hos pappa.

Nu vet ju jag ingenting om er situation men eftersom du skriver att du är okunnig om hur man gör med barn får det mig att tro att du inte varit med i bilden jättelänge? OM så är fallet så är det inte ovanligt att även lite större barn får sådana här närhetsbehov vid förändringar i livet. Då ska man nog inte stirra så mycket på hans ålder.

Rent konkret om ni inte får plats i sängen hade jag löst det genom att en vuxen går över

 

[Fille]

Kan en madrass på golvet vara ett alternativ? Alltså bredvid eran säng. Då får barner tryggheten i erat rum men ni får sängen för er själva

 

[Bracco]

Vad anser din sambo?

Du skriver att han självklart kommer vara välkommen vid otrygghet, samtidigt som att du säger att anledningen till att han vaknar varje natt och inte somnar om själv i eget rum inte skulle bero på det. Men vet du det? Frågar man en sjuåring är det inte alla som ”erkänner” att det är läskigt att sova själva. Det är lättare att säga att det är mysigt att sova hos pappa.

Nu vet ju jag ingenting om er situation men eftersom du skriver att du är okunnig om hur man gör med barn får det mig att tro att du inte varit med i bilden jättelänge? OM så är fallet så är det inte ovanligt att även lite större barn får sådana här närhetsbehov vid förändringar i livet. Då ska man nog inte stirra så mycket på hans ålder.

Rent konkret om ni inte får plats i sängen hade jag löst det genom att en vuxen går över

Det är ett väldigt otryggt/rädd barn generellt så kan säkert ligga något i det du säger.

Dock började han gå över på natten redan innan jag kom in i bilden, men då kände inte pappan att det var något problem eftersom det fanns mer plats i sängen. Nu med mig där är det trängre så nu önskar han också att sonen ska kunna sova själv men vet inte hur han ska göra så det är därför vi efterfrågar andras erfarenheter.

Att en vuxen går över istället verkar som en klok idé.

 

[Bracco]

Kan en madrass på golvet vara ett alternativ? Alltså bredvid eran säng. Då får barner tryggheten i erat rum men ni får sängen för er själva

Det skulle nog kunna vara en idé, bara inte sonen känner sig undanskuffad.

 

[Fille]

Det skulle nog kunna vara en idé, bara inte sonen känner sig undanskuffad.

Jag sov på madrass som barn, dock pga mindre syskon. Funderar på madrass nu till femåringen pga nykläckta tvillingar, har dock samma tanke som dig, att han ev känner sig undanskuffad. Har dock inte pratat med honom om det än!

 

[skiesabove]

Hur ser själva nattningen ut? I perioder när min 7-åring känt sig otrygg så kan hon behöva att jag ligger bredvid henne i hennes säng tills hon somnar. När hon känner sig trygg ligger jag bara bredvid en liten stund.

Att ha en rutin som man alltid följer (och att föräldern är med i varje steg) i nattningen skapar också trygghet. Vår ser ut såhär: Nu är det läggdags, då går vi och borstar tänderna. Gå på toa. Ta av sig kläderna och lägga på rätt plats. Ta fram morgondagens kläder. Välja bok. Läsa bok. Prata lite om dagen eller vad nu barnet vill. Nu är det dags att släcka, vilken ljudbok/barnpodcast vill du lyssna på (Pettson och Findus eller Markus Godnattstund brukar det vara)? Ligga bredvid och kramas tills lilla kroppen slappnar av. Nu går mamma, sov gott älskling. Jag kommer och kollar till dig om en kvart. Vill du ha nattlampa på, dörren på glänt?

Har hon haft en period med mycket mardrömmar ställer jag in en madrass på golvet där jag sover. Jag klarar mig utan att sova utan min sambo några nätter. Men ett barn ska inte behöva känna sig ensam och gråta sig till sömns när föräldern sitter på andra sidan väggen. Det lär man sig inget bra av, det är bara lidande.

 

[Malibu_Stacy]

Söker konkreta tips på hur man kan få en 7,5 åring att sova hela natten i egen säng i eget rum. Självklart kommer han vara välkommen vid mardrömmar/otrygghet men nu kommer han varje natt runt 2-4 tiden eftersom han tycker att det är mysigt (vilket jag kan förstå), men det stör min och min sambos sömn då han sparkar runt i sängen.

Ska man ha någon typ av poängsystem? Är det bättre att någon av oss vuxna går över till hans säng? Låta honom somna och sedan bära över honom? Några andra tips?

Kan nämna att det är min bonusson om jag verkar okunnig över hur man gör med barn.

Min lillebror sov på madrass bredvid mina föräldrars säng varenda natt till han var ca 11-12 år. I början gjorde han precis som din bonusson, låg i sin egen säng för att sedan tassa över till föräldrarnas säng. Men det blev ju trångt och jobbigt varenda natt och då blev det helt enkelt så att han fick en egen madrass i föräldrarnas rum som han sov i redan från början, dvs han nattades där. Jag tror inte alls att han kände sig undanskuffad utan snarare tvärtom, att det var skönt att få sova tryggt redan från början istället för att vakna mitt i natten och behöva leta upp tryggheten.

 

[Lingon]

Jag gick över till mina föräldrars säng länge. Det var ingen otrygghet bakom vad jag minns. Bara en mysig vana. Som jag slutade med över en natt när småsyskonet var nyfött och kom hem. Hen skrek så förfärligt så där gick ju inte att sova!

Så det behöver knye vara otrygghet. Det kan också vara nåt barnet är van vid och tycker är mysigt.

 

[kamomillo]

Jag gick över till mina föräldrars säng länge. Det var ingen otrygghet bakom vad jag minns. Bara en mysig vana. Som jag slutade med över en natt när småsyskonet var nyfött och kom hem. Hen skrek så förfärligt så där gick ju inte att sova!

Så det behöver knye vara otrygghet. Det kan också vara nåt barnet är van vid och tycker är mysigt.

Jag gick i "sömn" alltså de var så vanligt att traska de stegen till mamma och pappa att jag inte märkte det själv, mamma började "styra" tillbaka mej varje gång jag kom traskande, och då slutade jag att komma till dom.
Ingen oro otrygghet eller annat behov, bara en vana!
Jag var väl ca 8 år när jag slutade sova hos dom.
När jag sov hos kompisar hade jag inte heller något behov att att sova hos någon annan.

* Jenny ^

 

[Jenka]

Vi går med barnet till egen säng/rum, ligger bredvid en stund vid behov.
Dottern, visserligen yngre, tycker jag är lättare att "stoppa" om jag möter henne på väg mellan rummen (hon går ofta upp och dricker) än om hon hunnit in till vår säng.

Då ingen osäkerhet, mardröm eller dyl utan en vana att komma in halvsovandes.

 

[WBanna]

Söker konkreta tips på hur man kan få en 7,5 åring att sova hela natten i egen säng i eget rum. Självklart kommer han vara välkommen vid mardrömmar/otrygghet men nu kommer han varje natt runt 2-4 tiden eftersom han tycker att det är mysigt (vilket jag kan förstå), men det stör min och min sambos sömn då han sparkar runt i sängen.

Ska man ha någon typ av poängsystem? Är det bättre att någon av oss vuxna går över till hans säng? Låta honom somna och sedan bära över honom? Några andra tips?

Kan nämna att det är min bonusson om jag verkar okunnig över hur man gör med barn.

Vår son är 9 år och han är duktig på att sova i sin egen säng, men det var en period som han tyckte att det var lite läskigt i sitt rum och då ville han ha ett sängtält. Vi köpte ett tält på IKEA och nu känner han sig trygg (och tycker att det är jättemysigt ).

Här är tältet: https://www.ikea.com/se/sv/p/kura-saengtaelt-dinosaurie-20464211/

 

[westernsuzie]

Vi har en 7,5-åring som drömmer en hel del mardrömmar och är mörkrädd men sedan något år tillbaka då han började kännas lite väl stor och sparkig för att komma över till oss har vi kört med att vi istället går till honom direkt när vi hör att han är ledsen. Jag brukar prata en stund med honom om mardrömmen eller det han funderar på och försäkra om att allt är bra och att vi är där allihop. Kanske krama om honom lite eller klappa på ryggen och sitta där tills han somnar om. Sedan går jag tillbaka till vår säng. Jag tänker att jag vill att han känner sig trygg där i sin säng och i sitt rum och vet att vi är där i närheten och bryr oss om han blir ledsen eller rädd.

 

[AgentCarter]

Sa till sonen i den ålder att det fick räcka, efter han skallat sin far så han fick en hjärnskakning i sömnen. De är så stora att det ändå går att föra ett resonemang med dem, för mig räckte det att säga till och säga att han fick tips istället. Han ropade aldrig utan sov hela nätterna sen då det var en vana att vakna och lägga sig hos oss, när inte det alternativet fanns så sov han istället.

 

[Jamtland]

Alla våra tre barn, 17, 15 och 9 har delat sovrum med oss (9åringen har fortfarande en säng bredvid min) och allt eftersom de valt att flytta till eget rum har de alltid varit välkomna till vårt sovrum och sova på madrass på golvet men så fort de varit stora nog att förstå har jag förklarat att jag och sambon (barnens pappa) vill ha sängen för oss själva för att slippa trängsel och extra ont i kroppen (jag har fibro och behöver sova så ostört som möjligt).

Jag resonerar som så att jag vill ju inte sova ensam så varför ska mina barn behöva göra det? Och viktigast för oss är att barnen känner sig så trygga att de kan sova hela natten, det lyckas vi såklart inte alltid med och det händer att yngsta dottern drömmer mardrömmar och får sova mellan oss trots att hennes säng är mindre än 30cm ifrån min.

Sen som bonusmamma kanske det inte är helfestligt med bonusbarn i sovrummet, det är det inte med biologiska barn alla gånger heller, men man blir rätt uppfinningsrik på var i huset man kan syssla med "vuxensaker".

 

[Lingon]

Alla våra tre barn, 17, 15 och 9 har delat sovrum med oss (9åringen har fortfarande en säng bredvid min) och allt eftersom de valt att flytta till eget rum har de alltid varit välkomna till vårt sovrum och sova på madrass på golvet men så fort de varit stora nog att förstå har jag förklarat att jag och sambon (barnens pappa) vill ha sängen för oss själva för att slippa trängsel och extra ont i kroppen (jag har fibro och behöver sova så ostört som möjligt).

Jag resonerar som så att jag vill ju inte sova ensam så varför ska mina barn behöva göra det? Och viktigast för oss är att barnen känner sig så trygga att de kan sova hela natten, det lyckas vi såklart inte alltid med och det händer att yngsta dottern drömmer mardrömmar och får sova mellan oss trots att hennes säng är mindre än 30cm ifrån min.

Sen som bonusmamma kanske det inte är helfestligt med bonusbarn i sovrummet, det är det inte med biologiska barn alla gånger heller, men man blir rätt uppfinningsrik på var i huset man kan syssla med "vuxensaker".

Ja, alla är ju olika. Jag älskar att sova själv så för mig hade bonusbarn i sängen (eller ens bonusbarn som överhuvudtaget stör det minsta på natten) varit en dealbreaker. Då hade jag hellre varit särbos och sovit över när barnet var hos sin andra förälder. Jag ville inte ens ha mitt eget barn i sängen då jag behöver sova för att fungera om dagarna och jag jobbar heltid så jag måste fungera. För tillfället sover jag inte ens med min man då han snarkar på tok för mycket. Jag älskar att sova själv! Ingen som stör och jag har inte sovit så här gott sen innan min dotter föddes som jag gör nu när jag sover ensam! Underbart! Jag tror att alldeles för många har en sämre sömn än de hade behövt ha bara för att de envisas med att "man SKA sova tillsammans oavsett vad".

 

[Jamtland]

Ja, alla är ju olika. Jag älskar att sova själv så för mig hade bonusbarn i sängen (eller ens bonusbarn som överhuvudtaget stör det minsta på natten) varit en dealbreaker. Då hade jag hellre varit särbos och sovit över när barnet var hos sin andra förälder. Jag ville inte ens ha mitt eget barn i sängen då jag behöver sova för att fungera om dagarna och jag jobbar heltid så jag måste fungera. För tillfället sover jag inte ens med min man då han snarkar på tok för mycket. Jag älskar att sova själv! Ingen som stör och jag har inte sovit så här gott sen innan min dotter föddes som jag gör nu när jag sover ensam! Underbart! Jag tror att alldeles för många har en sämre sömn än de hade behövt ha bara för att de envisas med att "man SKA sova tillsammans oavsett vad".

Tror du missförstod mig? Våra barn sover/ har sovit i egen säng/ på madrass på golvet i vårt sovrum, ytterst sällan i vår säng.

Men jag förstår dig till fullo och håller med, en del mår bättre och sover bättre om de är ensamma i sovrummet.

Jag tycker dock att det är fel att barn, som ofta går igenom faser där de behöver extra stöd/närvaro, "ska" sova i egerum.m, utan att föräldrar ska vara lyhörda för barnens behov utan att för den sakens skull offra all sin egen nattsömn. Men nu gäller det en drygt 7-åring och där brukar det gå alldeles utmärkt att kommunicera och kompromissa.

 

[DarkInNight]

Jag köpte en kroppskudde till min sänghuligan som också härjar på rejält nattetid. Sover han i sin säng så sover han bättre när den är med, om han sover med oss i dubbelsängen så hindrar den att han rör sig lika mycket så nu går det mycket bättre att sova bredvid honom

 

[Jenka]

Ja, alla är ju olika. Jag älskar att sova själv så för mig hade bonusbarn i sängen (eller ens bonusbarn som överhuvudtaget stör det minsta på natten) varit en dealbreaker. Då hade jag hellre varit särbos och sovit över när barnet var hos sin andra förälder. Jag ville inte ens ha mitt eget barn i sängen då jag behöver sova för att fungera om dagarna och jag jobbar heltid så jag måste fungera. För tillfället sover jag inte ens med min man då han snarkar på tok för mycket. Jag älskar att sova själv! Ingen som stör och jag har inte sovit så här gott sen innan min dotter föddes som jag gör nu när jag sover ensam! Underbart! Jag tror att alldeles för många har en sämre sömn än de hade behövt ha bara för att de envisas med att "man SKA sova tillsammans oavsett vad".

Ja då kanske det är bättre att vara särbos om det är en dealbreaker med "störande" barn?

Det är inte så jag uppfattar ts dock.