Ett tack, kanske?

[heineken]

I förmiddags var jag påväg till dagis för att hämta dottern. Ca 3 km hemifrån sticker ett hästhuvud upp några meter från huven, och jag höll reflexmässigt på att köra av vägen. Jag bromsade och backade tillbaka och konstaterade att 2 hästar var på rymmen, så jag vände om hemåt, gick in och hämtade ett gäng knäckebrödmackor, grimskaft och ringde sambon och bad honom upplysa dagis om att jag skulle bli sen innan jag åkte tillbaka. Jag parkerade bilen, tog fast hästarna och efter lite detektivarbete lyckades jag på fram namn och nummer till ägaren. Jag ringde henne, men hon svarade inte. Stressen ökade i samma takt som decibelnivån från min son på 10 månader som var hysterisk i bilen.

Jag ringde till polisen som hade lååång kö, så jag ringde till ägaren igen, som svarade. Jag presenterade mig, sa att jag hade ett par hästar som jag trodde var hennes och vad det var och beskrev dom. Hon verkade mest besvärad över att jag störde henne på jobbet och bad mig gå tillbaka med dom till hagen, och beskrev var hon bodde. Jag förklarade situationen, att min son satt i bilen, och jag ville inte lämna honom i bilen vid vägkanten. Hon sa då att hon fick väl ringa nån som kom och tog dom. Efter ca 10 min kom en kille och tog hästarna och tackade så mycket.

Men, nu i efterhand så känns det som ett tack från ägaren i fråga hade suttit på plats. Eller är det på något sätt självklart att om jag ändå har fångat hästarna även ska se till att dom kommer hem, och antingen lämna sonen i bilen och gå en km hem till ägaren, eller ta honom på armen och laga hagen som jag förutsätter var trasig eftersom hästarna hade rymt?

 

[micaelathegreat]

Sv: Ett tack, kanske?

Vilket pucko! till dig som tog hand om hennes hästar.

Jag letade reda på ägaren till en förrymd innekatt en gång och hon dök upp på jobbet med fika till alla mina kollegor och ett tårfyllt tack. Och det bara för att jag gosade lite kattpäls och ringde polisen. Så jag tycker att hon hade kunnat anstränga sig lite mer.

 

[tenesie]

Sv: Ett tack, kanske?

Ta det inte personligt. Du gjorde ett bra job som fångade in hennes förrymda hästar och det vet du, men haka inte upp dig på hennes otrevlighet. Det tjänar du inget på.

Men jag håller med dig om att det var dålig stil från hennes sida.

 

[Forest Autumn]

Sv: Ett tack, kanske?

Det är nog bara att konstatera att det finns konstiga människor.
Jag kan bara svara på hur jag hade reagerat om min häst var på rymmen! Jag hade blivit otroligt tacksam om någon hade fångat in henne och ringt till mig. Jag får nästan panik bara vid tanken på att hästarna skulle vara på rymmen och allt de skulle kunna råka ut för.

 

[heineken]

Sv: Ett tack, kanske?

Jag också. Jag hade nog krypit ur skinnet om någon hade ringt mig och min häst hade stått i ett dike. Dessutom är det bara någon km till E4:an, och på vägen som dom stod vid kör alla som idioter, timmerbilarna är inget undantag.

 

[Benso]

Sv: Ett tack, kanske?

Jag har varit ägaren till en förymd häst!
Jag var ute och red på min vallack jag hade förut och rätt som det var blev han skrämd och jag åkte i backen, han sprang hem och jag fick gå
Ringde till stall-ägaren som gick ut för att ta emot hästen. När jag hade gått kanske 2 km träffar jag en kille som jag känner ytligt som berättar att han fångat min häst och ställt in honom i stallet Jag tackade honom självklart jätte mkt och gav mitt i allt en kram Det roliga är att han frågar om det är jag som har en häst på rymmen, näe jag är bara ute och går med min ridhjälm

Men jag tycker iaf att du gjorde helt rätt som tog hand om hästarna trots skrikande barn. Man kan faktiskt kosta på sig ett tack, man vet ju inte vad som kunnat hända om du inte fångat dom =/

 

[Lea]

Sv: Ett tack, kanske?

Om det hade varit en moppe du hade hittat så hade du ju kunnat låta den stå för vem som helst att ta när hon var så otacksam men med hästar är det ju lite annorlunda

Strunta i det. Men du har rätt. Ett tacksamt tack hade varit på sin plats. Hade det varit mina hästar hade jag bjudit in dig på fika - minst!

 

[schelin_j]

Sv: Ett tack, kanske?

Jag har också varit ägaren till två förrymda hästar - som dessutom var i sällskap med tre halvblod som likaledes var på rymmen. En rådig tjej hade sprungit ut från sin frukost, jagat hästarna på cykel och lyckats få ned de fem stora galningarna från järnvägen som de sprang på

När jag kommit fram (fick veta via telefon att de var lösa) stod hon tillsammans med fem lugnt betande kusar på en äng. Och jag skäms att säga det, jag minns inte om jag tackade.

Jag var så chockad, livrädd och hade tårarna strömmande nedför kinderna. Det jag minns är att jag stod med armarna kring mina kusar och med tjock röst förmanade dem att aldrig aldrig aldrig göra så igen. Jag hoppas och tror att jag även tackade tjejen, tyvärr har jag inte vare sig namn eller nummer till henne så jag har inte kunnat höra av mig i efterhand.

Det jag vill säga är att man kan bli så chockad/skärrad att man helt tappar koncepten i en sådan där situation! Jag hoppas att det var så i ditt fall för annars var det bara helt enkelt jä-ligt ohyfsat!

 

[Kosmostanten]

Sv: Ett tack, kanske?

Det jag vill säga är att man kan bli så chockad/skärrad att man helt tappar koncepten i en sådan där situation!

Precis när det händer kanske...men i så fall tackar man väl efteråt?

TS, jag hade letat upp dig och kommit med tårta och blommor, allraminst. Såna som du är guld värda
Har vänner som förlorat hästar på rymmen...det finns så mycket otäckt som kan hända dem, mardröm att de kommer ut

 

[schelin_j]

Sv: Ett tack, kanske?

Det är sant, i denna situation har ju ägaren rimligen TS telefonnummer.

 

[domino]

Sv: Ett tack, kanske?

Vilken otrevlig människa!

Som någon mer skrev, männsikor som du är guld värda!
Om det var min häst som kommit fri och någon fångat in den hade jag ju åkt till stallet ögonen böj och tagit hand om det.
Jag hade blivit så tacksam att någon faktiskt stannat och tagit reda på min häst! Hade ju gett mer än ett tack till den personen!

 

[Icefire]

Sv: Ett tack, kanske?

Vad kan man säga? Jag har tyvärr liknande erfarenheter, vilket har gjort att jag antagligen kommer tveka om jag ska hjälpa till hädanefter om jag hittar något .

Sambon och jag har köpt ett hus i hans hemmatrakter som vi bor i på helgerna. När vi haft huset några veckor så berättar en granne att de förra ägarnas katt hade försvunnit nån månad innan. Efter några veckor till så försöker en katt komma in hos oss flera gånger fast våra egna katter jagar iväg den hela tiden. Jag börjar då fundera på om det kan vara den försvunna katten eftersom en katt som så ihärdigt försöker komma in antagligen anser att den bor där.

Vi lyckas fånga in katten kl 10 på kvällen och ber grannen komma in och identifiera den. Tyvärr var hon inte säker så vi fick ringa dit några andra som kunde säga om det var den eller inte. Nu var det den katten vilket självklart var glädjande!

Däremot bodde inte ägaren kvar på orten så vi kom överens att vi skulle ta med oss katten och släppa av den när vi åkte hem. Dock fick vi lägga om hela vår dag eftersom ägaren bara kunde möta upp oss en viss tid. Vilket jag tyckte var väldigt nonchalant.
Sen när h*n väl fick katten verkade h*n knappt glad samt sade knappt tack. Det var heller inget tal om kompensation för bensin eller kattmaten och kattsanden jag fick kasta eftersom jag inte ville använda de till mina katter igen. Självklart hade jag inte tagit emot pengar. Jag var bara glad över det lyckliga slutet, men det hade betytt mycket om h*n hade erbjudit.



Helgen efter hittar vi en mobil i diket. Efter letande i telefonboken lyckas vi få tag på föräldrarna till ägaren (barn/tonåring). De bodde heller inte på orten utan barnet hade hälsat på en kompis. Ena föräldern var jättetrevlig och tacksam men var bortrest så h*n skulle tala med den andre.
Den andre föräldern ringer upp efter ett tag och talar om att h*n tyvärr inte kan komma och hämta mobilen den dagen. Sedan sitter h*n helt tyst och bara väntar på att jag ska erbjuda mig att köra dit den. Efter ett tag gör jag det eftersom det ligger på vägen när vi ska köra hem följande dag. Jag talar om att vi kommer åka hem efter 4 och h*n skulle då ringa upp innan 3 för att kolla när vi åker.

H*n ringer inte varpå vi börjar tröttna eftersom det är i deras intresse att få tillbaka mobilen inte vårt. Vi tröttnar på att vänta och ringer när vi ska åka varpå barnet själv svarar och har mage att förvänta sig att vi ska köra mobilen hela vägen hem till dem vilket hade blivit en omväg för oss. Sambon tröttnar då och ryter i att h*n kan gott möta oss på bensinmacken som ligger efter vägen så vi slipper omaket. H*n gick med på det och såg lite smått livrädd ut när h*n fick mobilen

Efter dessa två helger svor vi på att hittar vi något kommer vi bara vända bort blicken och låtsas som ingenting ...

 

[lady_mike]

Sv: Ett tack, kanske?

Vilket pucko! till dig som tog hand om hennes hästar.

Precis min tanke..

till dej.

 

[Sofia-J]

Sv: Ett tack, kanske?

men herrgud, vad otacksam den där ägaren verkar vara! Om det var mina hästar det gällde så skulle jag rusa från jobbet och åka så fort jag kunde för att ta mina hästar! Sedan så skulle jag dessutom tacka jätte mycket till 'upphittaren', verkligen visa tacksamhet!

 

[taccotad]

Sv: Ett tack, kanske?

Fy vad otrevligt! Har hört andra liknande historier.

Själv mötte jag en helstressad häst på väg in mot stan för några år sen. Polisen körde efter i 190. Alla cyklister gömde sig, samma med gångtrafikanterna. Hästen skenar och är fullständigt vettskrämd, vi var väldigt nära en stor väg och hästen var ca 1 km från stans centrum. Tillslut säger jag åt sambon att vända bilen så jag kan hjälpa den stackars hästen. Blir ju inte bättre av att polisbilen tjuter och blinkar.
Hästen stannar vid kyrkdörren. Jag får fatt i den. Då säger polisen åt min sambo (som sitter i bilen) att "ja, då har ni läget under kontroll så vi åker igen". Där står jag och en vettskrämd häst intill kyrkodörren. Ser att den skrapat upp stora sår, svetten bara forsar av den. Efter en stund kommer ägarens fru, vi försöker lasta hästen som halvvägs in sliter den sig och sticker igen men då är jag framme än en gång och får tag i den. Då kommer prästen och ifrågasätter varför vi parkerat bilen framför kyrkan och har en häst där. Efter MÅNGA om och men får vi in hästen som håller på att massakrera transporten. Dom tar mitt namn och telefonnr. Berättar även att det är en galopphäst som tydligen var ganska värdefull.
Efter några veckor fick jag en blomma och ännu ett tack.

 

[Myzan87]

Sv: Ett tack, kanske?

Håller med, ett tack är det minsta man kan begära!

Jag vet att jag sa tack väääldigt många gånger till mannen som hittat min ponny när hon sprang bort. Personen fick även en blomma som tack

 

[Zewz]

Sv: Ett tack, kanske?

till dig!

Jag gjorde en liknande grej på väg till jobbet en förmiddag. I närheten av en hage knatar en häst jämte vägen - en ganska tungt trafikerad väg, jag stannar i vägkanten, och går och hämtar hästen. Går tillbaka till hagen strax innan där jag förmodar att den hör hemma, släpper in men sen att staketet ligger nere.
Letar reda på elaggregatet, koplar ur strömmen och knypplar ihop staketet igen, och precis lagom tills dess att jag slår på strömmen igen kommer en kille gående. "Är det dina hästar?" frågar jag, "Jaa.." säger han släpigt.
"Den bruna hade rymt, och staketet var trasigt, men det är lagat nu, och strömmen verkar gå runt. Du får nog röja lite under staketet, allt buskage försämrar strömmen.."
"Jaha.." säger han då... Och jag går tillbaka till bilen och åker.

Himla trevlig kille. Jag kunde lika gärna kört på hans häst, men inte ens ett tack... :smirk:

 

[Spunkgrodan]

Sv: Ett tack, kanske?

kl

oj jag är en sådan där som höll på att misst mana hästar.

en natt för många år sedan bankade det på dörren mitt i natten o det står 2 uppjagade poliser utanför.
har ni en ilsken häst o en som bara är fet frågar den ene.
hjälp mitt dräktiga sto o mitt ilskna fullblod bestämde sig för att kolla trafiken på e20 en sommarnatt.

jag hade väldigt fina sommarbeten, med vita breda elband kring, men se ett påhittigt fullblod i 20 års åldern kan hitta på det mesta o en fläskig halvblods dam e ju inte nödbedd att hitta på bus.

på gärdet på andra sidan vägen en bra bit bort hittar jag mina ögonstenar. de har inte en skråma trots att de sprungit i kapp med långtradare o tung trafik. beskäftigt håller en tjej mitt dräktiga sto i en lina, den "ilskna" har de inte vågat sig nära. polisen åker, under 20 minuter får jag en otrevlig uppsträckning i hur illa det kunde gått om inte just de räddat mina hästar.

Tydligen får man inte som hästägare med hästar på bete sova på natten för det är så oansvarigt. jag var så glad att se dem, så tacksam att jag fått dem åter. vile bara tacka o ta hem dem till stallet o se med egna ögon att de var hela på insidan oxå.
och så och lyssna på en massa skit. jag vet att de tyckte att jag var så otrevlig som inte gav dem gåvor o pengar men just då kändes det inte kul att höra hur dålig hästägare man var. mm mm

De flesta av oss vet väl att de inte är maskiner, jag kan än i dag drömma mardrömmar om den natten. fast ibland får hästarna nuvarnade hästs skepnad. jag lovar man glömmer aldrig den skräcken.

Jag vart ledsen, kände mej orätvist behandlad, men jag kommer alltid vara tacksam för att de stannade sin bil o försökte fånga in mitt odjur o hennes kamrat, larmade polisen o fick reda på mej.

I efterskott insåg jag att det kanske var hjälparens sätt att få en chock när adrenalinet bedarrat.

Skit i människors reaktioner, det finns viktigare saker att tänka på när du ska sova, hästarna lever tack vare dej!, de står trygga o hela i sitt stall.
vi människor reagerar så olika o ibland så tvärtemot när vi blir chockade, ledsna eller stressade

sov gott!!

 

[krigarinna]

Sv: Ett tack, kanske?

Jag är tacksam att det finns människor som dig. Fast jag tror inte jag tackade den vänlige man som brydde sig om att knacka dörr här i området eftersom han hittat en överkörd katt, som tyvärr var våran..
Jag minns bara att han knackade på och frågade om vi saknade en katt, vilket vi gjorde och sa sen att han skulle hämta henne så vi kunde identifera henne.
Jag var bara så chockad att jag inte ens minns om ja tackade vilket ja hoppas på.
Tyvärr vet jag inte heller vem han är.

 

[Penny]

Sv: Ett tack, kanske?

Man blir mållös ibland när man hör hur människor uppför sig. All heder åt dig som fångade in och spårade ägaren. Vilket får mig att minnas en händelse för ett par år sedan. Dotterns ponny hade rymt från hagen och då hade en familj fångat henne och tagit henne till stallet. Vi fick höra om detta av stallägaren för vi var ovetandes om ponnyns "natteskapad". Jag åkte bums och köpte en blomma och tog mig hem till familjen som lagt tid på att fånga in vår ponny. Jag var så tacksam! Och det tillhör vanligt vett att tacka för en sådan insats!