- Svar: 6
- Visningar: 1 795
Efter ett hektiskt slut på året så har jag nu gått in i en mellandagsvila som är alldeles underbart välgörande. Jag får bara inte nog av att vila! Eftersom jag hade möjlighet att välja fritt så valde jag att inte börja jobba igen förrän efter alla helger. Och fram tills dess ska jag inte göra nånting. Ingenting alls överhuvudtaget. Bara tillåta mig själv att vara helt jävla onyttig och sova tupplur mitt på dagen om jag vill!
Slutet på hösten var hektiskt. Mitt fantastiska jobb som jag älskade varenda dag skulle avvecklas. Det var mycket för mig att göra i avvecklingen, plus att det var ett ständigt flöde av adjön. Kollega efter kollega försvann åt olika håll - “kram, lycka till, hejdå, hoppas vi ses igen nångång” - och kontoret blev allt mer tomt och tyst. Jobbet som jag älskade. Jobbet som jag trodde var för bra för att vara sant när jag fick det. Närmare fem år senare så visade det sig att det var det - för bra för att vara sant. Det första jobbet i mitt liv som jag kände att jag trivdes så bra med att jag hade kunnat stanna där för obestämd framtid, blev det första jobb någonsin jag mist för att det lades ner.
Så ironiskt.
Och visst - jag borde vara tacksam. Jag blir inte arbetslös. Min anställning, tillsammans med ett gäng andra från mitt jobb, fördes över till en helt annan verksamhet.
Så alltså är det frid och fröjd? Borde väl bara vara som vilken omorganisation som helst?
Det trodde jag med. Så jag tänkte inte så mycket på det, när vi först fick beskedet.
Men istället så kommer sorgen och ilskan först NU och slår mig rejält i huvudet. Jag har mist mitt favoritjobb! Jag har mist de flesta av mina underbara kollegor. Jag har mist den arbetsmiljö jag själv VALDE, och har skuffats över i något jag inte själv har valt. Tvärtom så valde jag redan för 8 år sedan aktivt bort den typ av verksamhet som jag nu blivit placerad i, för att jag inte trivdes, för att det inte var en typ av miljö jag ville jobba i. Steget är ändå ganska långt från statlig myndighet till konsultbolag - arbetsmiljön och företagskulturen skiljer sig vanligtvis rätt rejält...
Och det ligger dessutom nånting större än jag trodde i att jag inte själv har valt.
Visst har det även tidigare varit sorgligt att lämna jobb och kollegor, men tidigare har jag alltid slutat på ett jobb för att jag själv har VALT det - antingen har jag sagt upp mig själv, eller så har jag valt att tacka ja till något som redan från början har varit en tidsbegränsad tjänst. Och när jag har gått till ett nytt jobb har det alltid varit ett jobb jag har VALT själv; sökt och tackat ja till. Nu har jag inte valt att sluta utan blivit bryskt frånryckt mitt jobb, och jag har inte heller valt min nya tjänst utan bara blivit ditplacerad. Och det stör mig faktiskt mer än jag kunde föreställa mig.
Sen har jag inte den blekaste aning om vad jag kommer att få göra eller vad mina arbetsuppgifter kommer att bli. Det mesta jag har pysslat med på min tidigare tjänst sköts redan centralt i den nya verksamheten. Vi fick möta en chef från den nya verksamheten för att presentera oss själva och våra förmågor, och jag höll ett brandtal om att jag ser min roll som senior administratör som någon som ska avlasta kärnresurserna och effektivisera rutinerna, så att jag i slutändan bidrar till verksamheten genom ett bättre och effektivare utnyttjande av både tid och personal. Till svar fick jag att det ju lät bra, men de har inga andra administratörer i den nya verksamheten, för de har valt att låta alla sköta sin egen administration istället.
Jaha, och vad skulle jag göra med den informationen? Tror de att jag tänker försöka rättfärdiga min egen existens genom att försöka kämpa med att överbevisa dem om att jag verkligen behövs trots allt, så tror de fel. Jag jobbar inte så. Om inte annat blev det åtminstone väldigt tydligt att jag uppenbarligen bara var en del av ett helt paket som de köpt. Typ “Ska ni ha specialisterna får ni allt ta administratören också”.
Vad roligt det känns.
(eller inte)
Oj vad önskad jag känner mig.
(eller inte)
Om jag sedan lägger till hur vissa delar av bemötandet har varit från den nya verksamheten sedan det blev känt att vi skulle inkorporeras där, så är min magkänsla inte särskilt bra alls.
Men visst.
Jag ska självklart ge det en chans.
Det kanske kan bli jätteroligt.
*försöker le*
Slutet på hösten var hektiskt. Mitt fantastiska jobb som jag älskade varenda dag skulle avvecklas. Det var mycket för mig att göra i avvecklingen, plus att det var ett ständigt flöde av adjön. Kollega efter kollega försvann åt olika håll - “kram, lycka till, hejdå, hoppas vi ses igen nångång” - och kontoret blev allt mer tomt och tyst. Jobbet som jag älskade. Jobbet som jag trodde var för bra för att vara sant när jag fick det. Närmare fem år senare så visade det sig att det var det - för bra för att vara sant. Det första jobbet i mitt liv som jag kände att jag trivdes så bra med att jag hade kunnat stanna där för obestämd framtid, blev det första jobb någonsin jag mist för att det lades ner.
Så ironiskt.
Och visst - jag borde vara tacksam. Jag blir inte arbetslös. Min anställning, tillsammans med ett gäng andra från mitt jobb, fördes över till en helt annan verksamhet.
Så alltså är det frid och fröjd? Borde väl bara vara som vilken omorganisation som helst?
Det trodde jag med. Så jag tänkte inte så mycket på det, när vi först fick beskedet.
Men istället så kommer sorgen och ilskan först NU och slår mig rejält i huvudet. Jag har mist mitt favoritjobb! Jag har mist de flesta av mina underbara kollegor. Jag har mist den arbetsmiljö jag själv VALDE, och har skuffats över i något jag inte själv har valt. Tvärtom så valde jag redan för 8 år sedan aktivt bort den typ av verksamhet som jag nu blivit placerad i, för att jag inte trivdes, för att det inte var en typ av miljö jag ville jobba i. Steget är ändå ganska långt från statlig myndighet till konsultbolag - arbetsmiljön och företagskulturen skiljer sig vanligtvis rätt rejält...
Och det ligger dessutom nånting större än jag trodde i att jag inte själv har valt.
Visst har det även tidigare varit sorgligt att lämna jobb och kollegor, men tidigare har jag alltid slutat på ett jobb för att jag själv har VALT det - antingen har jag sagt upp mig själv, eller så har jag valt att tacka ja till något som redan från början har varit en tidsbegränsad tjänst. Och när jag har gått till ett nytt jobb har det alltid varit ett jobb jag har VALT själv; sökt och tackat ja till. Nu har jag inte valt att sluta utan blivit bryskt frånryckt mitt jobb, och jag har inte heller valt min nya tjänst utan bara blivit ditplacerad. Och det stör mig faktiskt mer än jag kunde föreställa mig.
Sen har jag inte den blekaste aning om vad jag kommer att få göra eller vad mina arbetsuppgifter kommer att bli. Det mesta jag har pysslat med på min tidigare tjänst sköts redan centralt i den nya verksamheten. Vi fick möta en chef från den nya verksamheten för att presentera oss själva och våra förmågor, och jag höll ett brandtal om att jag ser min roll som senior administratör som någon som ska avlasta kärnresurserna och effektivisera rutinerna, så att jag i slutändan bidrar till verksamheten genom ett bättre och effektivare utnyttjande av både tid och personal. Till svar fick jag att det ju lät bra, men de har inga andra administratörer i den nya verksamheten, för de har valt att låta alla sköta sin egen administration istället.
Jaha, och vad skulle jag göra med den informationen? Tror de att jag tänker försöka rättfärdiga min egen existens genom att försöka kämpa med att överbevisa dem om att jag verkligen behövs trots allt, så tror de fel. Jag jobbar inte så. Om inte annat blev det åtminstone väldigt tydligt att jag uppenbarligen bara var en del av ett helt paket som de köpt. Typ “Ska ni ha specialisterna får ni allt ta administratören också”.
Vad roligt det känns.
(eller inte)
Oj vad önskad jag känner mig.
(eller inte)
Om jag sedan lägger till hur vissa delar av bemötandet har varit från den nya verksamheten sedan det blev känt att vi skulle inkorporeras där, så är min magkänsla inte särskilt bra alls.
Men visst.
Jag ska självklart ge det en chans.
Det kanske kan bli jätteroligt.
*försöker le*
