Ensamhet och ångest-hur hanterar ni det?

[Uttern]

Hej igen! Nu är jag i gång igen....
-Jag undrar hur ni som lever ensamma på ett eller annat sätt, hanterar det? Jag tänker på er som inte har familj under samma tak som er. Hur blir man bekväm av ensamhet som inte är självvalt?
-. Ni som lider av ångest -handla hur hanterar ni det? Några bra tips? Försöker att undvika i största mån undvika lugnade för att inte bli ännu mer trött än vad jag är....

Tacksam för svar!

 

[Ramona]

Jag bor ensam. Nu är det ju självvalt, men det är klart att det blir tomt ibland hemma hos mig med.
Jag trivs med att bo själv. Jag trivs med att ha huset som jag vill, att komma och gå som jag vill utan att ta hänsyn till någon annan människa.

Ångesten kämpar jag också med. Jag går i terapi för att jag har en livskris och för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Terapin hjälper lite. Är inte medicinerad. Men jag är inte rädd för ångesten, kanske för att jag inte har någon panikångest. Ångest är bara en känsla, såsom att vara ledsen eller glad. Det är inget jag behöver agera på eller göra någonting åt. Det är klart att det inte är kul att ha ångest, men i slutändan så är det bara en känsla.

 

[escodobe]

Själv föredrar jag att vara ifred när mår dåligt, jag bearbetar saker bättre om jag får vara ensam.

Så jag har tyvärr lite svårt att leva mig in att det skulle vara ett problem att bo själv. Jag tänker att det bästa nog är att träna gradvis om man tycker att det känns otäckt.

 

[TheRedLightning]

Hej igen! Nu är jag i gång igen....
-Jag undrar hur ni som lever ensamma på ett eller annat sätt, hanterar det? Jag tänker på er som inte har familj under samma tak som er. Hur blir man bekväm av ensamhet som inte är självvalt?
-. Ni som lider av ångest -handla hur hanterar ni det? Några bra tips? Försöker att undvika i största mån undvika lugnade för att inte bli ännu mer trött än vad jag är....

Tacksam för svar!

Jag är ensam, sen 4 år tillbaka.
Det första halvåret var riktigt tufft, hade riktig ångest och grät ofta. Jag tog en dag i taget och härdade ut. Första och andra året var lite till och från, bra i perioder och ångest i perioder. Blev inte bättre att jag blev plötsligt uppsagd från huset jag hyrde pga att sonen skulle ha det, hade väldig ångest att hitta nytt boende och lite lätt panik. Fanns knappt några lediga lägenheter eller hus billiga nog att bo i själv.
Ekonomin var inte på topp och jag gjorde mig av med en person i min bekantskap som norpade massa energi.

Tredje året inleddes med att jag fick tag på en lägenhet flyttade, mindre boyta än jag hade innan. Livet kändes inte på topp, lite längre in på året började bilen krångla och kopplingen var på väg att ge upp. Var tvungen att hitta en ny bil och kikade runt lite, hittade en som jag åkte och kollade på (en måndag), verkade väldigt lovande och jag ville köpa, ringde banken för att fixa lån, de skulle skicka papper som jag skulle skriva på och sen skicka tillbaka. Det tog tid och säljaren ville ha besked, jag hade sagt att jag ville köpa bilen men att jag väntade på att få lånet (dvs pengarna) och postvägen var vääääldigt långsam, fick kasta mig efter jobbet (torsdag) för att hinna till banken som hade långöppet till 18:00 och jag slutar jobbet 17:30. Jag hann dit fick mina papper och sen på helgen hämtade jag bilen och lämnade ifrån mig den gamla.

Jag fick en del pengar över efter att bilköpet var genomfört, beställde då en soffa och soffbord, fixade bra försäkring till bilen och serviceavtal, plötsligt kändes livet mycket bättre. Jag hade ingen ångest längre över en bil som ständigt behövde lagas.
Jag hade äntligen lyckats köpa en riktig soffa, som jag under dessa år hela tiden velat ha men som aldrig blev av pga ekonomin.

Nu omger jag mig bara med personer, som jag får ut något bra utav. Ingen som snor energi längre och livet känns riktigt bra. Har ingen ångest längre, även lyckats införskaffa en diskmaskin, så inte ens ångest för att behöva diska för hand längre.

Det känns riktigt bra och jag är tillfreds med mitt liv, det jag gillar med att bo själv är att jag kan göra precis som jag vill. Vill jag inte städa en dag nä då gör jag inte det osv, samtidigt som jag drömmer om att hitta den rätte, men tar fortfarande en dag i taget. Är inne på mitt fjärde år nu.

 

[Araminta]

Jag får tillräckligt med social stimulans genom mitt jobb och genom aktiviteter med vänner och familj. Det räcker väldigt långt och jag njuter av ensamma kvällar.

Mina antidepressiva hjälper mig en hel del mot både ångest och trötthet. Har gått på en låg dos i tre-fyra år nu och har inga planer på att sluta. Visst har jag fortfarande ångest till och från men jag tror att det är nyttigt i hanterbar mängd. Det är om inte annat en väldigt bra spark i baken när den egna startknappen fungerar dåligt.

 

[monster1]

Hej igen! Nu är jag i gång igen....
-Jag undrar hur ni som lever ensamma på ett eller annat sätt, hanterar det? Jag tänker på er som inte har familj under samma tak som er. Hur blir man bekväm av ensamhet som inte är självvalt?
-. Ni som lider av ångest -handla hur hanterar ni det? Några bra tips? Försöker att undvika i största mån undvika lugnade för att inte bli ännu mer trött än vad jag är....

Tacksam för svar!

Försöker att skaffa en annan familj bestående av vänner som jag då hittade genom att vara aktiv i olika föreningar eller på andra sätt komma ut och träffa folk. Våga sträcka sig ut mot andra tror jag är viktigt. För ångesten så handlade det om terapi och medicinering .

 

[Fibusen]

Hej igen! Nu är jag i gång igen....
-Jag undrar hur ni som lever ensamma på ett eller annat sätt, hanterar det? Jag tänker på er som inte har familj under samma tak som er. Hur blir man bekväm av ensamhet som inte är självvalt?
-. Ni som lider av ångest -handla hur hanterar ni det? Några bra tips? Försöker att undvika i största mån undvika lugnade för att inte bli ännu mer trött än vad jag är....

Tacksam för svar!

Jag har aldrig haft problem med ensamheten, tvärt om! Finner ett behagligt lugn i den. Däremot har jag mycket ångest, även panikångest då jag hyperventilerar, det är däremot jobbigt när man är själv. När ångesten kryper på brukar jag ta en rask promenad eller annan fysisk aktivitet, gör jag slut på kroppen så orkar inte hjärnan vandra iväg. Ett annat bra sätt är målarbok för vuxna. Låter kanske löjligt, men då koncentrerar hjärnan sig på annat och man fastnar i det i stället.

Jag har lärt mig att hantera min ångest riktigt bra faktist, för mig handlar det som sagt om att antingen styra bort tankarna på annat, eller trötta ut kroppen helt. Har en springband som användes flitigt när det var som värst. Panikångest får jag inte ofta längre, var nog i våras sist och jag hade främmande då. Den ena trodde jag skulle dö så den ringde ambulans... Den andra förstog ganska snabbt vad det handlade om så den andades med mig och försökte få igång andningen. Hyperventilerade så pass att jag krampade i kroppen pga syrebristen den gången så förstår att det såg otäckt ut.

Jag har ätit medicin men vill aldrig dit igen, allt blev bara grått, inga dalar, men inga toppar heller, och det ör topparna som gör att jag överlever så att bli av med dom var hemskt! Jag har ett fullt fungerande liv nu, jobbar heltid och mår oftast mer än ok, men visst har jag fortfarande tunga dagar i bland och det är oftast dom dagarna när folk tror jag mår som bäst, mår jag faktist sämst. Det är då jag gör 1000 grejer och och har fullt upp. Dom tror att jag har en bra dag för att jag orkar hålla på med massor, medans för mig så har jag en skitdag och måste göra något så inte ångesten äter upp mig.

Min ångest bottnar mycket i att jag levde i ett förhållande där jag blev nedtryckt, grovt misshandlad, och bara allmänt skit under många många år. Jobbigt i skolan, jättesvårt att koncentrera mig och blev oftast utkastad. Jag blev lovad att jag skulle få gå ut och sträcka på benen när jag kände att det blev för mycket, men när jag väl behövde det så fick jag aldrig lämna rummen... Var bara min bildlärare som släppte ut mig, och där fick jag MVG. Jag var skitduktig i skolan, men behövde bara komma ut 5 minuter och gå ett varv i bland när lektionerna blev långa med mycket prat. Var absolut inte elak och bråkig, men jag kunde verkligen inte fokusera långa stunder och det blev kortslutning. Blev klassens clown liksom. Tragiskt att man inte fick hjälpen man behövde... Så jag gissar att det kanske finns nån släng av nån diagnos där också.

Men, mitt råd till dig är, gå en promenad, skaffa en målarbok för vuxna, gå på gym/simning/nått annat, gå nån spännande kurs? Kanske matlagning? Gör det fint och mysigt hemma, tapetsera om, byt gardiner? Låna någons hund och ut och gå? Närvaron från ett djur gör mycket! Bor du nära något hundstall? Anmäl dig som hundpromenerare?

Och jag hoppas att du en dag känner dig bättre!

 

[Görel]

Jag bor ensam och det är många gånger underbart att slippa ta hänsyn till någon. Jag är uppvuxen med en kontrollerande förälder och har levt i ett förhållande med en kontrollerande partner och det är en frihet att slippa redovisa allt man gör och varför.

Jag kan också tycka att det är ensamt ibland särskilt de senaste åren då jag bott i ett område som passat mig bra på många sätt men som har varit långt från mina vänner. Det har varit nära mina föräldrar som jag umgåtts en del med men nu bor pappa på demensboende så det är inte längre samma sak.

Jag löser det genom att flytta till ett område där jag har en handfull kompisar inom fem minuters gångavstånd, men där ingen bor så nära att vi kommer att springa in i varandra varje dag.

 

[Brandgul]

Hej igen! Nu är jag i gång igen....
-Jag undrar hur ni som lever ensamma på ett eller annat sätt, hanterar det? Jag tänker på er som inte har familj under samma tak som er. Hur blir man bekväm av ensamhet som inte är självvalt?
-. Ni som lider av ångest -handla hur hanterar ni det? Några bra tips? Försöker att undvika i största mån undvika lugnade för att inte bli ännu mer trött än vad jag är....

Tacksam för svar!

Jag gillar ensamhet så det kan jag inte svara på. Däremot hade jag en period där jag verkligen var socialt isolerad.

Det fungerade inte. Jag var verkligen nere på botten och kravlade med både depression och ångest. Jag hade dock tur med jobb och kunde lämna mitt ensamma liv efter knappt ett år. Jag flyttade till en ny stad. Fick sysselsättning dagtid = träffa massa folk och sen skaffade jag en hel del vänner som liksom fanns där även om vi inte hängde hos varandra.

Så jag behöver uppenbarligen det sociala skalet runt mig för att inte få ångest eller må dåligt på annat sätt. Sen kan jag bo själv i en grotta

 

[Petruska]

Det är ju två frågor.

Risken att vara för ensam blir man ju så illa tvungen att hantera dels genom att själv ta initiativ till umgänge, dels genom att göra ensamheten så trivsam som möjligt. Husdjur kan ju vara bra, också.

Är man så rädd för att få och/eller ha ångest att man inte vågar vara ensam därför, tror jag att man i första hand kan bearbeta just rädslan för ångesten.

Att använda folk omkrig sig till skydd mot sin egen ångest, leder lätt till väldigt ojämbördiga och skuldbelamrade relationer. Det bör man enligt min mening absolut undvika.

 

[Lipperta]

Jag bor inte ensam längre men triva minst lika bra ensam. Få lämna tomma burkar precis vart jag vill när jag vill överallt utan tjat

Jag avvärjde många av mina ångestattacker med datorspel, ett av mina stora intressen. Sitta och nörda eller göra något svårt, då hade jag inte hjärnkapacitet att ha ångest, även om den tog över spelen(och allt annat) ibland. Gör fortfarande på samma vis men är lite svårare när jag inte är ensam.

 

[Grazing]

Hej igen! Nu är jag i gång igen....
-Jag undrar hur ni som lever ensamma på ett eller annat sätt, hanterar det? Jag tänker på er som inte har familj under samma tak som er. Hur blir man bekväm av ensamhet som inte är självvalt?
-. Ni som lider av ångest -handla hur hanterar ni det? Några bra tips? Försöker att undvika i största mån undvika lugnade för att inte bli ännu mer trött än vad jag är....

Tacksam för svar!

Man ska aldrig tycker jag behöva vänja sig vid någonting som man inte vill. Vissa mår bra av ensamhet medans vissa inte gör det. Så bästa är väl att försöka vara aktiv och ge sig ut efter ett liv man vill ha och mår bra av.

Angående ångesten beror det ju på så mycket vad den kommer ifrån. Ofta fungerar terapi eller mediciner, för mig fungerar det ofta bäst att aktivera mig på något sätt. Den kommer ofta ikapp än tillslut ändå men det blir inte lika illa som när jag bara sitter och inte gör någonting alls iallafall. Jag har börjat acceptera att jag aldrig kommer bli av med den och får förmodligen leva mitt liv efter ångesten så att säga.

 

[Houdinie]

Hej igen! Nu är jag i gång igen....
-Jag undrar hur ni som lever ensamma på ett eller annat sätt, hanterar det? Jag tänker på er som inte har familj under samma tak som er. Hur blir man bekväm av ensamhet som inte är självvalt?
-. Ni som lider av ångest -handla hur hanterar ni det? Några bra tips? Försöker att undvika i största mån undvika lugnade för att inte bli ännu mer trött än vad jag är....

Tacksam för svar!

Jag lever ensam, och sedan ett par månader tillbaka jobbar jag dessutom hemifrån. Jag är alltså ensam nästan hela dygnet, förutom när jag är i stallet eller går till mataffären. Jag har levt ensam sedan jag flyttade hemifrån, så jag vet ju inget annat, men visst är det jobbigt ibland - speciellt vintertid tycker jag. Hur man blir bekväm med det? Jag har ju inget alternativ, så det är bara att bita ihop och acceptera att det är såhär mitt liv är.

Jag äter SSRI mot kronisk depression sedan 8 år tillbaka, och det har även tagit udden av den värsta ångesten. Jag har också tränat på att avbryta den onda tankespiralen i god tid, innan den låser sig.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har levt ensam sedan jag flyttade hem ifrån, så jag vet inget annat. Dessutom blir jag irriterad om jag måste ha andra människor omkring mig hela tiden - jag behöver få vara ifred rätt mycket för att ladda batterierna.

Men visst, det blir väldigt långtråkigt och ensamt ibland eftersom jag inte har någon social krets förutom familjen. Jag har några internetvänner som jag snackar med, men det är inte samma sak som att kunna ringa upp någon och bestämma att man ska gå på bio tillsammans, t ex. Jag har visserligen rätt till kontaktperson via LSS, men det känns så styltat på något vis...

Jag tycker om djur och mår bra av att ha dem omkring mig, så jag har för närvarande katt som sällskap, och planerar att skaffa hund. Jag bor nära en brukshundsklubb, så förhoppningvis kommer jag kunna få några nya sociala kontakter där när jag väl börjar gå på kurser och träningar. Jag känner att jag behöver ett gemensamt intresse för att få en ok start på nya bekantskaper - det här med att sitta och småprata och treva sig fram för att få reda på var man har varann är en stor orsak till att jag tycker det är skitjobbigt att träffa nya människor.

Ångesten hanterar jag genom att pyssla med sånt jag tycker om, som kräver ordentlig uppmärksamhet. I mitt fall är det främst diverse dator/tv-spel, eller att teckna och måla. Jag upplever att de "tvingar" mig att inte tänka på ångesten, och då brukar den klinga av naturligt efter en stund. Det, och så att hålla vettiga rutiner vad gäller mat och sovande, och försöka få in lite vardagsmotion även om det känns skitjobbigt att gå utanför dörren.

 

[Daff]

Jag känner igen mitt jätteväl, trivs inte alls med att bo ensam och om jag är ensam flera dagar i sträck leder det ofta till ångest.

Ensamheten försöker jag hantera genom att hitta på saker med andra, jag har tyvärr inte så många vänner som jag skulle önska så jag har mer ensamtid än jag vill. Jag hade tidigare eget rum på jobbet men delar nu med en tjej vilket har gjort jättemycket för att minska mitt behov av att umgås efter jobbet. Ibland åker jag ut till mina föräldrar eller hänger hemma hos något av mina syskon med familj och bara slappar. Tyvärr har mitt behov av social kontakt lett till att mina relationer blir lite snedvridna på så sätt att det oftast är jag som tar intiativ till att ses vilket gör mig ledsen ibland.

Sen kan jag gå på gruppträningar eller jobba över vissa perioder för att minska ensamtiden hemma. Har också en hund som väl litegrann iaf gör att jag känner mig mindre ensam. Försöker också hitta på saker även om jag inte får med mig någon, skönare att göra något ensam än att sitta hemma ensam.

Ångesten är jag inte jättebra på att hantera men brukar (som någon skrev tidigare) försöka ta promenader eller träna för att tänka på annat. Ibland hör jag av mig till nån jag egentligen inte brukar vilja umgås med bara för att slippa vara själv. Händer också att jag ringer eller skriver till någon nära vän för att få ventilera, hjälper väldigt bra för mig. Även att skriva kan göra att ångesten minskar, typ skriva mer alla tankar som dom kommer utan någon tanke om att det ska läsas.

Men det är verkligen inte roligt, om jag inte har något planerat en helg har jag ofta ångest redan på torsdagen över att jag kommer vara ensam en hel helg. När andra pratar om hur skönt det ska bli med helg känner jag mig bara ledsen.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag lever ensam och har inga problem med det. Har ingen ångest över det. Har ett rikt socialt liv men ksn också uppskatta att chilla hemma då och då.